Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Inget kunde vara mer politiskt korrekt i dag än att fördöma Sverigedemokraterna. De har ju varit nazister. Att Jimmie Åkesson rensade ut nazism och rasism då han 2005 tog över ledarskapet hjälper inte, en rad uteslutningar av omdömeslösa i partiet visar att rasismen lever kvar. En vanlig uppfattning är att SD inte går att lita på.

Att partiet trots detta dåliga rykte förmått växa till landets tredje största parti blir därför svårt att förklara. Skulle svenskar plötsligt blivit rasister och främlingsfientliga islamofober? Eller beror det på att partiet är ”populistiskt”? Men det är en meningslös beteckning eftersom alla partier är populistiska, det är ju själva definitionen av ett politiskt parti. Det måste vara andra orsaker bakom SD:s framgångar.

Jag tror att framväxten av detta parti visar på sidor av den svenska folksjälen som länge hukat under en konsensuspräglad tankementalitet av beskäftig  självgodhet som säger att vi är bra, förnuftiga och i grunden goda människor som vill visa upp vår förträfflighet för världen. Och vi besitter en gränslös generositet som vi älskar att spegla oss i.

För många av oss är denna mentalitet provocerande.

Vi tycker att migrationspolitiken fram till 2015 uppvisade en gränslöshet som var närmast chockerande. En bred allmänhet med regering och media var helt uppfyllda av att öppna sina hjärtan och bjuda stora famnen för nödlidande människor från när och fjärran, oavsett om de var flyktingar från krig eller bara ville njuta frukterna av ett modernt lands förmånliga livsstil.

Och detta utan att man visade upp en integrationsplan. Som om man trodde att allt skulle ordna sig när folk kommit hit.

Bakom detta naiva förhållningssätt ligger en annan gränslöshet, nämligen en föreställning om att våra nationsgränser inte borde finnas. Vi är inte begränsade av den svenska nationalstatens gränser, det är något förlegat, vi är i första hand världsmedborgare, var uppfattningen.

Detta synsätt är i sin tur en konsekvens av en svag uppfattning av det svenska, många förnekar vår nationella särart, den norska kärleken till Norge har ingen motsvarighet i vårt land. Att älska Sverige anses löjeväckande och förknippas med nazism och högerextremism. Sverige är inget särskilt, bara en droppe i det internationella havet.

Om man saknar förståelse för Sverige är däremot förståelsen för islam  gränslös. Det spelar ingen roll att  media dagligen matar oss med terror, kvinnoförakt, homofobi, hedersvåld och nattståndna värderingar som utgår från denna religion som samtidigt är en missionerande världsmakt med politiska ambitioner. Det finns alltid ursäkter. Kritik av islam uppfattas som islamofobi, acceptansen är gränslös.

Man kan till och med fråga sig om kärleken till islam övertrumfar kärleken till Sverige.

Förtigandet av den patriarkala kulturen inom islam är kanske starkast inom radikalfeminismen – som däremot ständigt skäller på den svenske mannen  som  internationellt anses vara den mest jämställda i världen. Denna paradox är inte den enda. Radikalfeminismens gränslöshet är närmast sanslös. Förutom att uppenbara fenomen som hedersproblematik förnekas, kritiseras den svenske mannen ständigt. Kvinnliga popstjärnor säger att de hatar män, vilket applåderas av de politiskt korrekta. ”Genusvetenskap”, ”normkritiska” dagis och ifrågasättande av könsroller – toleransen för radikalfeminismen är gränslös.

Jag tror det är denna gränslöshet inom migrationspolitik, islam, radikalfeminism och nationalism som har väckt frustration hos de människor som sökt sig till SD. Gränslösheten har blivit en vattendelare där många känner sig förrådda av partietablissemang och media, som svikit sin kritiska uppgift och stöder makten genom att förmedla de politiskt korrekta åsikterna för dagen.

Normalt hade sveket bara resulterat i röstskolk och ett ökande politikerförakt. Men då det finns ett parti som förstår vad de svikna söker blir SD:s framgångar lättbegripliga. Politisk frustration behöver inte längre vara hemlös. SD är ett kvitto på den gränslöshet som länge grasserat inom etablissemanget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

 

♦ ♦ ♦ De senaste decenniernas stora invandring kommer att förändra Europa i grunden. I mitten av detta århundrade kommer troligtvis Kina fortfarande se ut som Kina, Indien troligen se ut som Indien, Ryssland se ut som Ryssland och Östeuropa se ut som Östeuropa. Västeuropa kommer i bästa fall se ut som en storskalig version av Förenta Nationerna.

