Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Själva grundbulten i antroposofin är att Rudolf Steiner var invigd. Är man inte övertygad om detta saknar hans texter rim och reson. Får man däremot förtroende för hans redogörelser för existensens djupare villkor förändras allt. Det spelar ingen roll att majoritetssamhället tycker att antroposofin är tokerier. Du är på andra sidan. I en krets av likasinnade. Du kallas antroposof.

Jag minns att upptäckten av denna spännande världsförklaring var upphetsande. Och det sofistikerade i antroposofin med sin intellektuella framtoning var utmanande. Komplexiteten skänkte trovärdighet. Svårlästa böcker (ofta i usla översättningar) tragglade jag igenom med entusiasm. Man befann sig i en utvald skara.

När jag tittar tillbaka på mitt antroposofiska engagemang i ungdomen kan jag konstatera att skillnaden till mitt förhållningssätt idag är avsevärt. Mitt engagemang då var idealistiskt med tydliga drag av fanatism. Det är bara att konstatera. Det var vi mot dom. Men det var en godartad fanatism, den drabbade ingen oskyldig. Tvärtom åstadkom vårt engagemang mycket gott. Vi var inspirerade. Och beredda att satsa allt.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Vardagen var meningsfull som aldrig förr. Man var naiv men lycklig. Och den ständiga misstanken att andra kommit längre i personlighetsutvecklingen triggade till ändlösa försök i mediterandets tristess med ständiga insomnanden. Jag hade länge dåligt samvete för mina allt längre uppehåll, även om jag kan säga att jag haft vissa upplevelser, men först på senare år, när ledande företrädare helt frankt tillstod att misslyckanden på denna stenbelagda väg är helt OK – ansträngningarna gynnar nästa liv – förstod jag att jag inte hade något att skämmas för.

Men min identitet som esoteriker,  min älsklingsföreställning, fick därmed överges. Det var uppenbart att den inte stämde med verkligheten, en insikt som kändes lite snopen, men samtidigt befriande. Jag var vanligare än jag trott. Det väsentliga var min inkarnation, inte vad jag gjorde med den. Och jag var ju i gott sällskap – resten av jordens befolkning.

Den insikten var tvivelsutan mindre sekteristisk. För att inte säga mer demokratisk. Fortfarande kan jag hålla med om att antroposofer kan betraktas som ”förtruppen till förtrupperna” som Steiner sa. Men de nyanser av att antroposofer kommit längre, som varit en känslomässig underström i antroposofisk förkunnelse, håller jag inte längre med om. Som antroposofer är vi visserligen karmiskt förbundna, men våra individuella öden är fortfarande huvuduppgiften. Precis som för alla andra människor.

Jag är fortfarande antroposof, men tror inte längre att antroposofin utgör den allenarådande sanningen om tillvaron, ett påstående jag i min ungdom hade haft svårt att hålla med om.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det första fallet av intravenös injicering av narkotika i Europa inträffade i Sverige i bohemkretsar kring gruppen Metamorfos 1946. Året efter var det en norsk-amerikansk jazztrumslagare som introducerade cannabis i Skandinavien. Samtidigt etablerades amfetaminet. Fram till 1965 var cannabisrökningen i Sverige nästan uteslutande bunden till jazzkretsar då det på kort tid skedde en våldsam spridning till tiotusentals skolungdomar i hela Väst-Europa i samband med popmusikens frammarsch.

Magnus Linton

Idag har 30 000 svenskar problem med tung narkotika – sannolikt många fler, ingen vet – och 500 av dem dör varje år. Enligt FN:s återhållsamma bedömning använder idag 250 miljoner av jordens invånare illegala droger och ett ännu större antal är involverade i odling, produktion och distribution. ”Det är orimligt att behandla alla som kriminella”, menade Kofi Annan i en rapport 2011.

Denna slutsats går på tvärs med det svenska synsättet som efter fem decennier fortfarande hävdar nolltolerans, trots ett monumentalt misslyckande. Trots 40 år av västvärldens hårdaste förbudspolitik befinner sig Sverige i dag längre från det narkotikafria samhället än någonsin. Detta kan man läsa om i boken Knark av Magnus Linton, som vill verka för en nyansering av den svenska narkotikapolitiken.

Linton talar om tre sorters användning; bruk – som inte utgör något problem, missbruk – som är ett socialt problem, och beroende – som är en sjukdom.

