Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Att det spöregnade den dagen vi besökte Central Park stoppade oss inte. Med nyligen inköpt regnutrustning som väckte uppskattning av folk på gatan ”nice outfit you got there” – vi var trendsättare på Manhattan! – stegade vi oförväget in i denna jättepark med flera sjöar, små kaféer, idrottsanläggningar och lekplatser.

Parken var lika välskött som en bokskog i Skåne och överallt sågs hussar och mattar rasta sina hundar, som genomgående var normalstora, inga pyttesmå som i Sverige. Mängden hundar i Central Park förklarar i viss mån att man sällan såg hundar på övriga Manhattan. Vi besökte också  Heckschers Playground, en stor lekplats för barn som Ivar tipsat om. Det var en bemärkt släkting till honom som den skapats till åminne av.

Det här betyder enkelriktat. Här en av de få bilvägarna ut ur Central Park.

Väl utanför parken, på Eighth Avenue, stötte vi på Trump Tower sådär bara. Trots att vi nyttjade tunnelbanan så mycket vi kunde, med den ständiga uppmaningen i högtalaren Stand clear of the closing doors please, gick vi hela tiden. Avstånden är enorma för fotgängare på Manhattan. För oss handlade det i princip om Sveavägen fram och tillbaks tio gånger – varje dag.

Inte långt från Trump-skrapan låg The Dakota, det hus John Lennon bodde i till sin död. Han blev skjuten utanför porten 1980, bara 40 år gammal. Mitt emot i parken fanns ett litet område tillägnat honom kallat Strawberry Fields med minnesplatsen Imagine.

Porten där John Lennon sköts ihjäl.

Nästa Amerikarapport ska berättas lite om vårt besök på Antroposofiska Sällskapet och då vi var på Black metalkonsert Baltimore. Bland annat!

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Resan till New York skulle ta 8 timmar, så vi var beväpnade med böcker och korsord. Men det stora planet, en Airbus, var kungligt utrustat med bildskärm på baksidan av varje säte där man kunde följa exakt var man befann sig på denna väldiga sträcka, och man kunde välja att se film, så något bokläsande eller korsordslösande blev det inte.

Idén var att vi skulle bevista finalkvällen på black metalbandet Nordjevels Amerikaturné som var i Baltimore där sonen Felix var inhyrd trummis, så vi tänkte passa på att göra New York några dagar innan. Vi checkade in på ett inte alltför sunkigt hotell i kanten av Harlem något kvarter ifrån en avenyliknande gata som visade sig vara Broadway.

Att vara i New York är att få uppleva saker man tidigare bara sett på film – skyskraporna, vattenposterna, telefonkioskerna (jo dom har kvar sina), tunnelbanan, kända byggnader och ställen. Ett måste var ju att besöka the Soup-nazis soppbar som den berömda tv-serien Seinfeld gjort känd, ni vet han som krävde kadaverdisciplin av kunderna för att de skulle få tillgång till hans utsökta soppor. De som inte skötte sig fick drypa av med ett ”no soup for you!” från kocken.

Originalbutiken för ”the Soupnazi” Al Yeganeh, som han heter i verkligheten, med tavlan där förhållningsreglerna för kunderna brukar stå. Man sålde också t-shirts med No soup for you! på

Soppan var sådär, och original-soup-nazin var nån annanstans, men nu har jag i alla fall besökt platsen. Och känt vibbarna. Av en slump upptäckte vi sedan det ställe där Seinfeldgänget brukade hänga, det vill säga interiörscenerna togs ju i en filmstudio, men exteriören på restaurangen finns i verkligheten på Broadway, inte långt från vårt hotell.

Den berömda restaurangen från Seinfeldserien finns i verkligheten.

Många detaljer i gatubilden fascinerade. Ett exempel var övergångsställena där en gående gubbe signalerade att man kunde gå. Sen kom en röd hand med siffran tjugo (ibland bara tio) som räknade ned till noll då det var stopp. Man fick tid att förbereda sig. Annars åkte vi en hel del tunnelbana, ständigt googlande på resvägar i ett komplicerat linjenätverk. Det var smutsigt, slitet i dessa spårvägar under New York. Men vänliga människor som ofta reste sig för dessa svenska pensionärer.