Så summerar Douglas Murray Europas framtida öde i sin bok The Strange Death of Europe. Är detta önskat av befolkningen? Knappast, i undersökningar visar majoriteten att den europeiska befolkningen säjer nej på trots mot det styrande etablissemanget och mediaindustrin. Med ett intressant undantag av Östeuropa där Polen och Ungern inte vill ha någon invandring. Inställningen är likartad i Slovakien och Tjeckien. ”Islam har ingen plats i Slovakien”, säger landets premiärminister. ”Migranter förändrar landets karaktär och vi vill inte att vårt lands karaktär ska förändras. Jag upplever att vi i EU nu begår rituellt självmord medan vi tittar på”.

Uttalandet är knappast gripet ur luften. En publikundersökning i England året efter Muhammedteckningarna visade att 78 procent av engelska muslimer tyckte att utgivarna skulle ställas inför rätta. 68 procent menade att vem som helst som förolämpar islam ska lagföras. Efter massakern på Charlie Hebdo nio år senare menade 27 procent att de hade `sympati´ för mördarnas motiv och 24 procent menade att de trodde på våld mot de som publicerar bilder på Muhammed.

Men etablissemanget ignorerade signalerna. Efter varje terroristatack menade de europeiska politikerna att attacken inget hade att göra med islam, för islam är en ”fredfull religion”. Men det politiska och mediala etablissemanget har misslyckats att övertyga Europas befolkning om detta. En publikundersökning i Holland visar att över hälften av befolkningen ser ett samband mellan attackerna och islam och att man hade ”fått nog” av islam. Liknande folkliga reaktioner finns i de flesta europeiska länder. Douglas Murray:

»Svensk media visade kanske mer än andra länder i Europa i diskussioner om immigration en känsla av förakt. Undersökningar om svenska mediers politiska sympatier 2011 visar att nästan hälften (41%) sympatiserade med Miljöpartiet. De enda partier som kom i närheten av dem var Vänsterpartiet (15%), Socialdemokraterna (14%) och Moderaterna (14%). Bara en procent av journalisterna sympatiserade med Sverigedemokraterna.«

2014 fördubblade Sverigedemokraterna sin andel i valet till 14% och blev landets tredje största parti, varvid svensk press ökade ansträngningarna att undvika alla upgifter som skulle kunna gynna dem. Det fick tragiska konsekvenser. På musikfestivalen We Are Stockholm omringades ett dussin flickor av invandrargäng huvudsakligen från Afganistan som våldtog och trakasserade dem sexuellt. Polisen visste men teg om övergreppen i sin rapport och media undvek att nämna incidenten. Liknande organiserade våldtäkter av invandrargäng ägde rum 2015 i bland annat Stockholm och Malmö.

Omfattningen av dessa övergrepp var extraordinära. 1975 rapporterades 421 våldtäkter i landet, 2014 hade antalet ökat till 6 620. 2015 hade Sverige världens högsta antal våldtäkter efter Lesotho. Men svensk press underlät att avslöja nationsbeteckningar på förövarna. En gangrape av en flicka på en Ålandsfärja rapporterades utförda av ”svenska män” när de i själva verket var somalier. Situationen var liknande i omgivande länder. En undersökning i Danmark visade att somaliska män var  tjugosex gånger mer benägna att begå våldtäkt än danska män. Men svensk press förteg detta tills Köln-övergreppen fick stor uppmärksamhet i Europa.

1990 var den utomeuropeiska invandringen bara 3% av den svenska befolkningen. 2016 hade den ökat till 13-14% och växer nu med mellan en och två procent om året. I landets tredje största stad Malmö består hälften av befolkningen av icke-etniska svenskar.

»Demografiska studier visar att de flesta unga etniska svenskar kommer att bli i minoritet under sin livstid, vilket reser den fascinerande frågan om huruvida det finns en chans att den svenska identiteten kommer att överleva denna generation.« 

Hur kommer vi i framtiden att uppfatta oss själva? Vad och vilka är ”vi”? Det kristna inflytandet har under århundraden varit del i formandet av vår kulturella identitet men idag har den svenska kyrkans inflytande marginaliserats till ett socialistiskt välfärdsprojekt utan folklig förankring. Och frågan är vad som kommit i dess ställe. För många är tillvaron meningslös och få politiker har några djupare vision om vad ett meningsfullt liv kan vara. Eller som den sekuläre missionären Richard Dawkins säger:

»Vår existens har setts som det största av alla mysterier, men det är inget mysterium längre för för det är löst.«

Den europeiska kulturen, speciellt den svenska, saknar en stark identitet och känsla av meningsfullhet som är jämförbar med den muslimska världsbilden där identitet och meningsfullhet är lika stark som självklar. Där ser inte anhängarna tillvaron som meningslös, tvärtom. Islam har ett svar. Douglas Murray konstaterar att situationen är helt annorlunda i Europa.

»Det nya är att nästan ingenting i den moderna europeiska kulturen kan erbjuda ett svar. Ingenting säger `här är ett arv av tänkande och kultur och filosofi och religion som har fostrat människor i tusentals år som  du också kan dela´. Istället sägs `finn din egen mening´. I värsta fall hörs den nihilistiska trosbekännelsen: `Tillvaron är meningslös i ett meningslöst universum´.«

Det är knappast ett evangelium som kan övertyga människor som funnit trygghet i sin religion. Européer som trodde striden om evolutionen var avslutad tar nu emot människor som menar att evolutionsidén är fel. De som trodde att mänskliga rättigheter inklusive rättigheter för kvinnor, homosexuella och religiösa minoriteter var `självklara´, ser plötsligen ett ökande antal människor som ser detta som långtifrån självklart.

De västeuropéer som i åratal företrätt kvinnorätt och homosexuellas rättigheter är de samma som velat ta in miljoner motståndare till just dessa rättigheter. Och de som var kritiska till denna massinvandring betraktades som kallhjärtade rasister. Etablissemanget ställde sig aldrig frågan: skall Europa vara ett ställe dit vem som helst kan flytta och känna sig som hemma?

»Skall Europa vara en tillflyktsort för vem som helst som flyr från ett krig? Är det Europas uppgift att förse vem som helst i världen som önskar det en bättre levnadsstandard? (…) Hade de västeuropéiska ledarna på femtiotalet sagt att syftet med migrationen var att i grunden förändra det européiska konceptet till att bli ett hem för världen, skulle europas befolkning med största säkerhet störtat sina regeringar. «

Vad är Europa till för? Europa är hemmet för européer, vi är lika berättigade att vara ”hemcentrerade” som amerikaner, indier, pakistaner, japanare och andra folk. Europa kan inte `lösa´ situationen i Syrien. Ännu mindre att samtidigt höja levnadsstandarden i Nordafrikanska länder och lösa alla världskonflikter. Dessutom skulle kostnaden för tillfälliga bostäder för 3 000 immigranter i Sverige räcka till 100 000 i flyktingläger i Jordanien.

Den europeiska befolkningen har aldrig varit emot immigration, menar Douglas Murray, det är massinvandringen som mött motstånd. De visste att en invandring i den skalan i grunden skulle förändra deras länder. De visste att nittonhundratalets kamp för mänskliga rättigheter skulle behövas återerövras och att islam skulle vara sämst i klassen. Inte minst då det gäller självklarheter som separationen mellan religion å den ena sidan och politik och lag å den andra. Långt innan politikerna förstod det visste folk att en kontinent som importerar världens folk också importerar världens problem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

 

♦ ♦ ♦ Det problematiska med massinvandringen i Sverige påtalades tidigt av en växande opinion som  ville diskutera vad detta skulle innebära för nationen och vilka konsekvenserna skulle bli. Men det var en problematisering som avfärdades av politiker och media  som ”främlingsfientlig” och ”rasistisk”. Detta trots stora svårigheter att ordna förläggningar och att man inte kunde redovisa en plan för integrationen.

En som intresserat sig för massinvandringens fenomenologi är den engelske författaren och chefredaktören Douglas Murray som i sin bok The Strange Death of Europe visar på mer övergripande perspektiv som aldrig förekommit i den svenska debatten.

Och han skräder inte orden. Som bokens titel antyder menar han att den civilisation vi känner som Europa håller på att begå självmord och att vi länge bevittnat ett märkligt fenomen som med få undantag gäller alla länder inom denna gemenskap: den styrande eliten agerar mot folkets vilja. Det är eliten som genomdrivit massimmigrationen trots kraftfulla protester, för som Fredrik Reinfeldt sa – bara barbari kommer från det egna folket medan de goda inflytandena kommer utifrån.