En aktiv heroinist begår i genomsnitt brott till en årlig samhällskostnad på runt två miljoner kronor – om man bara räknar de brott som är direkt förknippade med finansieringen av drogen – medan underhållsbehandling kostar ungefär 100 000 per patient och år. Att avkriminalisera narkotikan skulle därför vara att föredra ur ett krasst ekonomiskt perspektiv. Men inte bara det.

De internationella drogsyndikaten rör sig med större ekonomiska resurser än de flesta länders BNP och har idag en militär kapacitet större än de flesta länders hela försvarsmakter. Enbart USA spenderar årligen 51 miljarder dollar på antidrogkriget. Om man istället tog kontroll över produktion och försäljning skulle det generera skatteintäkter på 45 miljarder dollar om året – pengar som sedan kan användas till prevention och rehabilitering av den bråkdel av alla brukare som faktiskt utvecklar ett missbruk eller beroende.

Argumenten för legalisering av narkotika är oavvisliga.

»Tio år efter att Portugal avkriminaliserat eget bruk av narkotika 2001 använde portugiserna mindre droger än det europeiska genomsnittet, injektionsmissbruket hade halverats, antalet överdoser hade reducerats avsevärt, antalet som fick hiv via drogmissbruk sjönk från 52 till 20 procent, antalet 15-16-åringar som använder cannabis hör till de lägsta i hela EU, antalet ungdomar som använder kokain ligger under hälften av EU-genomsnittet och heroinmissbruket halverades, medan det i USA under samma tid fördubblades.«

En helt dominerande majoritet av västvärldens forskare, även i Sverige, företräder idag en icke-förbudslinje som menar att kriminalisering av eget bruk leder till mer skada än nytta. Det råder ingen tvekan om att det narkotikafria samhället nu är en döende idé i västvärlden. Både Norge och Finland har övergett idén. I Finland förordade en narkotikapolitisk kommission redan 1997 en ny hållning i frågan.

»Det betyder att man inte utgår från en absolut norm `vi ska ha ett narkotikafritt samhälle´ utan från en relativ norm som bygger på tanken att reducera kostnaderna av narkotikabruket och narkotikakontrollen så mycket som möjligt.«

Narkotika är ett sofistikerat problem som kan uppfattas på en rad olika sätt, menar kommissionen – som brottslighet, som sjukdom, som social misär, som flyktvägar från ångest eller funktionshinder eller som föranlett av ungdomars nyfikenhet. Nyfikenheten kan mötas med upplysning, brottsligheten med straff, de sjuka med medicin och den sociala utslagningen med sociala insatser och strukturella samhällsreformer.

Kofi Annan-rapporten förordar skadelindring.

»90 procent av alla som använder olagliga droger har inga allvarliga problem, tunga missbrukare bör hjälpas till verksam behandling, lättare droger bör legaliseras så att pengar kan frigöras till utbyggda behandlingsprogram för de genuint behövande. Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader i sig, utan att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen.«

Det är inte världens samlade bruk och missbruk som är värst utan de kriminella megakomplex förbuden orsakat – karteller som knäcker stater, korruption som fräter sönder halva världsdelar och det stora antal krig, ofta utkämpade i världens mest sargade hörn, som i dag uteslutande drivs av resurser från illegal narkotikahandel.

Den kemiska förälskelsen* är en mäktig och destruktiv kraft. Det är tid att Sverige drar upp huvudet ur sanden.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

*Uttryck myntat av socialläkaren Nils Bejerot, skaparen av den svenska nollvisionen.

♦ ♦ ♦ En del tycks tro att antroposofer är upphöjda på något sätt. Att de förhåller sig till vardagslivets förtretligheter med ett rofyllt sinne fyllt av tolerans och empati. Och det är sant, det antroposofiska idealet ligger definitivt åt det hållet. Men hur är det i verkligheten? Nåja, även om lysande undantag finns är antroposofer väldigt lika människor i största allmänhet, vilket inte minst blev tydligt på en antroposofisk Facebook-grupp nyligen.

Nu hör det till bilden att vissa antroposofer tror sig vara mer upplysta, mer omdömesgilla, ja kanske till och med större tänkare än människor i gemen. Man känner att man på sätt och vis är mer vetande då man analyserar fenomen i nutiden. Som om ens hemsnickrade teorier visar en stor tänkare i arbete. Den som ifrågasätter teorierna ses som oförskämd, åtminstone undertecknad som fick sina fiskar varma i en diskussion som kom att utveckla sig till ett storgräl.

Det började i ett samtal om beslöjade muslimska kvinnor där den upplyste lanserade sin idé att slöjan visar på en ångest för sinnena.

»Jag kan säga något antroposofiskt intressant! Och det är att denna ångest finns överallt i västerlandet. När en stor del av befolkningen lever sina dagliga liv med huvudet i en skärm eller mobiltelefon är det precis samma sak – hos de beslöjade muslimerna är det bara tydligare! Därför är den muslimska slöjan en perfekt spegling av den kantianska kunskapsreduktionismen i vår egen kultur – ångest för sinnena – kortslutning av sinnena! Och fundamentalismen i islam är en spegling av fundamentalistiska tendenser i vår egen kultur – därför ser vi det så tydligt – det är oss själva, det vi INTE är, eller inte blivit ännu, vi ser hos dem!«

En slarvig genomläsning av inlägget ger först intryck av skarpsinnighet. Men vid närmare betraktande framstår resonemanget som dunkelt. Trots åberopandet av känd filosof.  Den påstådda analogin mellan slöjan och skärmtittandet är i själva verket svårbegripligt. Den upplyste förtydligar:

»Folk som gömmer sig i den virtuella världen gör sig därmed anonyma, otillgängliga på ett mer sofistikerat sätt – till exempel på Facebook – det handlar fortfarande om ett beslöjande i min värld.«

Här menar den upplyste att den moderna världen upplever ”en handikappad, död maskinkultur” som går ”hand i hand med ett muslimskt tänkande från medeltiden”. Resonemanget blir mer och mer märkligt. ”Muslimernas sätt att tänka – att sinnena, sinnesprocessen är något ont” – är analogt med tendensen att digitalisera allting i väst. ”Den ena mer luciferisk, den andra mer ahrimansk. Kunskapsreduktionism”.

»Kritikerna ser inte hur vi förberett vårt samhälle för en `muslimifiering´ genom amerikaniseringen. Dessa två tendenser är varandras tjänare.«

Vid det här laget börjar kommentarerna framstå som en karikatyr på ett antroposofiskt tänkande. Man känner igen begrepp och sätt att resonera, men innebörden är förvirrad. Och nu kommer en precisering. Den muslimska

»kvinnan skall beslöjas för att mannens sinnen inte ska frestas av hennes skönhet. Därmed kan man tala om en enorm misstro till sinnena (…) Jag ser en parallell i digitaliseringen. Den är också ett uttryck för en sinnesfientlig kultur.«

Det börjar bli dags att syna korten.

Slöjan har ju kommit till ur en tro på sinnena, inte en misstro. Det är ur en fruktan för vad sinnena kan åstadkomma om man inte beslöjar kvinnan. Och i det digitala är det knappast heller en misstro mot sinnena, vi ser snarare en fascination av en nyfunnen kommunikativ modell där den omedelbara sinnesupplevelsen stundtals förträngs. Men det gäller ju i så fall också läsningen av böcker eller lyssnandet på radio. Man kan därför knappast tala om en ”misstro mot sinnena”.

Men den argumentationen godtas inte av den upplyste. Att läsa från skärm ”kortsluter sinnesprocessen genom att spegla något som bara lever i oss själva”, får vi veta. Och sen följer en lång betraktelse om Albert Steffen, Goethe och Descartes som leder fram till att den moderna teknologin har rötter i ”den arabiska kulturkretsen” på 700-talet. Men inget om på vilket sätt det finns en analogi mellan skärmläsande och den muslimska slöjan.

Här blandar sig nu en annan upplyst in i samtalet med en snårig betraktelse över hur ”den nuvarande kulturella situationen i Europa” kan karakteriseras av pandemiska sjukdomar på medeltiden. Vad det nu kan ha att göra med den tematik vi diskuterar. Hur menar han? Jo man kan iaktta utvecklingen av en ”emotionell pest” från 1933 fram till idag – och här lägger han ut en länk där man kan ta del av ”källmaterialet” som utgörs av Steinerboken The Book of Revelation and the Work of the Priest. Jaha.

Här förväntas alltså deltagarna i debatten läsa en bok innan samtalet kan fortsätta. Det är uppenbart att den andre upplyste inte själv kan redogöra för sambandet mellan den nuvarande kulturella situationen i Europa och spanska sjukan och digerdöden. Han vill gärna hjälpa, skriver han – ”men du får göra arbetet själv”.

Då jag undrar hur man ska kunna ha en diskussion på de premisserna får jag svaret att Facebook är ”en illusion – en utväxling av data” och att jag inte har ”rätt” att kräva ett svar, och går sedan över till en betraktelse över förhållandet mellan Cyber Space och Gutenberg. ”Man behöver ju inte vara överens om allt – rätten till oenighet är källan till ett fritt andeliv.”

Här blandar sig så den upplyste nr 1 åter i samtalet, denna gång med en mer oförsonlig ton. Han är upprörd över att hans resonemang, ”som bygger på sakliga tankegångar hämtade från en spirituell-antroposofisk världsåskådning” blir bedömd ur en ”nationalkonservativ agenda hos vissa medlemmar”. Och nu tar grälet igång på allvar där missförstånd förstoras och tonen är hånfull.

»Det är för mig fullständigt oförståeligt vad du egentligen har för avsikt att vara i antroposofiska sammanhang – bortsett från att du har en historia där. För du visar i inlägg efter inlägg att det för dig bara handlar om att förlöjliga och desavouera allt som kunde vara en positiv och meningsskapande dialog som kunde leda till en förnyelse av antroposofiska tankegångar.«

Detta bara som ett exempel på nivån. Den upplyste är nu ordentligt arg. Jag har ju ifrågasatt hans spirituellt nyskapande analys. Vid det här laget beslutade jag och en god vän att lämna gruppen för gott. Som en annan deltagare formulerade det till mig i en chatt efteråt:

»Som antroposofiskt diskussionsforum är den där gruppen ju närmast en total besvikelse. Därtill dessa ständiga, irrelevanta kommentarer och folks oförmåga att formulera ett argument eller ens en tanke som är åtminstone någorlunda sammanhängande. Och dessa ständiga inlägg med länkar och referenser som folk inte ens bryr sig om att förklara varför de skulle säga något om vad som diskuteras. Och oförmågan att hålla sig till ämnet.«

Gruppen Hva antroposofer skriver iblant har när detta skrives 479 medlemmar, varav många är framstående inom nordisk antroposofi. Men de yttrar sig sällan eller aldrig i denna Facebookgrupp. Kanske för att de inte vill utsätta sig för de mindre nogräknade som nu styr och ställer där. Jag förstår dem, samtidigt vore deras närvaro viktig av rent hygieniska skäl. För antroposofins skull.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I en krönika nyligen ställdes frågan om den biodynamiska odlingen blivit omodern – Sverige har bara 15 registrerade biodynamiska jordbruk kvar och Saltå Kvarn har sedan länge slutat marknadsföra biodynamiska produkter. I alla andra sammanhang hade detta påkallat kraftfulla åtgärder från ansvarigt  håll. Men i antroposofiska sammanhang är det annorlunda. Här är det ingen som bryr sig.

Inga bekymrade betraktelser över sakernas tillstånd från ledande företrädare. Inga krav på resoluta tag från antroposofer i allmänhet. De få som vet om det tar det med ro. Man ser läget bara som en betydelselös fluktuation i mänsklighetsutvecklingen. I ett större tidsperspektiv, tusen år eller så, har saker och ting ordnat sig till det bästa menar man. Detta exponeras i den Facebook-diskussion som följde på krönikan. Att den biodynamiska jordbruksmetoden är på fallrepet kan till och med uppfattas som något positivt, som en uttryckte det.

»Metoden är för avancerad och kan därför inte verkliggöras i vår tidsålder. Det är bara en sak som kan göras – var och en skapar nätverk som arbetar vidare med idén. Det är en process som har en homeopatisk verkan! Tidsanden har sin egen dynamik och tempot är så högt att folk inte hänger med!«

Det är alltså kommentaren till varför biodynamisk odling håller på att dö sotdöden. Evighetsperspektivet gör att den aktuella situationen känns futtig, ja nästan betydelselös. En icke-antroposof undrar då sarkastiskt vilka ”tragikomiska ting som kommer att uttalas såsom förklaringar när hela det antroposofiska `projektet´ väl har havererat”. Och får svaret av en annan mer trosviss som opponerar sig mot begreppet antroposofiskt projekt. ”Jag kallar det för en beskrivning av det levande livet vars upprinnelse är ljuset”, i det han undrar var hon bygger sin ”svartsynta, halvt ironiska pessimism på”.

»Jag menar att tiden arbetar för antroposofin. För varje decennium som går mognar mottagligheten för en mer spirituell verklighetsförståelse.«

Den kritiska kvinnan svarar att det är ”tämligen världsfrånvänt” att ha uppfattningen att tiden arbetar för antroposofin.

