Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Exakt hur många människor som blivit nekade asyl i vårt land är det ingen som vet, men siffror i storleksordningen 35 000 förekommer i debatten. Asylsökande förväntas lämna landet när de fått sitt avvisningsbeslut, men var tredje väljer att istället gå under jorden. Det är lätt att förstå. De har aldrig haft det så bra som i Sverige, ett land med världens kanske högsta levnadsstandard, där de får ta del av stora delar av välfärdspaketet. Och risken för upptäckt är minimal eftersom det tongivande etablissemanget inte vill att de skall utvisas.

Illegala invandrare på Medborgarplatsen i Stockholm kan protestera mot utvisningsbeslutet utan att polisen ingriper.

Ann Heberlein har med sin bok Den banala godheten satt fingret på en rad problem i vårt land, som vi har uppmärksammat vid flera tillfällen. Det absurda i att människor som befinner sig här illegalt uppvaktas av ministrar och kändisar har debatterats flitigt i media, en problematik Heberlein också belyser i sin bok.

»Flera års aktivism från vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare har lett till att människor som vistas illegalt i Sverige har i det närmaste samma rättigheter som oss som är medborgare eller har uppehållstillstånd. Barn utan uppehållstillstånd har exakt samma rättigheter som svenska medborgare med avseende på vård, tandvård och skolgång. Vuxna som vistas i landet illegalt har rätt till fullständig mödravård, abort och preventivmedel, vård och tandvård samt gratis läkemedel i anslutning till akut vård. I en del kommuner som Malmö, Stockholm och Göteborg, har ”papperslösa” också rätt till ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag och i vissa fall bostad. Det går alltså ingen nöd på människor som håller sig gömda i Sverige.«

De förutsättningar de illegala invandrarna lever under är unika: De har nämligen inga skyldigheter – blott en rad rättigheter. Varför skulle de då vilja lämna landet?

»De är illegala invandrare som har anmodats att lämna landet. Trots detta tar alltså vårt samhälle hand om dem. Det är att ge dubbla budskap, minst sagt. Det är också att totalt urholka vår egen lagstiftning och att nedvärdera betydelsen av både uppehållstillstånd och medborgarskap.«

Heberlein kallar detta för ”en kränkning av samhällskontraktet”. De avvisade kan utan risk för avslöjande ha kontakt med socialsekreterare, lärare och vårdpersonal som vägrar att hjälpa gränspolisen att verkställa avvisningsbeslutet. Har man hört talas om något liknande i något annat land?

»Flera organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Miljöpartiet och SSU motsatte sig starkt polisens metod att göra identitetskontroller på stan och i kollektivtrafiken. Det ansågs, i vanlig ordning, ”rasistiskt” och ”inhumant”. Polisens fullt legitima arbete med att verkställa utvisningar fastställda av migrationsverket beskrevs då som ”rasprofilering” av Miljöpartiets Maria Ferm.«

Hanteringen av frågan om de ”papperslösa” är ett typiskt utslag av det Heberlein kallar för den banala godheten – den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I decennier har kulturdebatten i vårt land varit lamslagen av politisk korrekthet, präglat av den ”banala godheten” som Ann Heberlein kallar den. Den banala godheten kännetecknas av den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Några exempel: Man vill inte tala om problemen med invandring för att det skulle leda till främlingsfientlighet. Man vill inte debattera hedersförtryck för att det skulle ”stigmatisera” förorterna, man vill inte erkänna att muslimska kulturyttringar är ett problem utan hävdar att denna kultur är lika bra som vår.

Man vill inte ta fram statistik på invandrades kriminalitet för att det riskerar att frammana främlingsfientlighet, avslag på asylansökan leder inte till utvisning utan tvärtom till diverse välfärdsförmåner vilket gör att tiotusentals väljer att gå under jorden och stanna i landet för polisen har inte möjlighet att spåra illegala invandrare, och sociala myndigheter har ingen skyldighet att anmäla till polisen. Ett typexempel är ”ockupationen” av illegala invandrare på Medborgarplatsen där besökande politiker visar tveksamhet inför den egna lagstiftningen (!).

Vi har fått ett polariserat samtalsklimat där orealistiska intentioner ställs mot krav på sanning där två läger bekämpar varandra. Grunden till konflikten är en ansvarslös invandringspolitik där man på kort tid tagit emot extrema mängder av invandrare som resulterat i stora integrationsproblem. Kritiker av denna migrationspolitik har avfärdats som främlingsfientliga, rasister och islamofober. Hederlig diskussion är sällsynt, det vanliga är olika former av smutskastning och misstänkliggöranden mellan lägren.