Olyckligtvis har denna miljoninvasion skett samtidigt som Europa förlorat självförtroende, traditioner och själva identiteten, menar Murray. Möjligen hade någon sorts lösning kunnat uppnås vid en bred offentlig diskussion men detta har begränsats till ett minimum. Den politiska eliten och media har nämligen trott att vem som helst i världen kan flytta till Europa och bli europé, bara sådär, utan märkbara konsekvenser. Fast alla vet att det är svårt att tänka sig det omvända – att vi själva snabbt skulle kunna bli kineser, somalier eller syrier bara vi flyttade dit.

Man har inte förstått att den egna identiteten och avhängigheten till  ursprung, kultur och traditioner präglar oss för resten av livet. Normal invandring påverkar knappast ett land, medan de mängder vi bevittnat de senaste åren kommer att förändra Europa radikalt, helt enkelt för att människor med utomeuropeiska värderingar kommer att prägla samhällsklimatet. Som Douglas Murray formulerar det:

»Världen har kommit till Europa precis då Europa har tappat förmågan att uppfatta sin egenart. Och då inflödet av miljoner människor från andra kulturer till ett kulturområde med stark identitet kanske skulle ha gått, fungerar det inte med detta miljoninflöde till en skuldmedveten, utsliten och döende kultur.«

Oron inför det växande invandringsflödet till Sverige bemöttes i början med beskäftiga pekpinnar, exempelvis då Ingrid Lomfors från Levande historia sa att immigration till Sverige är inget nytt, vi är alla  egentligen invandrare, och i alla händelser finns det inget man kan kalla ”svensk kultur”. Även om denna massinvandring skedde inför ögonen på allmänheten menade de styrande att detta inte var ett nytt fenomen och att det inte var ett problem utan en ”möjlighet för landet”.

Man kan fundera över myndigheters och medias envetetna ignorerande av det folkliga motståndet mot massinvandringen. I rädslan för främlingsfientlighet och islamofobi har man betonat det positiva i multikulturalism och mångfald. För att förstärka detta har man talat illa om Sverige. Vi har ingen kultur som Mona Sahlin sa, det är bara andra länder som har det.

Detta häpnadsväckande uttalande visar på en svensk självbild som är brutal: vi skäms för vårt land och ser därför multikulturalismen som en räddning. Detta bottnar i en bristande självsyn eftersom vi inte kan uppfatta den svenska särarten, ett ointresse som fött mindervärdeskomplex som i sin tur söker kompensation i inflytande från andra länder med en tydligare identitet.

Jag tror detta är förklaringen till det svenska självhatet som vi ser så många exempel på i media. ”Svenskhet” och ”svenska värderingar” betraktas som verklighetsfrämmande illusioner, medan utomeuropeiska kulturer respekteras oavsett problematiska sidor uppenbara för vem som helst.

»Så européer är skyldiga för vad som händer med dem, nekas legitima möjligheter att göra invändningar, flertalet synpunkter anses inte bara farliga utan marginella. Av alla länder i Europa som deltar i detta experiment är Sverige ett av de mest intressanta, inte minst för att ha den mest strikt tillämpade politiska och mediala konsensusen i något av de europeiska länderna.«

I vårt land uppfattas begreppet multikulturalism som ett samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. Det har inte reflekterats över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap (Rojas SvD 13/1-16).

För konflikter har det ju blivit. Redan 2010 sa Angela Merkel ”att bygga ett multikulturellt samhälle och leva sida vid sida och uppskatta varandra har misslyckats, fullständigt misslyckats”. Englands premiärminister David Cameron yttrade snart samma mening, liksom Australiens och Spaniens premiärministrar. Frankrikes Nicolas Sarkozy sa:

»Sanningen är att i våra demokratier har vi blivit alltför upptagna av identiteten hos dem som anlände och inte tillräckligt intresserade av identiteten hos det land som välkomnade dem.«

Fortfarande uppfattar svenskar mångkulturalism som synonymt med pluralism, etnisk mångfald, och att man inte har något emot att människor med olika bakgrund flyttar till vårt land. Man har ännu inte förstått konsekvensen: parallella samhällen och kolliderande värdesystem som i dag tydligt manifesteras i oroligheterna i många av våra förorter. Redan den politiska filosofen Samuel Huntington sa ”multikulturalism är i grunden en anti-europeisk civilisation. Det är en anti-västlig ideologi”.

I en följande krönika ska vi vidareutveckla några av de frågeställningar Douglas Murray tar upp i sin bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

 

♦ ♦ ♦ Det yttersta ansvaret för den svenska flyktingkatastrofen ligger hos regeringen. Det är i första hand den som är ansvarig för en flyktingpolitik som åstadkommit ett skuggsamhälle med illegal invandring,  hedersproblematik, förortskriminalitet, hög arbetslöshet bland invandrare och så vidare.

Men regeringen har inte agerat i ett vacuum. Även om många varit kritiska till deras invandringspolitik (som länge tystades ner) var troligtvis en majoritet av svenskarna positiva till invandringen – också när den nått de absurda höjder som ledde till att slussarna stängdes hösten 2015. Hur tänkte de? Hur i all världen kunde de se positivt på denna extrema situation? I diskussioner med mina antroposofiska vänner, där många varit positiva till massinvandringen, har synsätten blivit tydliga för mig. Som här i en facebookdiskussion.

»Vi har ett historiskt ansvar att hjälpa de människor som kommer hit och har flytt. De har gått igenom oerhörd strapatser för att komma hit och deras upplevelser är starka. En afgansk elev som jag hade kunde inte ens se vatten på film, utan att må illa på grund av de händelser som utspelats i hans liv. Jag tycker det var positivt att det fanns en våg av empati i Sverige och en våg av att vilja hjälpa. (…) De människor som är här, de människorna ska inte lida för att det historiskt tagits fel beslut eller att andra länder inte kan ha den generositeten gentemot flyktingar, utan flyktingarna ska vi ta hand om.«

Förespråkarna för en restriktiv flyktingpolitik ser naturligvis tragiken i flyktingarnas situation, men för de som är för massinvandring går flyktingarnas nöd före alla eventuella hänsynstagande till landets begränsade förmåga att ta emot sådana människomassor. Här finns inget intresse för konsekvenserna, ett tydligt exempel på den banala godhet Ann Heberlein myntat i sin bok med samma namn. Man vill bara visa välvilja utan tanke på följderna.

»Jag anser att oberoende av vilka misstag Sverige och dess politiker gjorde/gjort vad gäller flyktingkrisen går de misstagen att rätta till av civilsamhället – om civilsamhället och människor som du och jag hjälper till. Det finns inget ”vi” och ”dom” i den här frågan, för flyktingarna befinner sig redan här. Det är de immigranter vi tagit emot – ofta unga, förvirrade och ambitiösa.«

Denna formulering antyder att jag är hjärtlös samtidigt som jag tillrättavisas – gnäll inte, hjälp till istället. Det är lätt att vara efterklok är tematiken i diskussionen – inga sakskäl om hur integrationen skall fungera, istället moraliserar man och visar indignation över att invandringen ifrågasätts. Man anser att kritikerna borde skämmas.

»Det är alltid lätt att se följderna efteråt och tala om vad som gick fel – och många gör det. Men de som tror sig ha en övergripande lösning och analys är sällan de som ”hjälper till”. Det finns oerhört många svenskar som inte ”syns” och som gör allt som står i deras makt att få integrationen att gå så bra som möjligt. Jag blir bara matt av människor som pekar ut felaktigheterna och inte konkret gör något. Jag har mött dem ofta. Men det hjälper inte att ta avstånd och kritisera. Ubuntu (en människa är en människa bara genom en annan människa) behövs.«

De som haft fel vill inte få detta påpekat, vilket är en bitter kalk att dricka för dem som hela tiden varnat för dessa problem, för alla de som protesterade mot massinvandringen men antingen blev tystade eller hånade. Vi var många som sa till FÖRE utan att man lyssnade, och när vi nu hamnat i det vi förutsade förväntas vi stillatigande ”hjälpa till”, en fräckhet som de banalt goda inte verkar förstå. Istället koketterar man med sina vällovliga föresatser, man har ett godhetsalibi som övertrumfar alla efterräkningar. Att inse att ens föreställningar varit helt orealistiska är det inte tal om, än mindre att be om förlåt.

Och det är klart att det finns ett ”vi” och ”dom” – hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är mottagarna och de har bett att få komma hit. Det är ingen jämställd situation. Vi står för värdskapet, de är gästerna. När de efter några år har lärt sig sederna i vårt land kan de bli svenska medborgare. Först då står de på jämställd fot med oss. Det är inte som mina vänner anser att en invandrare blir svensk så fort vederbörande träder över gränsen, som jämbördig världsmedborgare.

Det är som om invandringsförespråkarna ännu inte förstått konsekvenserna av massinvandringen. Som om de inte fattat att hedersproblematiken, förortskriminaliteten, gruppvåldtäkterna och islamghettona är ett kvitto på deras multikulturella utopi. Som om de inte ser vad som faktiskt föregår i verkligheten och som om motståndarna till massinvandringen skulle vara känslokalla cyniker och extremnationalister som inte bryr sig om tragiken i flyktingvågen.

Det är en debatt på dagisnivå. De som hela tiden förordat en strikt invandringspolitik upplever naturligtvis tragiken hos de flyende som alla andra, men såg från början att en massinvandring bara skulle leda till nya problem, vilket visade sig vara rätt.

Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för invandringspolitiken men utan ett exceptionellt folkligt stöd hade de knappast genomfört en massinvandring som saknar motstycke historiskt. Förutsättningarna för denna ohämmade invandring var en naiv längtan hos många människor att få visa godhet, att ge sig hän åt en praktisk människokärlek, att känna sig stå på den rätta sidan och kunna anklaga dem som manade till besinning att de hade fel.

I denna extatiska självberusning kunde de inte drömma om att deras goda föresatser skulle få destruktiva följder – och många förstår det fortfarande inte. Icke desto mindre har deras naivitet förändrat Sverige för all framtid.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Vi fick tag på en jättebillig resa till Marocko, fjorton dagar, Ivar Johanna, Nina och jag. Direktflyg till Marrakesh. Därifrån skulle vi den första veckan per buss besöka Meknès, Fes, Rabat och Casablanca.

Planet var fullsatt av förväntansfulla svenska pensionärer. Efter fem timmars flygresa började bussresan. Vi skulle hinna med mycket – till exempel många vackra portar, stora och magnifikt mönstrade.

Vi besökte marknader med trånga gränder trafikerade av fotgängare, åsnor, cyklar, motorcyklar och mopeder med hål i väggen där man sålde allt mellan himmel och jord. Och vi fick se vad storkarna bor på vintern.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från trånga gränder kom man in till salsliknande, överdådigt dekorerade rum då man skulle fika.

Vi besökte flera marknadsplatser med horder av försäljare som ansatte oss. Då vi gick förbi ett gatukök fick jag veta att jag borde äta för jag var så ”skinny”. Med sånt förföriskt smicker kan man gå på vad som helst.

Då vi passerade en människa med ormar lade han blixtsnabbt en orm runt min hals, satte en fez på mitt huvud och propsade på att fota mig med min mobil och innan jag visste ordet av skulle han ha hundra kronor för besväret. Han fick tjugo.

 

På vår resa den första veckan kom vi till Casablanca där vi bjöds på vin och frestades med hästridning. Men många ville uppleva havet, tog av sig och vadade ut en bit. Dock inte Nina som bara ville känna med händerna. Men hon överraskades av en våg som sköljde över skorna…

Minareter såg vi överallt och i Casablanca till och med offentlig bön med en församling ute på platsen framför moskén i bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

Maten intogs i hotellmatsalar utefter resrutten. Det var gående bord med allehanda rätter. Förvånansvärt mild kryddning där svensk mat i jämförelse framstod som kryddstark.

Av alla lyxiga ställen vi dinerade på var nog denna med pool den som tog priset.

Den exklusiva miljön uppskattades inte bara av oss utan också av fåglarna som tydligen skaffat sig vissa vanor…

 

 

 

 

 

 

 

 

Andra veckan var vi tillbaks i Marrakesh där vi bodde på ett hotell med hus i den jordfärg som är dominerande i Marocko och där vi åtnjöt all inclusive-service. Nu hade det blivit kyligt, även om solen fortfarande värmde, men det var för kallt för att bada.

Vi gjorde en halv dagsutflykt upp till Atlasbergen, hemvist för berber-folket som har en stark ställning i marockansk kultur.

Vi fick besöka ett hem, se hur husmodern kokade te och ta del av det hänförande landskapet från balkongen.

På en intilliggande balkong var glasskärvor inmurade i balkongräcket, en vanlig åtgärd för att skydda mot inbrott.

Reselektyren avslöjade att vi var en samling antroposofer med ett mångårigt förflutet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist