Hur kan en sjuåring efter ett livsfarligt fall tro att hon är död fast hon är vid medvetande?

♦ ♦ ♦ Min kära hustru Nina hade en nära-döden-upplevelse som barn då fenomenet ännu var okänt, och begreppet NDU inte fanns. Bland andra biografiska anteckningar hon gjort för familjen ingår en beskrivning av denna händelse som jag med hennes tillåtelse vill delge läsarna, inte minst med anledning av hennes frågeställningar på slutet. Hur kan man förklara upplevelsen?

Forskare konstaterar att nära döden-upplevelser finns inom alla kulturer  och i alla tider»Bakom vårt hus fanns det en brant, skrovlig bergvägg, som hade sprängts ut för att ge plats för 7-våningshuset. Jag älskade att klättra på bergssidan, som var nästan lodrät. Så en dag när jag var i sjuårsåldern och hade klättrat ganska högt, jag var väl på motsvarande husets tredje våning, lossnade plötsligt den stenflisa som jag höll i från bergväggen just när jag med andra handen sökte nytt grepp. Jag famlade förgäves efter ett nytt grepp, insåg att jag borde hoppa, men kunde inte förmå mig utan höll kvar stödet för mina tår medan kroppen pendlade ut baklänges och jag började falla med huvudet före. Jag förstod att jag skulle dö.

I samma ögonblick rullade en rad minnesbilder av mitt tidigare liv upp med en stor detaljrikedom. Särskilt händelser där jag gjort andra illa. Jag upplevde andras smärta och olust över vad jag gjort, även där jag oavsiktligt vållat skada, och jag skämdes. Så slog det mig att det var otroligt att jag kunde uppleva så mycket medan jag föll och i detsamma som jag fick den tanken så tog fallet slut.

Jag låg på rygg på marken och hade inte ont någonstans. Jag var övertygad om att jag var död eftersom det inte gjorde ont. Jag reste mig och tänkte ”om jag är död så måste jag ju vara osynlig”. Jag såg en kvinna på en balkong och ropade hej, för att få veta om hon kunde se mig. Hon svarade, till min stora förvåning: hej. Hur var det möjligt att jag levde?  Jag såg ner på marken där jag fallit och upptäckte att mitt huvud och mina axlar hade hamnat mitt i en ganska stor hög med smältande grynig snö, som blivit hopskyfflad på gården. Det var senvår och solen nådde inte ner i det smala utrymmet mellan berget och huset och snöhögen dröjde sig kvar där i skuggan.

Efteråt har jag reflekterat över vad jag upplevt.

  1. Det var en märkligt att jag föll exakt på den enda plats, inom 2 kvadratmeter, där jag inte skadades.
  2. Hur var det möjligt att jag, 7 år gammal, utan att någonsin ha hört talas om att man kunde ha ett medvetande efter döden, kunde tänka att om jag var död så var jag osynlig?
  3. Kan det vara så att genom chocken i det förmodade dödsögonblicket, väsensleden på något sätt förändras så att man kan iaktta sina minnen, som i en detaljrik tablå. Hur kom det sig då att jag med en stark skamkänsla kunde minnas hur andra människor lidit av skada som jag vållat dem? Kan det vara så att det faktiskt ingår i minnet att vi vet vad andra människor tänker utan att vi är medvetna om det?
  4. Min reflexion, att jag nog var död och alltså osynlig och då inte kunde få svar när jag tilltalade människor –  kan det tolkas som minnen av förfödsliga upplevelser?
    1. Hur kunde jag annars få en sådan tanke i mitt huvud, att jag var död, när jag kunde röra mig och inte hade ont?
    2. Hur kunde jag ens föreställa mig att jag kunde vara osynlig, när jag reste mig upp?
    3. Hur kunde jag få idén att testa om jag levde genom att tilltala en för mig främmande människa?«

Vid en promenad nyligen utmed Klarabergskanalen visade Nina mig  berget hon föll från. Och frågorna hon ställer fascinerar mig fortfarande, till exempel hur är det möjligt att man vid livspanoramat kan uppleva hur andra upplevt en själv i livet?

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

♦ ♦ ♦ Studenter, lärare och doktorander på Konstfack anser att en av skolans utställningshallar, kallad Vita havet, ”ger rasistiska associationer” och vill därför döpa om hallen. En professor på institutionen har reagerat på detta – och fått 44 kollegor och elever emot sig, vilket har lett till en uppmärksammad diskussion i media. Vad håller de 44 på med? Att betrakta en vit sal som rasistisk visar hur skrattretande debatten om rasism blivit. Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

Kan vara en bild av ‎karta, himmel och ‎text där det står ”‎GEOGRAFI FÖR KONSTFACK MINUS 2 HÖGSKOLEPOÃNG Ukraina Moldavien Irak Rumänien Israel Jordanien Egypten Svarta havet Bulgarien Istanbul and Ankara Georgier Riyadh الرياض Turkiet Saudiarabien Röda havet SVARTA HAVET Synen Sudan Peking Yemen RÖDA HAVET Nordkorea Sydkorea Gula havet Shanghai 上海 Vita havet Östkinesiska GULA HAVET Finland RASISTHAVET @chrwallg‎”‎‎Detta är bara ett exempel på raden av stolligheter som trendat i tongivande kretsar de senaste åren där teorier om rasism, feminism, könsroller, ”normkritik” och tänkande kring kriminalpolitik fungerat som elitistiska mind games, vilket skapat en allt större klyfta till folk i allmänhet. Feminismens verklighetsfrämmande teorier om att könet är en konstruktion har aldrig fått någon förankring i folkdjupen, liksom abstraktionen ”normkritik”, och kriminalpolitikens märkliga straffrabatter och låga straffsatser som vänstersidan pläderar för, är obegripliga för de flesta.

Läkaren Erik W. Larsson har i nättidningen Kvartal betraktat fenomenet från amerikansk synpunkt.

»USA:s eliter har på senare år genomgått ett slags radikal, ideologisk förvandling. Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor. Denna nya ideologi befinner sig ständigt i förändring, och förra veckans stolta slagord kan vara denna veckas hädelse. Historier om människor som avskedats från sina jobb på ideologisk grund är numera så vanliga att de inte ens noteras.«

Även i Sverige, som måste vara en av de minst rasistiska länderna i världen, grasserar uppfattningen hos tyckarfrälset att alla vita är rasister, oavsett om de vet om det eller ej.

För min generation var det självklart att raser inte existerade, och vi hade stöd i vetenskaplig forskning. Förutom olika pigmentering finns inga skillnader mellan människor, menar vetenskapen. Detta blev också den självklara hållningen efter Hitlers illdåd mot judarna. Gamla rasistiska föreställningar sågs på min tid som okunniga föreställningar som baseras på en världsbild eller ideologi där människan delas upp i raser som kan rangordnas i en hierarki baserat på särdrag som anses som medfödda eller oföränderliga.

Bildresultat för alla är vi rasisterAtt en människa har en annorlunda hudfärg än vad jag är van vid är för mig ett konstaterande utan värdering. Precis som att jag noterar att en god vän blivit solbränd på semestern. En svart hudfärg skiljer sig definitivt från en vit. Effekten får ögonen att lysa mot huden på ett fascinerande sätt, liksom handflatornas vithet. Men min uppmärksamhet får en närmast estetiserande karaktär då jag noterar hur den svarta huden gör att färger hos klädesplagg får en större effekt jämfört med vita.

Men denna min stegrade uppmärksamhet finns bara i ett initialt skede. Vid regelbundet umgänge med en mörkhyad försvinner denna uppmärksamhet snart för att bli en omedveten del av personligheten. Hudfärgen är oväsentlig när man är van.

Den antirasistiska dogmen hos tyckarfrälset att ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist, känns därför absurd och verklighetsfrämmande. Och de skall tala om rasism!

Att kalla alla vita för rasister är att förutsätta att de har kvar gamla fördomar förknippade med hudfärgen. Det är detta synsätt som är rasistiskt, inte det faktum att man är vit. Dagens antirasister har återuppväckt en gammaldags rasism där de institutionaliserat fördomar om raser. Rasifierade praktiserar en radikaliserad rasism när de utestänger andra ”raser” från sammankomster och föreningar i ett agerande som påminner om det sydafrikanska apartheidsystemet.

Intellektuella har allmänt setts som den tänkande elit som formulerar tidens frågeställningar. Men vad gör vi när detta tänkande tappar verklighetsförankringen? Godhetshybrisen hos det politiska, intellektuella och mediala etablissemanget som ledde till den mastodontiska invandringsvågen 2015 saknade folklig förankring. Ändå genomfördes den. En hårt prövad allmänhet får i dag finna sig i vansinniga idéer om kön, kriminalpolitik, normkritik, integration, identitetspolitik, feminism och invandring av ett tyckaretablissemang som ogiltigförklarat sunt förnuft. Anosh Ghasri skriver i Kvartal.

«Vår tids revolutionärer utgörs av belåtna lektorer, trygga professorer samt välmående studenter och kulturarbetare. Dessa ideologiskt medvetna medborgare är upptagna av att bekänna sig till den sanna tron. Den som är skeptisk till att byta namn på Vita Havet blir då en kättare. Den som inte ser det rasistiska arvet i en färg är en belackare.«

Vi har fått en tyckarelit med verklighetsfrämmande idéer som kör över en majoritet präglad av sunt förnuft. En mental överklass lägger ut riktlinjerna för folket. Men man hör redan ett mummel i kön.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Sanningen har blivit relativ: En president som ljuger som en borstbindare och en vänster som inte kan skilja mellan han och hon

♦ ♦ ♦ Man är man och kvinna är kvinna. Vem hade trott att det uppenbara i dessa begrepp skulle ifrågasättas? Och vem hade trott att en president i USA skulle kalla etablerade nyhetskanaler för fejk news samtidigt som han själv ljög som en borstbindare? Omdefinieringen av könsidentiteten är i grunden ett vänsterprojekt och Trumpismens konspiratoriska lögner ett högerprojekt. I båda fallen är de ett allvarligt angrepp på sanningen som vilselett miljoner människor i vår tid.

Den tidiga feminismen på 60-talet stred för kvinnans jämställdhet med mannen vilket allmänt betraktades som en rättvis sak. Feminismen kom tidigt att präglas av vänsterorienterade, och efter att homosexualitet inte längre betraktades som en psykisk sjukdom 1979 följde en allmän acceptans även för andra minoriteter som trans- och bisexuella och queer (ett samlingsnamn för kritiska perspektiv på sexualitet). Upptäckten av hbtq-minoriteten blev ett pet-project för vänstern som gjort mycket för etableringen av denna gruppering i det allmänna medvetandet.

Bildresultat för könet är en konstruktionMen sen började det bli komplicerat. Vänsterns rättighetsmission kom att gå överstyr då man omdefinierade könsbegreppet genom lanserandet av slagordet ”könet är en konstruktion”, vilket innebar ifrågasättandet av könet som en biologisk företeelse. Nu skulle könet avgöras av hur den enskilde kände sig. Var han en biologisk man som kände sig som en kvinna skulle han betraktas som en kvinna. Snart utökades denna sanningsrelativism till att omfatta alla möjliga sorters könsbestämningar, uppgifterna pendlar mellan 50 och 80, som ville betraktas som ett eget individuellt namngivet kön.

Denna piruett av den intellektuella eliten togs inte på allvar av vanligt folk eftersom den var helt frikopplad från mänsklig erfarenhet. Genom ett perverterat solidaritetstänkande uppvärderade man feberdrömmen hos en minoritet till allmän norm.

Nyligen blev USA kvitt en president man sent skall glömma. Donald Trump visade sig tidigt ha ett flexibelt förhållande till sanningen. Redan de första dagarna vid makten ljög han om hur stor publiken var vid hans installering. Den var ”den största någonsin”, trots att alla kunde se att så inte var fallet. En etablerad amerikansk tidning började då räkna hur mycket denna president ljög, förskönade och kom med oriktiga uppgifter. Man kom fram till den osannolika siffran på drygt 30 000 innan hans presidentperiod var över.

Bildresultat för QanonInspirerad av denna sanningsrelativism trädde konspirationsteorier fram ur skuggorna. Den mest kända är QAnon, en högerextrem konspirationsteori.  Enligt Qanon ledde Trump en hemlig kamp mot ”Den djupa staten”, ett internationellt nätverk av sataniska pedofiler. Många Qanon-anhängare menar vidare att nätverkets medlemmar inte bara begår sexuella övergrepp mot barn utan även mördar dem för att utvinna ett livsförlängande ämne ur deras blod. Bland de sammansvurna inom Den djupa staten ingår enligt Qanon ledare inom Demokratiska partiet som Hillary Clinton och Barack Obama, religiösa ledare som Dalai Lama och påve Franciskus och personer från amerikansk film och TV som Tom Hanks och Oprah Winfrey.

Inga av dessa påståenden kan beläggas eller bevisas, vilket egentligen inte spelar någon roll för anhängarna eftersom hela teorin bygger på möjligheten att de är sanna. Det räcker. Det är det som är kicken.

Att vara en av de initierade har en oemotståndlig attraktionskraft. Att äntligen förstå vilka som styr världen bakom kulisserna får vissa människor att agera som nyfrälsta som vill missionera bland vänner. Att skeptiker stegrar sig och kräver bevis för påståendena tillbakavisas av de nyfrälsta då de får klart för sig att man har sin verklighetsbild från mainstream-media. Sanningen, får man veta, står att finna i tidningar på nätet man aldrig hört talas om och i en rad obskyra föredragningar på YouTube.

Det orimliga i att etablerade och allmänt respekterade tidningar skulle ha förtigit den rad av sensationella uppgifter som förekommer i konspirationsteorierna förklaras med att de är köpta av just de figurer som i det fördolda sägs styra världen.

QAnon-teorin verkar nu avta sedan stormningen av parlamentsbyggnaden i Washington kommit att framstå som ett västgötaklimax, och Trumps enträgna försäkran att presidentvalet var ”stulet” har hela tiden framstått som ett patetiskt försök av en notorisk lögnare att dölja att han är en dålig förlorare. Eller som Lena Andersson kallat Trumpismen; ”det djupgående teoretiska angreppet på en gemensam kunskap och en gemensam verklighet”.

Hennes förhållningssätt till feministernas manipulation av sanningen är likartad. Att man föds in i sitt kön innebär inte automatiskt att man föds in i sin könsroll, menar hon i nättidningen Kvartal. ”Det man anser sig vara behöver för att göra sig gällande som mer än en fantasi motsvaras av kriterier som andra kan värdera. Det mesta som man känner förväntas stämma någorlunda med andras uppfattning och med andra fakta än den egna känslan för att vara sant. En diktator blir inte demokrat av att kalla sig det, en människa blir inte en hund av att känna sig som det (…). Varje definition behöver kriterier.”

»Förnuftet är människans inneboende verktyg för att tänka klart, att systematisera, att ordna och värdera, att se idén bakom enskildheter och detaljer. Det har ingenting att göra med självdefinitioner som tvingas på andra. (…) För att kunna tänka behöver mänskligheten gemensamma begrepp och universella sanningsanspråk.«

Den engelska komikern Eddie Izzard, känd transvestit av manligt kön (gift med en kvinna), har nyligen gått ut med att han vill kallas för ”hon”. Att respektera hans upplevelse innebär därför inte att man kan bortse från sanningen. Biologiskt sett är han en man. Basta.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)

Högerpopulism är en reaktion mot etablissemangets angrepp på sunt förnuft och normalitet

♦ ♦ ♦ I över fem decennier har vårt land dominerats av ett vänstersocialistiskt problemformuleringsprivilegium. Det har varit ett tankeklimat som svävat fritt över en blodfattig borgerlig opposition som dessutom förstulet anammat delar av det. Men så är det inte längre. Samtidigt som en allt högljuddare extremvänster kommit att ange tonen i det mediala och politiska etablissemanget, blir en motreaktion allt tydligare − man brukar kalla det ”högerpopulism”.

Anna-Lena Lodenius | Vi säger vad du tänker. Högerpopulismen i Europa | GPBegreppet är myntat av en salongsvänster som inte har förstått vad det hela handlar om. I häpnadsväckande ytliga analyser talar man om ”högervindar” som oförklarligt sveper över Europa. Som om det handlade om ett slumpartat förlopp som kommit att angripa en invand samhällssyn vi en gång för alla kommit överens om. När det i själva verket är en leda vid fem decenniers vänsterhegemoni med idéer som för längesedan tappat sin giltighet. Men framför allt visar den så kallade ”högerpopulismen” på en upprördhet över en rad fenomen som blivit allt tydligare de senaste åren.

Främst den tsunamiliknande invandringen som genomfördes utan att folket blivit tillfrågat och utan att en plan redovisats för hur integrationen skulle gestaltas. Detta var oerhört, och orsakade ett stort förtroendetapp hos en tidigare tillitsfull befolkning. Konsekvenserna har blivit långtgående i ett land som påtvingats en mångkulturalism och en vardagsverklighet vi helst hade sluppit. Vi har fått stifta bekantskap med fenomen som hederskultur, klaner, beslöjade kvinnor i religiösa förtryckarsystem, importerad antisemitism från Mellanöstern, förnedringsrån och gruppvåldtäkter där inte bara kvinnor utan också män är offer, vilket hittills varit okänt i svensk kriminalhistoria.

Men det kanske värsta är att statsmakterna inte varit vuxna situationen, så för att dölja detta har man förnekat eller förskönat sakernas tillstånd och lämnat dem utan åtgärd. För att ytterligare dölja sitt misslyckande har man hånat och ifrågasatt kritiker och kallat dem rasister, och man har vägrat uppge nationalitet på brottslingar så att det inte ska avslöjas att en stor del är utlandsfödda (för det skulle visa hur illa övertänkt deras invandringspolitik varit). Som lök på laxen har en ängslig och politiskt korrekt journalistkår inte vågat ifrågasätta den förda politiken utan istället fungerat som maktens megafoner.

Detta har naturligtvis retat folk.

Men inget av detta har upplevts problematiskt av det vänsterorienterade etablissemanget som tvärtom surfat på begrepp som ”mångfald”, ”alla gillar olika” och ”globalism”. Man främjar olika yttringar av en muslimsk värdegrund som är främmande för den svenska majoritetskulturen och stämplar kritik av denna för ”islamofobi”, trots denna världsreligions omvittnat dåliga rykte.

Till detta skall läggas en radikaliserad vänster som vänt verkligheten upp och ned på ett närmast orwellianskt sätt. Ingenting är längre som förut. Att vara man eller kvinna betraktas inte längre som den självklara normen, trots att det handlar om en överväldigande majoritet. Det är tvärtom den avvikande minoriteten, HBTQ, som blivit det nya normala, där ”gamla” synsätt och normalitetsbegrepp hånas. I den nya verklighet modevänstern skapat existerar inte längre två kön − utan minst femtio, har vi fått veta. Och alla anser sig ha rätt att själva namnge sin könstillhörighet.

Vem vinner på normkritik? – Lärarstudentbloggen | LärarförbundetMen inte nog med det, tokvänsterns mångåriga kritik av ”borgerliga” värderingar har lett till en omfattande attack mot vårt vedertagna verklighetsbegrepp genom det man kallar normkritik. Det vi alltid betraktat som normalt kallas nu onormalt. Vi har fått normkritiska förskolor som kallar barn för ”hen” istället för hon eller han (barnen skall själva få bestämma sitt kön då de är vuxna), i skolor, högskolor och universitet har det blivit praxis att utöva normkritik, det vill säga ifrågasätta alla normer vi upplevt som självklara i nån sorts frivillig hjärntvätt. Det som betraktas som normalt misstros − och skall korrigeras.

Och den feminism som för femtio år sedan förde en rättfärdig kamp för lika rättigheter för män och kvinnor har i vår tid fått hybris genom att bekriga männen i en sorts könsmaktsstrid där kvinnan anses överlägsen mannen. Tjejidoler och vänsterbruttor säger att de ”hatar” män och får applåder av  politiskt korrekta. Vänsterprojektet genusdoktrinen genomdriver kvoteringar i företagsstyrelser och universitet på ett sätt som många gånger äventyrar kompetenskraven.

Ett annat påbud dessa dagar är att vi ska skämmas över vår historia. Nya sanningar lanseras. Linné sägs i tv ha varit ”rasbiolog” och radikala vänstergrupperingar förordar att statyer av honom tas bort, liksom även andra historiska personer som anses klandervärda. Begreppet ”ras”, som för inte längesedan ansågs vara ett ovetenskapligt begrepp, har idag dammats av så till den milda grad att ”icke-vita” anses överlägsna ”vita” i en tänkt ”könsmaktsordning” där ”vitas” hittillsvarande priviligierade ställning ”rättmätigt” angrips. Ingenting är längre som förut. En direkt följd av detta är att vi alla indoktrinerats tro att vi är rasister. Strukturell rasism kallas det.

Verkligheten har bytts ut mot en ideologisk feberdröm.

Utredning: Nu ska även unga kunna få livstid - SydsvenskanMen kanske är det faktum att vi har världens mildaste kriminalpolitik det som mest upprör. I vårt land sätts förövarnas rättigheter före offrens, där grova brottslingar får straffrabatt om de i domstol döms för flera brott (man anser att straffet skulle bli för högt om man räknar ihop det sammanlagda straffvärdet) och unga kriminella får samtalsterapi i stället för fängelse − och ungdomsrabatt vid fängelsestraff. Världsberömt har vetskapen om att vi har no go zoner blivit där ungdomsgäng kontrollerar stadsdelar, och kunskapen om att vi har ett fyrtiotal kriminella klaner i landet har överraskat, inte minst myndigheternas brist på samarbete för att bekämpa dem.

Genom att den katastrofala invandringspolitiken haft som främsta fokus att måna om asylsökandes mänskliga rättigheter har man varit blind för den Casper Sand on Twitter: "#MonaSahlin i sitt esse... Om svensk kultur som  inte finns.. #svpol http://t.co/mIh9iFBs7X"påverkan detta haft på upplevelsen av landet som nation. Man kan fråga sig hur Sveriges nationalkaraktär förändrats genom att landets själva identitet genom detta satts under attack, eller rentav ockupation. Vilket i sin tur blottlagt en besvärande brist på upplevelse av landets särart, där politiker och kändisar tävlat i att spela ned landets egna kulturuttryck som bara ett resultat av inlån från utlandet. Sveriges egenart är bluff, vi har ingen egen kultur, det vi har är dåliga kopior från andra länder. Ingenting är längre som förut. Vi ska inte tro att vi är nåt.

Det är en märklig tid vi lever i. Å ena sidan har vi en naiv och ansvarslös maktapparat som öppnar portarna för en chockartad invandring utan motsvarighet i modern historia, å andra sidan en vänsterstyrd verklighetsfrämmande indoktrineringsprocess med en långt driven normupplösning som kritiklöst anammas av samhällsetablissemanget. Sunt förnuft är ifrågasatt, det är inte tillräckligt modernt. Verkligheten är upp och ned.

Att människor reagerar mot detta är inte konstigt − det märkliga är snarare att så många accepterar sakernas tillstånd. Kanske står orsaken att finna i åsiktskorridoren, uppbyggd som den är av elitens krav på politisk korrekthet. Det är denna alienationsprocess landet länge genomgått som har tvingat fram det man kallar ”högerpopulismen”. Men det handlar inte nödvändigtvis om just höger, och definitivt inte om mer populism än politiska riktningar på vänsterkanten.

Utan mer om yttringar av en frustration över en extrem tid där folk känner sig svikna och förda bakom ljuset där man söker vägar att vända en oönskad utveckling. Man vill tillbaka till sunt förnuft och normalitet.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Boken Genusdoktrinen ger oss insyn i de förvirrade och verklighetsfrämmande tankegångar som gripit tag i elitens föreställningsvärld

♦ ♦ ♦ Varför ammar inte män? En genusvetare menar att ”sociokulturella barriärer står i vägen”. En annan menar att tanken om kvinnligt ammande ”är socialt konstruerat samt heteronormativt”. Även graviditet anses vara socialt konstruerat. Eller som fyra forskare från Oregon University som menade att glaciärerna behövde ett feministiskt perspektiv ”för att befria naturen från den vite mannens koloniala och patriarkala blick.” Driver de med oss? Man skulle kunna tro det. Men det är tidens nya radikala tänkare och ideologer som vill skapa en ny verklighet där traditionell kunskap ”skapas av mäktiga grupper − som vita heterosexuella, icke funktionsnedsatta västerländska män − för att de ska kunna behålla sin makt”.

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi

Radikala feminister anser att könsskillnader bara är en föreställning, en konstruktion, som beror på kultur, uppfostran och annan social påverkan. Vilket en bred allmänhet har svårt att hålla med om, de yttre kroppsliga bevisen är alltför påtagliga. Att en försvinnande liten minoritet har könsdysfori, d v s transsexuella, har av militanta feminister utropats till det nya normala. Eller som tidskriften Genus skriver:

»Det är en grundläggande premiss i genusforskning att skillnaden mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera inte kan förklaras biologiskt.«

De flesta av oss skakar naturligtvis på huvudet åt detta, men dessvärre genomsyrar samma perspektiv också  offentliga dokument. I regeringens utredning Jämt och ständigt kan man läsa:

»Regeringen betraktar manligt och kvinnligt som `sociala konstruktioner´, d v s könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.«

Detta är grunden i genusvetenskapen. Genusvetenskap vill kullkasta synen på vetenskap som något ”sant och objektivt”, menar Maria Wemrell på Genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Allt är politik, även vetenskapen. Det finns ingen neutral vetenskap, inga neutrala fakta, menar hon. 

För att rättfärdiga detta synsätt krävs normkritik, ett begrepp för att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället. Detta beskrivs ingående i den länge efterlängtade boken Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, som framför allt är en genomlysning hur dessa radikalfeministiska  teorier kommit att genomsyra undervisningsväsendet och inte minst regeringen.

Fredrik Bondestam

Fredrik Bondestam, föreståndare på Nationella sekretariatet för genusforskning, ser universitetet främst som ett slagfält där de som har makten försöker klamra sig kvar genom att belöna de som anammar deras sätt att tänka och bete sig. Ett i grunden leninistiskt förhållningssätt där all vetenskap egentligen är en maktstrid mellan ideologier. Forskning är bara en fortsättning på politiken, menar han. Argument och bevis är bara dekorationer och dimridåer i kampen om makten.

Innan vi kommer till den politiska grundtanken bakom detta synsätt ska vi bara förklara begreppet intersektionell, som är grundläggande i sammanhanget. Intersektionalitet är ett sätt att belysa maktrelationer mellan människor, t ex man-kvinna, svart-vit, heterosexuell-homosexuell, infödd-invandrad etc. Maktpyramiderna överlappar varandra, men överst är alltid en vit, heterosexuell man.

Detta är en nymarxistisk idé om makt. Man får inte sparka nedåt i pyramiden, däremot uppåt, vilket är förklaringen till varför invandrande brottslingar aldrig klandras, eller hedersförtryck, men däremot svenska vita män som ständigt anklagas för både rasism och kvinnoförtyck trots att Sverige troligtvis är världens minst rasistiska land med störst jämlikhet mellan könen. Trots detta kan privilegierade kvinnliga sångerskor ständigt framhålla att de ”hatar alla (vita) män” .

Efter Berlinmurens fall har vänstern famlat efter nya perspektiv, och multikulturalism, feminism och identitetspolitik har fyllt tomrummet. (Identitetspolitik utgår från synsättet att människor identifieras med den grupp de ingår i, typ invandrare, färgade, kvinnor, män, och bedöms utifrån den). Därför är den nya maktanalysens pyramid betydligt mer komplex än den gamla klasspyramiden. Fienden är inte längre främst kapitalister och borgare, utan snarare vita, heterosexuella män.

»Den som är underordnad är ett offer, och den som är längre upp i pyramiden är förövare. (…) Och nästan oavsett vad den underordnade gör kan det förklaras och legitimeras av det förtryck som denne utsätts för ovanifrån. Kritik från underordnades beteende ses med oblida ögon och kallas för att skylla på offret eller att sparka nedåt.«

Detta synsätt får komplicerade konsekvenser. Man vill ta makten, men man måste också förneka att man har makt. Att erövra status som offer ger makt, men paradoxalt nog innebär detta att man i samma stund får inflytande och erkännande. Hur bevarar man då sin offerstatus? Man måste då hitta en lägre position i maktpyramiden för att återfå legitimitet. För maktlöshet ger inflytande och innebär också att ingen får kritisera en. Då sparkar man nedåt.

Eftersom könet är en konstruktion och ingen könstillhörighet är att betrakta som normal har man uppfunnit begreppet cisperson för den förkrossande majoritet som ser sig tillhöra den traditionella beteckningen man eller kvinna. En cisperson är alltså en vars biologiska kön överensstämmer med ens juridiska, sociala och upplevda − och vips marginaliseras en majoritetsperson till en minoritet bland andra. Att vederbörande tillhör 99,99 procent av befolkningen är oväsentligt för normkritikens förespråkare.

Charlotta Stern

Dessa komplicerade begrepp och förhållningssätt har de senaste åren införlivats i den nya tidsandan. Men de är knappast folkligt förankrade, långt därifrån. Få vet ens vad de betyder. Och en begynnande förvirring börjar skönjas. Charlotta Stern, professor vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet, menar att man inom genusforskning fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

»Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.«

Och sen har vi undantaget kring transpersoner som är de enda som får bejaka riktigt stereotyp manlighet eller kvinnlighet. Det är ju deras hett efterlängtade identitetsmarkör. Detta godkänns av feminister och progressiva.

Martin Nilsson Jacobi

Konformiteten i ett abstrakt tankemode som den radikalfeministiska rörelsen utvecklat i sin genusdoktrin känner Martin Nilsson Jacobi på Chalmers igen. ”Idag är vi förvånade över idéer som exempelvis rasbiologi, som vi idag ser som absurda, kunde bli normerande. Eller hur totalitära stater kunde uppstå på demokratisk väg.” Det är dessa mekanismer han tycker sig se nu.

»Några personer sätter ramarna för vad som för tillfället är det korrekta sättet att se på världen. Ingen diskussion förekommer. Få vågar säga emot. Människor fogar sig, blir passiva. Håller låg profil. Ingen vill kastas ut ur gemenskapen. Alla får goda skäl att hålla sig inom de snäva ramarna.«

Problemet med genusforskningen, menar författarna, är dubbelt. Man har både avskärmat sig från omvärlden som ständigt hotar med nya rön om att kön inte uteslutande är en social konstruktion, samtidigt som man förlänats en särställning som rådgivare till den politiska makten. Boken Genusdoktrinen ger oss en nödvändig insyn i dessa förvirrade och verklighetsfrämmande tankegångar som gripit tag i elitens föreställningsvärld. 

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att exponera sin religiösa övertygelse?

♦ ♦ ♦ I media syntes nyligen en bild på en kvinnlig polisaspirant med hijab. Hon säger sig vilja inspirera andra kvinnor. Som om det enbart handlade om ett sjalmode vilket som helst där hijab bara skulle vara en piffig komplettering till polisuniformen. Som om detta plagg är något alldagligt och oproblematiskt och inte landets mest värdeladdade.

För så är det ju. Ingen annan kvinnlig polis skulle ersätta sin huvudbonad med en sjal. Denna polisaspirant gör det av religiösa skäl. Vilket väcker frågan: är det lämpligt att en representant för statsmakten  visar religiös tillhörighet i tjänsten? Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att i sin yrkesgärning exponera sin religiösa övertygelse?

När slöjan dessutom signalerar sympatier för fundamentalistisk islam och allt det som givit islam dåligt rykte i västvärlden framstår polisaspirantens agerande som omdömeslöst. Det gör denna huvudbonad  till något mycket mer än bara en chic accessoar − slöjan är själva sinnebilden för patriarkalt kvinnoförtryck och blir i praktiken ett förordande av ett omänskligt system.

Ska en polis verkligen exponera detta med sin uniform?

Den muslimska slöjan är det kanske tydligaste tecknet i vårt land på bristande integration, ett självvalt utanförskap och en tydlig vi och dom-hållning där man istället för att respektera andra förhållningssätt missionerar för den egna läran. Islam är den religion som borde gälla för alla, menar man i sin uttalade kulturimperialism. Slöjan synliggör denna hållning, ett uttalat statement att islam övertrumfar andra religioner, världsåskådningar och samhällssystem. Genom detta anspråk på hegemoni brister man i respekt för den svenska nationen.

Detta har delat Sverige i två diametralt skilda förhållningssätt.

Förhållningssätt 1 Muslimernas starka övertygelse i sina värderingar imponerar på svenskar med sin svaga nationella identitet. I sin osäkerhet är man beredd till omprövningar av den egna övertygelsen i en naiv tro att alla värdesystem är jämlika. Med en långt driven kulturrelativism bortförklarar man kvinnorepressionen i fundamentalistisk islam med att ”det är deras kultur”. Många kvinnor som inte är tvungna bär hijab i protest mot ”fördomar” och islamofobi. Likaså bortser man ifrån andra länders sharialagar med patriarkalt förtryck, piskstraff, stening, hederskultur och förbjuden homosexualitet. Det är ju deras kultur. Alla kulturer är bra utom den svenska.

Bilden kan innehålla: en eller flera personer och textMan betraktar all kritik av islam som islamofobi och rasism. Muslimer anses ha berikat Sverige och ses som skyddsvärda i en allmänt inkluderande hållning där man låtsas förstå det man inte förstår. Som den rektor som motsatte sig kommunens slöjförbud på skolan. Han ville låtsas att slöja på barn inte är ett problem. Han ville respektera andra sedvänjor, visa fördomsfrihet, inte ta ställning, inte polarisera. Inkludera till varje pris.

Förhållningssätt 2 Den andra delen av den svenska befolkningen har en annan upplevelse av muslimer. Man känner harm över det man upplever som en fräck självhävdelse hos många muslimer med en brist på respekt för svensk identitet. Man har med bestörtning iakttagit hur en främmande kultur under några få decennier armbågat sig in i det svenska samhället med kravlistor på särlagstiftning, ansiktsmaskering, bönestunder på jobbet, separata badtider, att inte handhälsa på kvinnor och böneutrop på moskéer.

Den känsla av attack mot svenska kärnvärden som man upplever i detta har stärkt hävdandet av en svensk nationell identitet. Man noterar muslimernas påpekande av vår brist på förståelse för islams alla påbud samtidigt som muslimerna själva visar ett häpnadsväckande ointresse för svensk egenart. Det är som om  våra seder och bruk inte tas på allvar. I minst tio år har slöjan förorsakat kontroverser, muslimska kvinnor har avvisats av arbetsgivare och ändå vägrar man kompromissa med svenska synsätt.

I det ena av de två förhållningssättet här ovan nedvärderas den svenska särarten, i det andra stärks den egna nationella identiteten. Och även om dessa förhållningssätt delat landet i två är det förhållningssätt 1 som de styrande förordar, trots att förhållningssätt 2 skapat ett politiskt parti med en valmanskår som blivit nästintill störst.

Polisuniformen är ett uttryck för värderingsfri neutralitet som står över politiska och religiösa uppfattningar. Betydelsen av begreppet uniform är likformig, enhetlig, standardiserad, likartad, samma. Att till dessa synonymer tillfoga personlig religiös övertygelse är en absurditet som skulle devalvera polisyrkets status.

Att de som bär hijab, niqab eller burka inte bryr sig om svenskarnas önskan att slippa religiös aktivism i det offentliga rummet är svårt att göra något åt. Men signalvärdet i att en svensk polis bär en religiös symbol i uniformen är betydande − och därmed oförenligt med uppdraget.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Att få åtkomst till existensdimensioner bara mystiker upplevt

»Det som öppnades för mig var en rymd, men inte som vi vanligen tänker oss en rymd, bara ett rent medvetande om en sfär utan form och utan innehåll. Och in i den sfären kom ett himmelskt väsen, och det var uppkomsten av den fysiska världen. Det var som big bang, men utan smällen eller det bländande ljuset. Det var födelsen av det fysiska universumet. På ett sätt var det dramatiskt − kanske det viktigaste som någonsin hänt i världshistorien − men trots det hände det liksom bara. Jag var en diffust lokaliserad observatör. Jag var ett med den här uppkomsten.«

Denna upplevelse under inverkan av LSD berättades av Bob Jesse, en anställd på Bell Labs i Baltimore. Han hade länge velat pröva på en psykedelisk substans då han visste att de var varken fysiskt eller psykiskt beroendeframkallande och inte var farliga.

Han såg alltings födelse, berättade han vidare, och en storslagen sekvens spelades upp som började med att kosmiskt stoft dök upp vilket ledde till att stjärnor skapades och sedan solsystemen, och sedan framväxten av liv och därefter uppkomsten av ”det vi kallar människor”, och sedan tillägnandet av språk och medvetandets utveckling, ”hela vägen fram till mitt jag, här i det här rummet, omgiven av mina vänner. Jag hade kommit hela vägen tillbaka till precis samma plats där jag befann mig. Hur lång tid som gått enligt klockan? Det hade jag ingen aning om.”

När LSD upptäcktes på 1950-talet tycktes det för forskare och läkare utgöra startpunkten för en psykologisk revolution. De psykedeliska substanserna föreföll inte bara kunna sprida ljus över medvetandets mysterier utan också ge lindring mot missbruk och psykiskt lidande. På 1960-talet ledde en omfattande spridning av LSD, ”magiska” svampar och andra psykedeliska substanser till en motreaktion och all forskning förbjöds. Men inte alla lät sig tystas.

Michael Pollan

Under senare år har forskningen gradvis återupptagits och vetenskapliga artiklar har publicerats om potentialen hos dessa medel. Kan dessa substanser, givna under kontrollerade former, bota depressioner och missbruk, lindra ångest i livets slutskede eller rentav förbättra människors liv? I den nyligen översatta boken Psykedelisk renässans ger sig den amerikanske journalistprofessorn Michael Pollan ut på en hisnande resa i de psykedeliska substansernas historia och praktik, möter den nya generation forskare som idag står i frontlinjen och tar del av neurovetenskapens senaste landvinningar.

Då man på 1990-talet med myndigheternas tillstånd åter började forska på psykedeliska substanser har nästan tusen försökspersoner blivit doserade och inte en enda allvarlig incident rapporterats. Att dessa substansers förmåga att ge oss tillgång till andra medvetandetillstånd kan ge specifika fördelar, vare sig de är terapeutiska, andliga eller kreativa.

Till skillnad från tunga droger som är vanebildande, toxiska och destruktiva är psykedeliska substanser som LSD och psilocybin (en svamp) praktiskt taget omöjliga att överdosera, och de är inte beroendeframkallande. Djur som provar dem en gång försöker inte ta dem en gång till, och ett upprepat bruk hos människor förtar dess verkan. Men det är framför allt en egenskap som kan intressera andligt sökande.

2006 publicerades en artikel av Roland Griffiths i Psychofarmacology där han skrev att psilocybin ”kan orsaka upplevelser av mystisk art som ger upphov till stark och varaktig meningsfullhet och andlig betydelse”, vilket vi sett i inledningen till denna artikel. En forskare säger:

»Om man går tillräckligt djupt eller tillräckligt långt ut i medvetandet stöter man på det heliga. Det är inget vi skapar; det är något som finns där ute och väntar på att bli upptäckt. Och det händer både troende och icke-troende. Och vare sig de orsakas av droger eller framkallas på andra sätt utgör de här erfarenheterna av mystiskt medvetande med all sannolikhet grunden för alla religioner.«

Författaren frågade en kvinnlig bekant med erfarenhet av psykedeliska substanser hur hon kunde vara säker på att hennes upplevelser var en genuin andlig erfarenhet och inte bara en drogframkallad upplevelse. ”Det är en irrelevant fråga”, svarade hon. ”Det här var något som uppenbarades för mig.” Detta brukar betraktas som en definition på en mystisk upplevelse. Många försökspersoner rankade sin psilocybinupplevelse som en av de mest meningsfulla erfarenheter de någonsin haft, jämförbara med deras första barns födelse eller en förälders död. Skaparen av Apple, Steve Jobs, sa ofta att hans experiment med LSD hade varit ett av de två eller tre viktigaste erfarenheterna i hans liv.

En terapeut som börjat använda psilocybin på sina cancerpatienter berättade.

Psilocybinsvampar

»Jag trodde att de första tio eller tjugo personerna var fejk − att de låtsades. De sa saker i stil med ›Jag inser att kärleken är den starkaste kraften i världen‹ eller ›Jag mötte min cancertumör, ett svart rökmoln‹. Människor reste tillbaka till tidigare stadier av sina liv och kom tillbaka med en helt ny syn på saker och ting, nya prioriteringar. Människor som tidigare haft en påtaglig rädsla för döden förlorade sin rädsla. Det faktum att en substans som man ger en enda gång kan ha en sådan effekt under så lång tid är ett resultat utan tidigare motstycke. Vi har aldrig sett något liknande inom psykiatrin.«

Forskare vid New York University har testat psilocybin som ett medel för att lindra den existentiella nöden hos cancerpatienter. En cancerpatient som var övertygad ateist beskrev sin upplevelse som att hon var ”omgiven av Guds kärlek”. Att hon ”inte hade en tillstymmelse till Gudstro” tycktes inte störa henne. Hon ryckte på axlarna och log: ”Finns det något annat sätt att uttrycka det på?” ”Nu vet jag att det finns en helt annan verklighet”, sa en annan försöksperson till en forskare några månader efter sin upplevelse. ”Jämfört med andra människor är det som att jag kan ett annat språk.”

När man vetenskapligt utvärderar en psykedelisk upplevelse söker man de sex kategorier som kännetecknar den mystiska erfarenheten:

  1. En känsla av enhet
  2. Överskridande av tid och rum, upplevelse av att stå utanför tiden
  3. Intuitiv kunskap om själens odödlighet
  4. Att vara en del av mänskligheten
  5. Helighet; en djup känsla av salighet, glädje, frid, kärlek
  6. Stora svårigheter att uttrycka upplevelsen i ord

Här en upptagning från 2015 i Texas där rad experter berättar  om sin forskning om hur psilocybin påverkar medvetandet.

Vid University of Alabama använder man psilocybin i behandlingen av kokainberoende personer där de menar att den känsla av vördnad de upplever skulle kunna vara den psykologiska nyckel som förklarar de psykedeliska substansernas förmåga att förändra djupt rotade beteendemönster. Psykologen Peter Hendricks:

»Vi har nu ett farmakologiskt medel som kan framkalla starka upplevelser av vördnad. För en självupptagen beroende person kan det vara en lycksalig känsla att känna sig som en del av något större än dem själva, att åter känna ett samband med andra människor med den väv av sociala relationer som beroendet trasat sönder. Väldigt ofta kommer de till insikt om den skada de orsakar inte bara sig själva utan också närstående personer.«

Religionsvetaren Huston Smith menar att en andligt utvecklad varelse helt enkelt är en person med ”en stark känsla av alltings förbluffande mysterium”. En tro behöver inte komma in i bilden. Att befinna sig i en trädgård och känna vördnad eller förundran i närvaron av ett förbluffande mysterium, är kanske inget annat än ett återvinnande av ett förlorat perspektiv − kanske barnets perspektiv, vilket utvecklingspsykologen Alison Gopnik på Berkley bekräftar i en häpnadsväckande teori.

»Det lilla barnets medvetande är så olikt det vuxna medvetandet att det utgör ett eget mentalt rike från vilket vi blir utdrivna under den tidiga ungdomen. Finns det en väg tillbaka? Det närmaste vi som vuxna kan komma ett återbesök i det här främmande riket är kanske den psykedeliska resan.«

Albert Hofmann

Psilocybinsvampen användes redan flera tusen år före Kristus, bland annat i Mexiko, men var okänd för vetenskapen fram till 1950-talet då den identifierades av den schweiziske kemisten Albert Hofmann. Han upptäckte också LSD som även den ursprungligen härstammar från en svamp, nämligen mjöldryga.

Filosofen Aldous Huxley, som prövade på den psykedeliska drogen meskalin, menade att han fick åtkomst till existensdimensioner som vanligtvis bara mystiker upplevt. Han menade att denna värld finns där hela tiden men hålls under normala omständigheter utanför medvetandet av det vardagliga medvetandets ”spärrventil”, ett slags mentalt filter som bara släpper in ”en tunn rännil av den sortens medvetande” som vi behöver för att överleva. Meskalinet öppnade på vid gavel ”varseblivningens portar” och släppte in i vårt medvetande en glimt av oändligheten, som hela tiden är närvarande, bara vi hade förmågan att se.

Boken Psykedelisk renässans visar på verksamma terapier mot depressioner, dödsfruktan, alkoholism och narkotikamissbruk. Men också att det finns genomgripande andliga upplevelser bakom hörnet när lagstiftningen tillåter det.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Politiskt korrekt press omöjliggjorde fri debatt under flyktingkrisen

♦ ♦ ♦ Det var politikernas beslut som låg bakom flyktingkrisen 2015. Men mycket hade kunnat se annorlunda ut om media rapporterat sakligt om skeendet. Man var inte konsekvensneutral i granskningen av händelserna − utan fungerade istället som en megafon för makten. Istället för att ifrågasätta och problematisera den politiska korrektheten fastslog man den som religion.

Hade man förvaltat sitt uppdrag rätt och kritiskt granskat regeringen och tillåtit debatt som möjliggjort en nationell omdömesbildning hade regering och riksdag fått nödvändig feedback.

Miljöpartiets önskan om obegränsad invandring präglade länge svensk press.

Ett belysande exempel var då ståuppkomikern Henrik Schyffert i september 2015 skrev ett Facebookinlägg om att asylmottagandet visserligen skulle uppgå till 27 miljoner kronor men att Sverige några år framöver skulle tjäna ”massor” med pengar

»…och visst låter det dyrt, men utslaget på alla vuxna invånare i Sverige blir det 319 kronor i månaden. Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år.«

Det var inte Schyfferts fel att inlägget fick ett sådant genomslag hos alla dem som längtade efter enkla svar på den komplicerade integrationsfrågan. Det var journalisternas som inte ställde relevanta motfrågor och inte tog sig tid att avslöja Schyfferts resonemang för vad det var; desinformation sprungen ur empati och vilja att tänka positivt, men likväl desinformation.

Att etablerad media inte vågade bryta konsensus skapade ett informationsvacuum som 2008 resulterade i födelsen av nätbloggen Politiskt inkorrekt som satte ljuset på det mainstreammedia förtigit eller förskönat i framför allt invandringsfrågan. Två år senare var det sajten Fria Tider som gjorde samma sak, och ytterligare två år senare kom Nya Tider. Avpixlat startade 2011 och Nyheter Idag 2014.

Dessa alternativa nätsajter blev naturligtvis diskvalificerade av de politiskt korrekta, men de som ville ta reda på förbjudna fakta visste var de skulle leta. Mustafa Panshiri och Jens Ganman skriver i boken Det lilla landet som kunde:

»Man buntade ihop allt till ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”, men det fungerade bara till en viss gräns. Den svenske dissidenten hade vaknat och inte blev det lättare av att en rad utländska journalister och opinionsbildare (…) parallellt med det här började intressera sig för ämnet svensk integration.

Till och med Donald Trump fick upp ögonen för Sverige och nämnde vid ett tillfälle det lilla landet i norr som ett avskräckande exempel. Kort sagt, världen ställde obekväma frågor och Sverige blev svaret skyldigt:

Varför brann  det så många bilar i det annars välordnade landet? Varför hade denna högteknologiska, superstrukturerade byråkrati ett antal områden/förorter där utländska tv-team attackerades handgripligen när de kom på besök? Pågick det verkligen en ”våldtäktsepidemi” i världens mest jämställda land?«

Det svenska etablissemanget anlade en intensiv moteld. Man talade om invandringens lönsamhet och ”kompetensregn”. Många journalister bet sig fast i invandrarnas lönsamhet. Med ens skulle dessa krigstraumatiserade människor ”rädda” vården, exporten, välfärden, glesbygden och nedläggningshotade skolor. Journalisterna tog på sig att säkra den politiskt korrekta värdegrunden, speciellt när den kopplades till frågor om asylpolitik och integration.

Plötsligen hade antisemitism börjat förekomma, något som inte varit vanligt förut i vårt land. Speciellt i Malmö var den märkbar. Hade svenskar blivit antisemiter? Naturligtvis inte, det behövdes inte någon Einstein för att räkna ut orsaken att den omfattande invandringen från Mellanöstern med sitt traditionella judehat var orsaken bakom. Men detta kunde naturligtvis inte uttalas. Då den judiska synagogan i Göteborg attackerades 2017 undviker media att spekulera i förövarnas identitet. Med rubriken ”Förövarna i Göteborg måste ställas till svars” antyder man möjligheten att det kunde ha varit nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, vilket det alltså inte var. Men hade det varit det, hade man knappast haft några betänkligheter att röja grupperingens identitet.

Svensk media lämnar fältet fritt för spekulationer. Panshiri-Ganman:

»Är det missnöjda pensionärer som stormar akutmottagningar runt om i Sverige? Som hotar och spottar på vårdinrättningar? Eller är det nazister? Invandrargäng? Varför har hot mot personal på vårdcentraler blivit ”allt vanligare” ända sedan 2002-2003? Vem, exakt, är det som kränker och våldtar?«

Ann-Charlotte Marteus var en av de första journalister som erkände sig skyldig till brännmärkning av SD.

Det är som om regering, riksdag, myndigheter och media gemensamt kommit överens om att inte låtsas om att vi fått in olika etniciteter i vårt land, de måste inkluderas till varje pris. Malcolm Kyeyune i Dagens Samhälle 2018:

»Att försöka förstå vad som pågår i Sverige idag kräver ofta att du lägger en sorts pussel och dammsuger artiklar efter små ynka informationssnuttar som du sedan måste försöka foga ihop till en helhetsbild.«

De som trotsade PK-normen kunde vänta sig efterräkningar. Journalisten Gunnar Sandelin försökte i en DN-artikel redan 2008 formulera problemet:

»Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.«

Efter artikeln blev det nobben på jobbansökningar för Sandelin, hans vikariat på SCB avslutades och hans vänkrets krympte.

Våra grannländer såg klarare vad saken handlade om. 2015 kommenterade Danmarks integrationsminister Inger Støjberg det svenska invandringskaoset i tv:

»Sverige har försatt sig självt i denna situation genom att i många, många år föra en extremt oansvarig invandringspolitik.«

Med tiden kom så vändningen, även om det skedde långsamt. En av de modiga var Expressen-krönikören Ann-Charlotte Marteus som redan 2015 bet huvudet av skammen i en krönika rubricerad ”Det är jag som är åsiktskorridoren”:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ned stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning: attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Paulina Neuding var en av de kvinnor som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten.

Det märkliga var att krönikan passerade relativt obemärkt. Lika märkligt var att ingen journalist brydde sig om att undersöka varför SD växte så det knakade och varför så många vanliga svenskar över en natt blivit ”rasister”, eller till och med ”nazister”. Som Panshiri-Ganman skriver: ”I Sverige gör vi ingen skillnad på människor. Såvida de inte röstar på Sverigedemokraterna.”

De senaste åren gick det svenska etablissemanget från att vara starkt kritiskt mot alla som försökte påtala den svenska asylpolitiken och integrationens brister till att ge dem rätt på i princip alla punkter. Och det var i mångt och mycket kvinnor, påfallande många med invandrarbakgrund, som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten, som Alice Teodorescu, Nalin Pekgul, Sakine Madon, Amineh Kakabaveh, Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Mona Walther, Paulina Neuding, Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten.

Panshiri-Ganman:

»Så mycket i den svenska integrationsdebatten blev fel under 2000-talet, när allmänheten skulle uppfostras att se på verkligheten på ett visst sätt. Inte som de själva upplevde den i sin vardag − utan såsom makthavare, politiker och höga tjänstemän tyckte att den borde vara.«

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nu finns boken om hur Sverige tappade kontrollen över invandringen

Massinvandringen tog Sverige på sängen. Politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Migrationsverkets tidigare generaldirektör Anders Danielsson tar idag fem år efteråt bladet från munnen i en intervju:

Bildresultat för invandringen 2015»Vad vi såg var att Sverige tappade kontrollen. Man hade ingen kontroll på vilka som kom in i Sverige, så hela Dublinöverenskommelsen och hela den reglerade invandringen var ju på väg att kollapsa. Och därför tog jag ett initiativ att skriva till regeringen och hemställa om att man skulle införa gränskontroll hösten 2015, vilket man också gjorde«.

I början av 2000-talet sökte runt 30 000 personer asyl i Sverige varje år. Det förändrades runt 2012 och under 2015 var antalet asylsökande det högsta någonsin, med 160 000 personer. Sedan dess har invandringen minskat något, men under 2018 var det ändå så mycket som 133 000 personer som invandrade till Sverige.

Massinvandringen var ett trauma för vårt land som delade nationen i för och emot. De som var för var regering och riksdag plus en förvånansvärt enig journalistkår − och en folkmajoritet som kände sig generösa och ville visa det. Den andra sidan stämplades av ett enigt etablissemang  som främlingsfientlig, när det i själva verket var den generösa invandringspolitiken man motsatte sig.

Dessa avvikare menade att det var oansvarigt att ta in hundratusentals människor på en så extremt kort tid. Hur skulle de integreras, hur skulle de komma i arbete, vilka kostnader skulle det handla om? Eftersom ingen övergripande plan redovisades var det uppenbart att man inte hade kontroll. För att dölja detta agerade regeringen totalitärt genom att misstänkliggöra kritikerna −  med effektiv back up av en enig mediakår.

Man missförstod och snedvred motiven hos de som var kritiska till massinvandringen, vilket snabbt utvecklades till en kampanjliknande smutskastning där kritikerna blev var mans niding, ivrigt påhejade av media och en bred allmänhet präglad av den svenska konsensuskulturen. Att ifrågasätta statsmakterna och medias verklighetsbild var i princip otänkbart, de var en odiskutabel auktoritet.

Att ett politiskt parti med en mindre smickrande bakgrund kom att företräda de bespottade gjorde inte saken bättre. Och att partiet hela tiden växte förklarades allmänt med att folk plötsligen hade blivit ”rasister”. Att det istället kunde bero på en misstro mot den förda invandringspolitiken fanns inte på kartan.

Massinvandringen var och är ett socialt experiment som förändrat Sverige i grunden. Den svenska konsensuskulturen eroderar långsamt och ersätts av en mångkultur som är långt ifrån oproblematisk. Japan, som har världens mest restriktiva asylpolitik, tog 2016 emot totalt 28 flyktingar. I en intervju säger en japan på frågan varför.

»För att multikulturalism ses som ett hot mot den trygga kollektivismen. Folk i allmänhet vill inte experimentera med de risker ett sådant politiskt projekt medför. Jag menar, vad händer om projektet misslyckas? Det vet man inte. Därför är det kanske bäst att aldrig ens försöka…«

Vi är många som väntat på att få en överblick över detta komplicerade skeende − kanske framför allt hur etablissemangets skambeläggning av en stor del av befolkningen ser ut i backspegeln.

Bildresultat för Jens GanmanFör två år sedan kom så äntligen boken Det lilla landet som kunde av Mustafa Panshiri och Jens Ganman som är en summering av det skeende som kom att förändra Sverige. Det är därifrån ovanstående citat är hämtat. Mustafa är den unga polisen från Afghanistan som numer åker land och rike kring för att berätta för immigranter om det nya landet. Jens blev helt nyligen utsedd till årets svensk. Boken finns nu i pocket.

Massmedias roll i flyktingkrisen har inte varit kritiskt granskande som man kunde förvänta sig av en västerländsk demokrati, tvärtom odlade man en samsyn med regering och riksdag vilket stängde ute all kritik av invandringspolitiken. Redan 2007 kommenterade tv-profilen Janne Josefsson detta.

»Flyktings- och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet.«

Detta var ett sällsynt modigt uttalande under den stora tystnaden de år  media inte vågade ventilera invandringsfrågan. För detta var en tid då myndigheter och media förteg, förskönade och ljög om vad som faktiskt föregått i riket avseende det explosiva invandringsskeendet.

I en kommande krönika kommer vi titta ytterligare på Panshiri-Ganmans bok  eftersom den som ingen annan summerar den märkliga process som så i grunden kom att förändra Sverige.

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Kulturministern har flyttat till Järna och seminarieområdet förbereder en nystart med småbåtshamn

Kulturminister Amanda Lind stortrivs i sin nya hemort Järna, är rubriken på en artikel Södertäljeposten 21 november. Och det fortsätter:

»Hon är miljöpartist, har dreadlocks, är gift med en experimentell konstnär, har bott i en tipi och läst naturmedicin på en folkhögskola. På många sätt utgör Sveriges kulturminister själva sinnebilden av en Järnabo – och under sensommaren flyttade hon också dit där hennes familj nu funnit sig väl tillrätta. Vi känner oss mycket välkomnade i Järna, säger hon.«

Bildresultat för Amanda Lind"Anledningen till flytten är att hennes man hade flera kollegor som bodde i Järna som är en ort ”med långa traditioner av att jobba med hållbarhetsfrågor”, här finns mycket ekologisk odling och affärer med stort sortiment av ekologiska varor. ”Det är väldigt lätt att känna sig hemma som miljöpartist i Järna.”

Att en minister flyttat till Järna är en stor nyhet för den lilla orten. Annars har de dåliga nyheterna dominerat den senaste tiden. I mars meddelades att Vidarkliniken skulle läggas ned, och i samband med det upphörde även Weledaapoteket. I augusti gick Vidar vårdcentral i konkurs, i början av september följde beskedet att Järna mejeri lägger ned verksamheten på grund av dålig lönsamhet. Dålig lönsamhet var också orsaken till att den gamla trotjänaren Nibble handelsträdgård lade ned verksamheten i oktober. Då hade de funnits på platsen i 50 år.

Om man till detta lägger att seminariets alla utbildningslinjer sedan länge är nedlagda, liksom Robygges matsal (där istället Antroposofiska sällskapet påpassligt flyttat in), så kan man konstatera att det mesta av Järnas guldålder numera är ett minne blott. Kulturhuset fungerar fortfarande med restaurang och kulturutbud, liksom Skillebyholms trädgårdsutbildning, och ungdomarna i YIP har numera seminariet som bas. Men Robygge som numera har ett svagare kundunderlag, har tvingats utveckla sin näthandel ordentligt för att överleva, så kolla in den på robygge.se!

Men nu ska Staffan Jonsson ”lyfta Ytterjärna ur svackan”, som rubriken lyder i ett senare nummer av Södertäljeposten. Staffan som rekryterats till denna utmaning är före detta kultur- och fritidschef i Södertälje kommun. Numera är han vd för en ny bolagsbildning i Ytterjärna underordnat Vidarstiftelsen och hans uppgift blir att utveckla platsen och få verksamheterna att växa till att i ännu större omfattning bli ett ”centrum för kultur, miljö, samhällsfrågor och andlighet”.

Staffan vill samla utbildningarna i en paraplyorganisation och eventuellt kontakta en högskola på akademisk nivå och se om det finns möjligheter till samarbete. Han ska också undersöka om det går att bygga fler bostäder på området. Mer spektakulärt är hans idé att bygga en småbåtshamn – marina – kring en pir vid trädgårdsdammarna så att besökare skall kunna ta båten till området (en medarbetare nämnde möjligheten att legendariska gamla skärgårdsbåten Ejdern skulle kunna lägga till där).

Det behövs krafttag på informationssidan så att det blir bekant att denna plats är intressant för en bredare allmänhet. Mycket av det som händer på platsen kommuniceras ut var för sig och det måste samlas under ett paraply, så i vår lanseras en ny hemsida som blir en helt ny kommunikationsform.

Vidarklinikens nedläggning kallar Staffan för ”en katastrof”.

»Det var naturligtvis väldigt negativt för alla verksamheter här, det var en stor arbetsplats som bidrog till folklivet. Det finns en känsla av oro i Ytterjärna. Men jag upplever samtidigt att alla ser platsens och verksamheternas enorma potential. Det här är en helt unik plats med sin skönhet och sitt kulturutbud av scenkonst, konstverk som Skyspace, utbildningar, designhotell, trädgårdspark, biodynamisk mat. Därtill en plats med spännande historia, byggd utifrån andliga värderingar som det är viktigt att ta hänsyn till när vi nu går framåt.« 

Sen lyfter han upp den gamla idén om en Hilma af Klint-konsthall på området som han tycker skulle vara det mest intressanta scenariot för området. Det skulle locka väldigt många besökare, menar han. Och att få hit många besökare är en grundidé för Staffan Jonsson. Efter år av nedgång är området värt en nystart och förnyad framtidstro.

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)