Få har diskuterat detta låsta läge tills Johan Söderberg skrev en kulturartikel i SvD där han sätter fingret på problemet.

»[Det är] en klyfta mellan de intellektuella och allmänheten. För att förstå varför denna klyfta har uppstått räcker det inte med att peka finger åt de andra, åt ”populisterna”. Förståelse kräver ett mått av självrannsakan. Frågan som behöver ställas är om de intellektuella själva är en bidragande orsak till den tilltagande anti-intellektualismen.«

Den verbala pajkastning vi länge bevittnat är ovärdig ett kultiverat samtalsklimat. Orsaken är ett etablissemang som inte kan erkänna det problematiska med denna oansvariga invandringspolitik utan istället skuldbelägger kritikerna – framför allt SD. Borde de inte veta bättre?

»De som kallar sig intellektuella måste prövas efter en högre måttstock. Om de intellektuella förskjuter idealet om det goda samtalet, då förskjuter de också grundvalen för att åtnjuta allmänhetens förtroende såsom intellektuella.«

Johan Söderbergs poäng är att om de egna ståndpunkterna modereras med självkritikens hjälp finns möjligheten att motparten kommer att svara med att moderera sina. Åsiktskorridoren utvidgas till att rymma även motståndarlägrets ståndpunkter. En from förhoppning som kan verka utopiskt med så starka lidelser på båda sidor.

För ”de intellektuella” (i begreppet innefattas  även rimligtvis politiker och media) är ansvariga för genomdrivandet av en extrem invandringspolitik utan den breda folkliga förankring som en så omfattande ordning borde ha krävt, vilket skapat en svårläkt bitterhet hos de överkörda. Det såret kommer ta lång tid att läka. Men i den bästa av världar är hans önskan ändå eftersträvansvärd:

»Det goda samtalet är det samtal där det bästa argumentet, inte grupptillhörigheten, får fälla avgörandet i en sakfråga. Det första steget mot att hitta tillbaka till detta ideal måste tas av de intellektuella.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Vid Antroposofiska sällskapets (AS) årsmöte i Goetheanum träffas generalsekreterarna för de olika länderna och samråder. I medlemstidningens referat från årets möte får vi av den svenska generalsekreteraren veta att man där tagit fram tre ”målbilder” för arbetet i AS i världen under det kommande året. I den första bilden konstateras det alla redan vet att Fria högskolan (FH), AS och de praktiska verksamheterna ”har kommit till att bli åtskilda från varandra”. En situation som varit förhanden i närmare hundra år vid det här laget.

Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson tycker att vi skulle se dessa tre områden ”inte som åtskilda från varandra, utan som en differentierad enhet med många facetter.” En hårfin skillnad som mer känns som pep talk från en idrottsledare. Icke desto mindre kan där ”en grund läggas som kan ge möjlighet till innovativa och konstruktiva bidrag till tidens frågor, för människors existentiella behov och för jorden”.

Den bombastiska formuleringen saknar dessvärre konkretion. Vad anser man vara ”tidens frågor”? Mellanösternkrisen? Plastnedskräpningen av världshaven? Your guess is as good as mine. Förväntas det att antroposofer ska lösa detta med sina ”innovativa och konstruktiva bidrag”? I ”målbild 2” efterlyser man en samarbetskultur inom AS och FH, något som inte finns idag, vilket är känt sedan länge. En samarbetskultur är nödvändig

»för att kunna möta de utmaningar vi ställs inför idag. Nya kvaliteter behöver sökas i det sociala livet och en öppenhet odlas för tidens och den enskilda människans ödesfrågor.«

Det låter visserligen tjusigt men även här saknas konkretion. Vilka utmaningar menas? Och vilka ”kvaliteter” talar vi om i det sociala livet? Umgänget på fredagsmyset med familjen? Ska vi sträva efter ett mer vårdat språk i fikapausen på arbetsplatsen? Kanske till och med lansera andevetenskapliga sanningar i smyg?

Och hur ska man förstå ”den enskilda människans ödesfrågor”? Vad är en ödesfråga? Vilken ödesfråga har du? Att det blev si och inte så i ditt liv? Eller frågan hur du ska undvika att ständigt somna under meditationen? Är det en ödesfråga? Vad generalsekreteraren menar med begreppet är oklart. Man börjar befara att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Denna rapport från generalsekreterarnas möte i Schweiz vimlar av floskler, luddiga formuleringar och abstrakta generaliseringar som inte betyder någonting. Det bara ser snyggt ut. Djupsinnigt. Avsikten är att ge oss intrycket att det var ett betydelsefullt möte. Det är samma teknik som politikerna använder – ett politiskt språk som idag är allmänt förekommande i många av våra sammanhang. Sa inte Rudolf Steiner att AS inte skulle sysselsätta sig med politik?

Den tredje målbilden påvisar de ekonomiska bekymren för världssällskapet. Och här är man plötsligen föredömligt konkret. Att medlemsantalen i världen sjunker får naturligtvis ekonomiska konsekvenser och man uppmanar alla att stödja ”Goetheanum-impulsen”. Klart som korvspad.

Intill denna rapport fogas en annan från styrelse- och skattmästarträffen vid samma tillfälle. författad av nya styrelsemedlemmen Elisabeth Ehrlich. Hon funderar över världssällskapets dåliga ekonomi.

»Världen [har] explosionsartat utvecklats inom vissa områden de senaste åren så att vi inom Sällskapet nog knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen och som får respons bland unga människor (…). Konsekvensen är att AS blir äldre och äldre, både när vi ser på medlemmarnas genomsnittsålder, men även i sättet på hur Sällskapet engagerar sig i världen.«

En analys som känns överraskande sanningsenlig för att komma från en styrelse som annars döljer verkligheten bakom eufemismer och politiskt korrekta uttalanden. Formuleringen att AS ”knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen” är en lysande sammanfattning av Sällskapets problem. Den formuleringen får förlåta den traditionella och politiskt korrekta avslutningen:

»Vi kan samtidigt märka både en vilja till förändring och även en stämning bland många medlemmar inom Sällskapet som präglas av en helt ny och spännande anda som har en tydlig riktning mot framtiden.«

Aber natürlich, antroposofin är ju en framtidsimpuls. Det vet väl alla vid det här laget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ »I decennier har Sverige präglats av en banal godhet. Den har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet.«

Med denna salva summerar författaren Ann Heberlein sin bok Den banala godheten som just kommit ut. Det är en sammanfattning av den komplexa problembild vi alla känner till men etablissemang och media ständigt förnekar. Boken formulerar de väsentliga frågeställningarna utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren där sveket mot svenska folket blir tydligt.

Vad menar då författaren med uttrycket banal godhet? Det är den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser, menar hon. En gränslös välvilja som tar sig lika banala som oreflekterade uttryck.

Den monokultur som präglat Sverige under århundraden har på ett par decennier ersatts av en mångkultur. Det är en omställning politiker, opinionsbildare och kändisar bagatelliserar, vi ska inte vara oroliga – allt är bra. Det finns ingen anledning till oro, ”Sverige har aldrig varit tryggare”, säger man – trots att många av oss upplever motsatsen i vår vardag.

»Den oro jag, och, enligt Aftonbladet/Inzios undersökning 81% av svenskarna hyser, kretsar kring problem som uppkommit i kölvattnet på en ökad segregering i samhället. Vår oro hänger samman med invandring, mångkultur och bristfällig integration. Därför tas den inte på allvar utan avfärdas som uttryck för främlingsfientlighet.«

Ann Heberlein

Ann Heberlein vill, nej kräver, att den oro hon känner för vårt land och för vår framtid tas på allvar. Hennes rädsla är högst konkret och grundad i statistik och undersökningar som pekar i en mycket oroande riktning. Politiker och myndigheter tycks dölja uppgifter som är besvärande (läs: ”leder till ökad rasism”) genom att dölja polisanmälningar relaterade till nyanlända, media mörkar våldsverkares etnicitet, man ljuger om kostnader för invandringen, nyanländas yrkeskompetens, utbildningsnivå och förekomsten av brottslighet i utanförskapsområden.

»Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, att vi inte får hela sanningen gnager – och när vi får bekräftat att vi är förda bakom ljuset rämnar allt. Trygghet och tillit försvinner i samma takt som oro och rädsla ökar. (…) Det är hög tid att politikerna adresserar de problem människor ser i sin vardag och bemöter vår oro, istället för att låtsas som om det regnar.«

Det har hittills varit svårt att komma med liknande uttalanden utan att betraktas som SD, rasist eller främlingsfientlig. Men sådana etiketter passar inte in på Ann Heberlein som sedan länge varit en välkänd debattör och opinionsbildare. Hon har varit opolitisk tills nyligen då hon meddelat att hon ställer upp för M i valet 2018. Det är svårt att tro att hon riskerar sitt politiska oberoende om hon där inte känt ett stöd för sin samhällskritik.

»Sveriges väg från ett välfungerande, tryggt samhälle till ett land som kämpar med ökad oro, otrygghet och allt större revor i välfärdssystemet stavas misslyckad integration. I decennier har den svenska integrationspolitiken präglats av naivitet och styrts av principer baserade på omhändertagande, offerideologi, relativism och godtrogenhet, snarare än på krav, förnuft och rättvisa.«

Ett tydligt exempel på en banal godhet är det s k ”Juluppropet” 2016 där Svenska kyrkan och andra förordade en återgång till tidigare migrationspolitik. Detta kan te sig gott vid en ytlig blick – men om vi funderar över vilka konsekvenserna skulle blivit för landet vid ett sådant scenario kan vi omöjligt betrakta det som en god handling. Det är inte ett uttryck för godhet att ställa krav på återgång till en invandringspolitik som redan fått i det närmaste oöverblickbara konsekvenser. Det handlar istället om en grov ansvarslöshet.

I en kommande krönika skall vi ta fram en del av Heberleins synpunkter på problemområden som kulturrelativism, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, papperslösa, mångkultur och svenska värderingar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det svenska åsiktsmonopolet har den senaste tiden börjat ifrågasättas av flera namnkunniga personer. Det handlar om en kritisk granskning av synsätt och värderingsmönster som betraktats som odiskutabla i åratal. I och med omsvängningen hösten 2015 kunde man till exempel för första gången mer allmänt börja diskutera invandring och integration utan att bli svartmålad. Men även andra idémönster har nu börjat ifrågasättas som multikulti- och mångfalsbegreppen. Ann Heberlein har gjort en intervju med professorn Göran Adamsson på sin You tube-sida om just detta.

Ann Heberlein

Vänsterintellektuellas vurm för arbetarklassen är villkorad, menar Göran. Den ska rösta som man förväntar sig. Vänsterns idealisering är kopplad till föreställningar om vad arbetarklassen borde vara. Romantiseringen av denna folkgrupp upphör då den till exempel röstar på Trump, då betraktas den som white trash och blir utsatt för svidande förolämpningar från vänsterhåll. Arbetarklassen har svikit de vänsterintellektuellas idealisering av den.

Ann Heberlein, som själv har arbetarklassbakgrund, har aldrig idealiserat arbetarklassen. Då SD kom in i riksdagen skrev hon en artikel där hon framhöll att ”detta är arbetarklassens män som skiter i genusperspektiv, det är andra saker som intresserar dem”. Ingen tidning tog in artikeln, man får inte kritisera arbetarklassen, trots att hon hade faktaunderlag för sin text. I sitt samtal med Göran Adamsson konstaterar båda att stora delar av arbetarklassen har borgerliga värderingar och då är de inte längre användbara för de vänsterintellektuella.

Användbart är däremot multikulti. Vi har medkänsla för migranter från länder långtifrån som kommer från svåra omständigheter. Men de vänsterintellektuella går ett steg längre – deras kultur är bättre än vår, menar de. De idealiserar det okända, romantiserar det man inte har kunskap om. Det är en exotifiering som bygger på en längtan efter det som upplevs som autentiskt, äkta. För man upplever den egna gruppen, det vill säga Sverige, som mindre äkta, mindre genuin.

Göran Adamsson

Utländska kulturer blir därför en sorts maskot att rikta sin kravlösa välvillighet mot. I denna känsla ligger ett självhat där man piskar sig själv och de egna till raseri. Den egna klasstillhörigheten hånas, andra kulturer hyllas. Det är chict att dissa den egna kulturen på en middag med vänner, och man får medhåll då man säger något förklenande om den egna klassen. Det väcker inga invändningar eftersom det är politiskt korrekt.

Detta är uttryck för en sorts masochistisk nationalism, ett begrepp Göran Adamsson använt som titel på en bok som just kommit ut.

Multikulti är en hel industri, mångfaldskonsulenter är big business i USA. Vi ska ”medvetandegöras” och man förklarar icke-godkända åsikter som att man inte ”nått ut”, för om man gjort det hade folk haft ”rätt” åsikter. ”Vi får ta på oss det”, säger man beskäftigt, som om man sitter inne med den enda sanna hållningen. Men det är i själva verket en totalitär inställning.

Mångfaldsbegreppet är det som gäller i Sverige, alla sjunger dess lov, ingen diskuterar eller problematiserar det. Man förutsätter att det är en självklarhet, men frågar man folk vad det är, vet de inte. Vi får aldrig argument varför mångkultur och mångfald är bra, menar Göran. Mona Sahlin var en förgrundsgestalt i denna socialdemokratiska hållning där man talar om dessa begrepp i en positiv anda, aldrig ifrågasättande.

Det har varit en politiskt användbar klyscha som inte mött motstånd någonstans.

Denna text är ett sammandrag av intervjun som kan ses här.

                                                                                                             Johannes Ljungquist