Och så alla dessa matställen. En del överdådiga med en svärm av artiga kypare, andra med enkel mat där man fick ett kort bemötande, ibland nästan irriterat. Det var en direkthet i kommunikationen. En stor skylt på stan sa ”The key to New York – be open!”

Men det här var bara början. I nästa krönika ska redogöras för besöket på Ground Zero, Central Park och Strawberry Fields. Bland annat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Sverige har ett speciellt debattklimat. Horace Engdahl har liknat det vid ett dagis jämfört med det tyska. Här består det offentliga samtalet inte så mycket av idéer och djärva uppslag och mera sällan av åsikter som går på tvärs mot den allmänna meningen. Tvärtom är det istället mest variationer på vad majoriteten kommit överens om sinsemellan, pedagogiskt utformade tillrättalägganden för de få som inte begripit konsensus. En bekräftelse på vad som gäller – det här borde du tycka.

I tidningsartiklar och tv-debatter upprepar debattörer självklarheter där de solar sig i glansen av att vara delaktiga i en kollektiv överenskommelse. När sångerskan Zara Larsson säger sig ”hata män i grupp” hyllas hon av PK-etablissemanget som ”modig” för att hon ”vågar säga sanningar”. I själva verket upprepar hon bara klyschor vi hört till leda, vilket är själva vitsen med den svenska debatten. Den är i stora delar förutsägbar.

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Och ve dem som opponerar sig. De har inte förstått Det Moraliskt Riktiga Förhållningssättet. Svenska stå-upp-komiker, som i andra länder sparkar uppåt och gisslar Makten gör i Sverige tvärtom – man sparkar neråt för att visa folk hur dumma de är, säger journalisten Jens Ganman i en intervju (12:57). Folkuppfostran genom mobbning. Man betalar pengar för att få pisk av såna som Magnus Betnér, Sven Melander, Özz Nûjen – och Henrik Schyffert som åker omkring och uppmanar folk att inte vara rädda, för det är så tryggt i Sverige. Bättre än så kunde makthavarna inte ha det.

Och kanske är vi dumma – hur kan vi annars köpa argumenten från Vänsterpartiet som i åratal förnekat hedersvåldskulturen. Ett betydande samhällsproblem betraktas av dem och Fi som icke-existerande, ”kvinnor förtrycks i alla kulturer”, heter det. En argumentation på dagisnivå. Att de kan fortsätta med detta förljugna resonemang visar vår flathet. Ingen tung kulturdebattör har ännu ifrågasatt detta förhållningssätt.

Samma sak med problemkomplexet islam som i vårt land fortfarande betraktas som en religion bland andra. Islamistiska terrorister, den patriarkala kvinnosynen, shariaprofeter som föreläser om hur mannen skall bestraffa sin hustru då hon är olydig, nej då – islam är fortfarande en fredsreligion för det svenska folket. Orimligheterna i islam är inget man diskuterar i dagislandet Sverige. Här råder fördomsfrihet och snällhet. Vi vill inte vara oartiga.

För vi är ett osäkert folk, vi vet inte ens vilka vi är. Den svenska egenarten förstår vi oss inte på själva. Den allmänna meningen har länge varit att svenskhet och svenska värderingar inte existerar. På fullt allvar. Precis som barn är vi omedvetna om vår identitet. Vi bara är, helt oreflekterat. Invandrarna har lättare att se vilka vi är, för dem är vår särart tydlig. Och de förundras över vår omedvetenhet.

Vår nationella identitet förstår vi ärligt talat inte, därför har vi tacksamt anammat begreppet multikulturalism. Sverige är summan av de olika nationaliteter som bor här är den ödmjuka hållning vi älskar att stoltsera med. En direkt följd av detta är en utbredd antinationalism där Sverige bara ses som ett av alla länder på kartan. Att säga att man älskar sitt hemland är som att svära i kyrkan. Svenskar bryr sig om världen i första hand.

I Tyskland hade dessa problemkomplex punkterats för längesen. Slappt tänkande finns naturligtvis även där – skillnaden är att det ifrågasätts i en öppen debatt.

Den svenska konsensuskulturen utgör en tröghetsfaktor i debattklimatet. Likriktningen gör att utvecklingen fördröjs. Tydligast märktes detta i invandringsdebatten där en obegränsad invandring länge betraktades som ett ideal. Kritiska röster buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Då verkligheten till slut korrigerade romantiseringen hade nödvändig debatt fördröjts flera år. Och därmed självförståelsen. Där är vi nog i ett europeiskt perspektiv sämst i klassen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Jag slutade Kristofferskolan i åttan, lämnade min fosterfamilj i Vällingby och flyttade till Katrineholm där min mamma skaffat lägenhet. Det var 1959 och jag var 15 år. Barndomen var därmed överstökad och tonårstidens äventyr stod för dörren. Det stora suget var musiken. Jag köpte skivor som spelades på en liten plastig resegrammofon och lyssnade på Radio Luxemburg, nödvändigt för att följa dåtidens popmusik. För sånt fanns inte på svensk radio.

Blev vän med stadens bästa gitarrist som hjälpte upp mina skrala gitarrkunskaper. Vi spelade jämt tillsammans. Varje söndagskväll sändes Radio Luxemburgs Top Twenty som jag skrev ut på maskin och klistrade upp på garderobsdörren för vännerna som kom varje kväll. Snart bildade gitarristen och jag ett band med hans bror på trummor och en kompis på bas. Vi fick spelningar direkt i hembygden, och senare på helgerna ofta uppe i Norrland. Vi till och med turnerade i Finland.

Jag ville i hemlighet bli sångare, så jag provsjöng på EMI i Stockholm. Producenten var välvillig men tyckte jag skulle ta sånglektioner. Fast redan vid första besöket hos sångpedagogen fick jag klart för mig att kunskaper i pianospel krävdes. Det kunde jag inte så jag övergav tanken på en sångkarriär. Men jag lirade med bandet ett par år.

I och med lumpen i Stockholm var musicerandet över. Men Beatles låtskrivande lämnade mig ingen ro. Borde ju kunna svänga ihop något hyfsat, bli låtskrivare helt enkelt. Köpte bandspelare och satt varje kväll med gitarren, men det var svårt att få till nåt bra, det blev mest fragment. Tills en dag en låt kom. Bara så där självklart på något sätt. Och den var bra. Flickvännen gjorde en svensk text.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Gick till Stikkan Andersson på Polar Music med en tejp på låten och han lyssnade intresserat. Det här var innan ABBA, och Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade just anställts som producenter hos Stikkan, och de fanns i rummet då min låt spelades. Jag minns att Benny gjorde små kompletterande klink under lyssningen. Stikkan skulle se om han kunde placera låten på något sätt.

Efter en tid fick jag veta att låten spelats in av den kände sångaren Bruno Winzell och jag fick en tejp med inspelningen. Det var ett stort ögonblick då jag satte igång bandspelaren hemma. Ut i rummet strömmade min låt med Bruno Winzells röst ackompanjerad av en stor orkester med stråkar och blås i ett proffsigt arrangemang av Sven Olof Waldoffs orkester, dåtidens mest anlitade arrangör.

Jag var överväldigad. Det kändes fantastiskt att professionella musiker gjort något så bra av min låt. Den placerades på baksidan av en översatt utländsk låt som ansågs ha större chanser, covers med svenska texter var vanligt på den tiden. Jag fick det vanliga förskottet på 200 kronor för notförsäljningen. STIM-pengar blev kanske några hundra åren som följde. Det var ingen stor framgång, men en intressant erfarenhet.

Tillsammans med en vän från Katrineholmstiden snickrade jag ihop ett par låtar som spelades in av ett engelskt och ett argentinskt(!) band, men vid det laget började jag inse att låtsnickeri inte var min starka sida. Jag gjorde en låt till, en vals till Harry Brandelius som då hade gift sig med min mor. Också här blev det en baksida, även om den var ackompanjerad av en av landets största dragspelare – Andrew Walter. På framsidan låg den svenska versionen av When I´m Sixty Four, eller När jag får pension, som den hette på svenska.

Jag var en halvdålig kompositör inom populärmusiken. Halvdålig var jag även på tidningslayout som jag sedan ägnade mig åt på det stora tidningsförlaget i tretton år innan jag flyttade till Järna där jag blev en halvdålig bokhandlare på Robygge.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Sökandet efter en förståelse av världens fenomen var filosofins ursprung. Och eftersom filosofi och vetenskap då betraktades som samma sak var detta även den vetenskapliga ursprungsintentionen. Men hur formar vi vår förståelse av världen? Hur objektiva är vi i vår uppfattning? Descartes formulerade sin berömda sats jag tänker alltså är jag. Men om denna sats bevisar att vi existerar, vad är då tänkandet som aktivitet? Vad är dess egenart?

Immanuel Kant

Filosofen Kant menade att vi får kunskap om världen på två sätt; dels genom sinnesåskådning, dels genom förnuftet. Dessa två källor är lika betydelsefulla för att nå kunskap,”begrepp utan sinnesåskådningar är tomma medan sinnesåskådningar utan begrepp är blinda”, säger han. Rudolf Steiner anknyter till dessa tankar i sin kunskapssyn. Men om Kant skiljer mellan erfarenhet och begrepp, där erfarenhet enbart betyder sinneserfarenhet, ser Steiner att skiljelinjen går mellan iakttagelse och tänkande där både inre och yttre skeenden iakttas innan de blir tankeaktivitet.

Gérard Lartaud

Om detta kan vi läsa i en nyutkommen bok på Kosmos Förlag av Gérard Lartaud; En orientering i antroposofins filosofiska grunder. Författaren är verksam vid Saltå By i Järna och kommer ursprungligen från Frankrike där han läst filosofi. Hans bok är en lättläst sammanfattning av Steiners filosofiska synsätt.

Steiner är intresserad av själva tänkandet, tankeaktiviteten. För honom handlar det filosofiska arbetet om att analysera medvetandefakta där den tänkande aktiviteten är det primära, inte

Descartes

Descartes självmedvetande (”jag tänker alltså är jag”) som han menar är ett uttryck för subjektivism. Steiner fokuserar på tankeaktiviteten som föregår den berömda satsen. Så uppfattat blir tänkandet varken subjektivt eller objektivt, eftersom den tänkande aktiviteten är primär. Tvärtom är denna aktivitet grunden till kategorierna subjekt och objekt.

Tänkandet som ”existerar genom sig själv” blir därför för Steiner själva utgångspunkten i förståelsen av världen. Han kallar denna sin filosofiska åskådning för objektiv idealism.

Varseblivning kommer före själva iakttagelseprocessen, innan tänkandet börjat arbeta. Varseblivningen är en många gånger kaotisk värld av sinnesförnimmelser eller inre upplevelser. Vi är sällan uppmärksamma på detta då tanken omedelbart börjar bearbeta intrycken. Steiner illustrerar detta med ett exempel.

»Vi sitter i en tågvagn som står stilla. Utanför fönstret ser vi ett annat tåg som också står stilla. Plötsligt rör sig tåget och först kan vi inte avgöra vilka av tågen som rör sig. Plötsligt är världen som ett gungfly utan fasta hållpunkter. Det är först när vi, genom snabba och till stor del omedvetna slutledningar, kan avgöra vilken av tågen som rör på sig, som vi åter får fäste i verkligheten.«

Här kan vi se hur tankens ordnande kraft bokstavligen ger oss fast mark under fötterna. Det är genom tänkandet och dess förmåga att ordna varseblivningarna som världen återigen blir begriplig. Detta är tänkandets uppgift, menar Steiner. Genom slutledningar, begrepp och idéer, förbinder tänkandet varseblivningarna och ”ordnar” dem till en för oss begriplig enhet. Varseblivningarna utmanar tänkandet. En varseblivning är inget färdigt eller avslutat, utan bara den ena sidan av den totala verkligheten. Den andra sidan är begreppet. Kunskapsakten är syntesen av varseblivning och begrepp.

Det är genom särskiljandet av världen i varseblivningen och återskapandet av världens helhet i tänkandet som människan når självmedvetande. Men kunskap är inte neutral och en vetenskap som bara uppfattar världen utifrån sin kvantitativa/matematiska lagbundenhet är det inte heller.

»Vad menar man då när man talar om det vetenskapliga experimentets villkor? Vilka är dessa villkor? Det är den materiella världens villkor (…), det vill säga kvantitetens villkor. Fenomenet måste vara beräkningsbart, vägbart eller mätbart för att kunna utgöra underlag för en vetenskaplig utsaga. Den moderna vetenskapens villkor är sålunda att världen blir föremål för vetenskapen i den mån den låter sig kvantifieras. Följaktligen innebär detta att det som inte låter sig kvantifieras i världen inte kan vara föremål för vetenskapen.«

Vetenskapens dogm är att enbart förlita sig på erfarenheten som kunskapskälla medan mystikens dogm är att den sanna kunskapen om verkligheten endast finns i den inre upplevelsen av världsvarat. Steget från filosofi till antroposofi ligger i en utvidgning av kunskapsbegreppet genom ett meditativt övande. Då utvecklas det vanliga självmedvetandet till ett kroppsfritt medvetande, menar Steiner. Det är ett förhöjt medvetande som förhåller sig till det vanliga medvetandet på samma sätt som det vanliga medvetandet förhåller sig till drömmedvetandet.

Steiners benämning på detta är Geisteswissenschaft, på svenska närmast humanvetenskap. Den tyske filosofen Wilhelm Dilthey menade att humanvetenskapens mål är att förstå världen till skillnad från naturvetenskapen vars mål är att förklara världen. Steiner var av den uppfattningen att klyftan mellan de båda bara kan övervinnas om människan inte hålls utanför själva kunskapsprocessen.

Ludwik Fleck

Biologen Ludwik Fleck visade redan 1935 att det är teorierna som skapar fakta, inte tvärtom. Självfallet återverkar fakta på teorierna, men i grund och botten upptäcks aldrig ”rena” fakta, då dessa svarar mot en teori, en idé, en målsättning. Vetenskapliga kunskaper beror på kontexten i vilken de produceras. Det är enligt Fleck ”tankekollektivet”, det vill säga forskarnas gemensamma försök, tvivel, utbyte och debatter som leder till det som sedan ”alltför lätt” betraktas som odiskutabla vetenskapliga fakta. Dessa fakta är resultat av en konsensus som till stor del inte uppnåtts med vetenskapliga metoder. Inte minst de ekonomiska intressena, där läkemedelsindustrin är ett talande exempel.

Är det inte dags att ifrågasätta ensamrätten som det materiellt/kvantitativa vetenskapliga betraktelsesättet har skaffat sig, frågar sig Gérard Lartaud. Detta tänkande är inte neutralt, eftersom människan och världen bär på helt andra dimensioner. Livet är fortfarande ett mysterium för vetenskapen. Den amerikanska vetenskapsfilosofen Evelyn Fox Keller säger:

»Jag menar att de levande organismernas komplexitet samt deras utveckling är för komplicerad för att kunna uppfattas med utgångspunkt i våra elementära fysiska/kemiska principer.«

Rupert Sheldrake

Till detta ansluter sig forskaren Rupert Sheldrake som menar att dagens vetenskaper har förlorat sin vitalitet, nyfikenhet och nytänkande och hamnat i en utbredd konservatism, en dogmatisk återvändsgränd som blivit världens nya religion. Det är dags för ett nytt vetenskapligt paradigm som baseras på komplexitet istället för reduktionism. Frågor om livet, om livets och kosmos ursprung och mening, om människans medvetande kontra maskinernas logiska funktion, kräver en helt annan form av kunskap än den som de nuvarande vetenskaperna tillhandahåller, summerar författaren.

                                                                                                             Johannes Ljungquist