»För även om det vore sant (vilket jag inte alls är övertygad om) innebär det inte nödvändigtvis en chans för antroposofin – i all synnerhet inte en antroposofi som är på borttynande.«

Men detta håller inte antroposofen med om. Bara ytligt sett kan man betrakta antroposofin som något på nedåtgående, menar han.

»Begrepp och föreställningar från antroposofi (…) vinner gehör hos alltfler människor. Det avgörande är att Rudolf Steiner och andra skapat ett ”rum” som med tiden kommer att påverka tankeklimatet.«

Skapandet av detta ”rum” kan liknas vid en jordmån med de rätta växtbetingelserna för grödor, menar debattören. ”Här är det utvecklingen i ett långt perspektiv man har för ögonen.” Den tråkiga verkligheten ersätts alltså med en utopi, en antroposofisk feberdröm. Realism byts mot trosvisshet. Den av debattörerna som tidigare talat om ”homeopatisk verkan” kommer nu till undsättning.

»Jag ser den biodynamiska principen som en homeopatisk medicin som lindrar jordens dödsprocess. Den egentliga utvecklingen ligger i människans etiska utveckling – och denna testas nu i upptakten till det stora kriget alla mot alla.«

”Allas krig mot alla” är en förutsägelse av Steiner som alla antroposofer känner till. Många menar att detta krig redan inletts med terrorismen. Skeptikern svarar:

»Det fina med det här perspektivet är att man inte behöver ta den blekaste hänsyn till verkligheten men kan ändå skapa illusionen av att stå mitt inne i ett gigantiskt och spännande, ja världsomvandlande, drama.«

Detta håller de båda antroposoferna med om, för de ser evighetsperspektivet som en mer ”objektiv” verklighet. De menar att kritikern har ”ett mycket kort tidsperspektiv”, och att det samtidigt är uttryck för ”en mycket modern människa”.

»Men Gud är ingen politiker. Han är mer som bonden som tänker på släktena som skall följa. Jag ser det som att antroposofin bara ytligt sett kan betraktas som på nedåtgående. Här är det de långa historiska förloppen som är betydelsefulla.«

Kritikern insisterar, ”ett långt tidsperspektiv är ju sällan en god anledning att ignorera verkligheten här och nu”. Och får svaret att det är ”korttänkt och mycket ytligt att inte vilja se impulserna i en större kontext”.

Att många antroposofer resonerar så här måste för de flesta utanför rörelsen uppfattas som fanatisk sekterism. Verkligheten behöver man inte bry sig om, det är bara en futilitet i evighetens belysning. Då jag skrivit en krönika om den svenska biodynamikens kris får man en klapp på axeln och en mästrande kommentar om att det är betydelselöst för man ”vet” att i det långa perspektivet är det andra saker som gäller. Så kommer det att vara även när den sista biodynamiska odlingen lagt ned. Så går det när man inte tar ansvar utan bara filosoferar.

Med att ta ansvar menar jag att som antroposof bry sig om en kris i en av dotterrörelserna. Vad beror den på? Kan vi som antroposofiskt kollektiv agera? Varför informeras inte medlemmarna? Det är som om man från ansvarigt håll inte bryr sig. Denna likgiltighet delas uppenbarligen också av den antroposofiska populasen. Jag menar att detta är ett märkligt beteende. Det är precis som om det inte spelar någon roll att den biodynamiska odlingen nått vägs ände. Det möts bara av en gäspning och snusförnuftiga kommentarer om att allt är i sin ordning.

Det hela speglar en ledarskapskris och brist på ansvar inom ledande kretsar som är kännetecknande för antroposofiska sammanhang. Arne Klingborg agerade samlande, dådkraftigt och inspirerande. Detta existerar inte längre. I vår tid ska vi inte ha någon ledare är det vanliga synsättet i våra kretsar. Var och en tar ansvar, menar man. Resultatet är ju då att ingen tar ansvar. Vi har ett naivt förhållningssätt i ledarskapsfrågor.

Om Arne Klingborg inte utövat sitt inspirerande ledarskap hade Järna-antroposofin aldrig blivit något annat än några läkepedagogiska verksamheter och biodynamiska odlingar. Utan hans storartade visioner och sällsynta initiativrikedom hade Järna aldrig spelat den roll för antroposofin som denna lilla ort gjort. Nu när ett sådant ledarskap saknas marginaliseras den svenska antroposofin mer och mer. 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist