Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Dogmen att konsten ska vara fri att provocera debatteras dessa dagar då Sölvesborgs kommun vill undvika utmanande samtidskonst när de köper in konst. Detta blir föremål för upprörda debattartiklar, fast de flesta förstår rimligheten i Sölvesborgs hållning. För vad finns det för anledning att provocera allmänheten? Visst finns det omdömeslösa konstnärer, men ligger inte omdömeslösheten snarare hos de i kommunen som köper in provocerande konst?

Konsten ska vara fri, i den meningen att konstnären fritt väljer motiv och utförande utan att någon lägger sig i. Det sägs att konsten ska ”provocera”, vara ”obekväm” och ”utmana”. Carolina Falkholt agerade helt i den andan då hon målade en erigerad jättepenis på en husvägg först i New York och sen på Kungsholmen i Stockholm 2018. Tidigare hade hon målat en stor vagina i en skola i Nyköping 2014.

Att alla tre könsdelar snart målades över av beställarna tyder på att de upplevde att hon gått för långt. Men hade hon det? Var det hon som var omdömeslös, hon kan ju måla vad som helst i sin ateljé och vara hur provokativ hon vill utan att stöta någon. Nej, det är när hennes alster hamnar på en husvägg som problemet uppstår, och då är det beställaren som är omdömeslös. För man måste förutsätta att beställaren fått se en förlaga innan beställningen läggs.

Ändå skriker man i högan sky då Sölvesborg bara vill beställa konst som uppskattas av allmänheten. Då den ska vara på allmän plats, och eftersom ingen har bett om stötande konst, blir konsekvensen att beställarna strävar efter konst som får största möjliga acceptans. Det är slutsatsen av Sölvesborgs agerande.

Och media reagerar med ryggmärgen. ”Betraktaren tål allt mindre, blir sårad och kränkt av konsten”, skriver Anders Q Björkman i SvD 18/9, och summerar uppgivet att ”det är viktigare att skydda förment lättsårade medborgares känslor än att värna den konstnärliga friheten”. Men han svarar inte politiker i Sölvesborg som inte vill köpa in utmanande samtidskonst med den nu klassiska formuleringen:

»Det är klart att om du vill ha `menskonst´ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.«

Man förstår svårigheten för Björkman, för det är uppenbart att det finns en utbredd irritation hos allmänheten över svårförståelig, stötande eller oskön konst på offentlig plats. Det vet alla, vilket inte innebär ett ifrågasättande av att konsten ska vara fri, bara en självklar önskan att konst på gator och torg borde vara njutbar även för de som inte är konstvetenskapligt skolade.

Även konstskribenten Anders Rydell i samma tidning meddelar att han kan förstå allmänhetens frustration över omåttligheten i den moderna konstens pretentioner.

»Trots att det har gått ett sekel sedan det moderna genombrottet har den provokativa modernismen aldrig gått hem i stora delar av samhället. det finns, och har alltid funnits ett utbrett folkligt förakt för modernismen och den moderna konsten i synnerhet. Samtidskonsten har å sin sida knappast ansträngt sig för att nå ut i de breda folklagren – snarare motsatsen.«

Beställarna av konst avsedd för allmän beskådan får inte förväxla uppdraget med att beställa konst till gallerier och museer. Det är två helt skilda världar. En som besöker ett konstgalleri gör det på egen risk och kan därför aldrig klaga på konstverk som är provocerande. Tvärtom, ofta kräver kräsmagade konnässörer just detta. Här råder obegränsad frihet. Men uppgiften för konst på allmän plats måste ha en bred acceptans, annars har beställaren missförstått uppdraget.

Det kan inte vara rätt att en elit får provocera en majoritet på skattebetalarnas bekostnad. Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande? Sölvesborgs svar borde vara det enda möjliga.

Johannes Ljungquist

24 maj detta år invigdes Antroposofiska sällskapets nya lokaler i Robygges gamla matsal. Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson höll ett kort anförande varefter alla skulle bilda arbetsgrupper kring tre frågor: Varför betyder antroposofi något för dig, vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag, och vad är framtiden för den här platsen.

Frågorna hade formulerats av några entusiastiska ungdomar från YIP, Youth Initiative Program, och avsikten var att deltagarna, som var en majoritet av äldre antroposofer, skulle klura ut några kloka svar på dessa frågeställningar. De flesta av oss hade ett förflutet som lika entusiastiska nybörjarantroposofer som dessa YIP:ar, men eftersom en viss mättnad infunnit sig efter årtionden av tragglande i liknande arbetsgrupper saknades den nödvändiga lusten att ånyo delta i en sådan sittning, så några av oss drog sig försiktigt mot utgången lättade att ha sluppit ett par timmars fruktlös formuleringsvånda som ändå aldrig leder till någonting.

Men i nya numret av Forum Antroposofi får vi nu reda på vad vi missat. Här redovisas nämligen resultatet av gruppernas bemödanden i sammanfattningar av ”de livliga samtalen” med aforistiska brottstycken som ger en aning om innehållet. Under frågan Varför betyder antroposofi något för dig? kan man bland annat läsa

• ”Antroposofin sätter människan i centrum. Hemkomst och igenkänning. Ett redskap för andlig utveckling. Existentiellt och meningsskapande. Helhet, reinkarnation.”

Knappast några överraskningar, vem kan säga något substantiellt som svar på en sådan frågeställning? Nästa fråga – Vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag? fick sammanfattningar som var mer intressanta, bland annat dessa:

• ”Metamorfos. Kulturvågor, långa – korta. Soluppgång eller solnedgång? Antroposofi light. Blandas upp med nytt. Courage to believe. Impulsen leder till förändring och förnyelse.”

Här börjar man närma sig en realistisk upplevelsebeskrivning av situationen idag. Att platsens betydelse har förändrats är uppenbart, men att ställa frågan om det handlar om en soluppgång eller solnedgång är kanske i försiktigaste laget, man vågar inte säga det uppenbara – att Järna-antroposofin för längesedan sett sina bästa dagar. Att man har ”mod att tro” – vadå, på en återkomst av storhetstiden? Ja det kan man väl göra, fast nog verkar det snarare handla om ett desperat hopp. För det finns knappast någon realism i den förhoppningen. Åtminstone inte för dem som upplevt Klingborg-eran. Det är en skillnad som på natt och dag.

Att ”impulsen” förändrats är uppenbart, men förnyats? låter som en eufemism i samma anda som när man kallar kalhygge för förnyelseyta eller problem för utmaning. Det låter bättre, vilket också är avsikten med den förskönande beskrivningen. ”Antroposofi light” är däremot en träffande beskrivning. Och ”blandas upp med nytt” är lika sorgligt som sant nu efter Vidarklinikens nedläggning då nya hyresgäster skall flytta in.

Slutligen – ”Vad är framtiden för den här platsen?” – och vilka tankar hade man kring den frågeställningen?

Bland intetsägande formuleringar som ”En plats för kulturutbyte”, ”Samarbete”, ”Gemenskap och konst”, ”Mötesplats”, finns det lite klurigare ”Svaret på problemet finns i problemen”, som visserligen kan tyckas vara en självklarhet men ändå visar på en tanke i rätt riktning. ”Is sleep/death a necessity?” är en kryptisk formulering man däremot får grubbla lite på, medan ”Den kollektiva viljan har blivit individuell” är ett antroposof-klyschigt sätt att säga att det storslagna i Klingborg-eran ersatts av brist på inspirerande helhetsgrepp där var och en är sig själv närmast.

Sen följer självklara förhoppningar om ”festivaler”, ”kultur”, ”liv i tomma lokaler” och ”möjligheter att lära känna varandra i de olika verksamheterna”. Formuleringen ”Viktigt att ha en gemensam bild av friheten” är kanske mer diskutabel, speciellt för att begreppet frihet inte definieras. Är det Steiners definition frihet är att inse nödvändigheten, och om så är fallet – varför skulle just denna insikt vara framtiden på seminariet? Jag kunde tänka mig intentioner av mer akut karaktär som till exempel att formulera en idé om vägen framöver och söka ett initiativrikt ledarskap som kan arbeta på att förverkliga den.

Samtidigt får man inte fästa för stor vikt vid dessa frågor och svar. Deras primära funktion var att skapa sysselsättning för en åldrande skara medlemmar på Antroposofiska sällskapets årsmöte 2019. Inget annat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Detta är den nyvalda styrelsen för Hylte SSU-klubb i Halland, normalt bara en nyhet i lokalbladet men en jättegrej i rikspressen där bilden väckt stort uppseende. Klubben har fått rasistiska påhopp i en sådan omfattning att man talar om en ”hatstorm”. Men också motreaktionerna som också varit starka, där till och med statsministern tagit avstånd.  

Reaktionerna är förståeliga eftersom ingenstans har landets nya situation illustrerats tydligare än på denna bild där en styrelse i en politisk förening i lilla Hyltebruk domineras av sex afrikanska män, en arab och en kvinna med ett albansktklingande namn – och bara en svenskfödd, Anton Karlsson, kassör och valledare för SSU Halland.

Man behöver inte vara rasist för att haja till när man ser bilden. Varför blir man överraskad? För att man inte trodde att det är så här det ser ut, och ens sverigebild skakas i grunden när man inser att det faktiskt är så. Detta är den nya verkligheten. Det handlar inte om de enskilda personerna i bilden, inte om nån sorts antipati eller rasism, det handlar om en situation man inte tidigare förstått och som visar på en i grunden förändrad nationell identitet. Så här ser det nya Sverige ut, och många känner inte igen sig.

Reaktionerna för och emot visar på sprickan i denna Sverigebild. Mot de som inte hunnit vänja sig står antirasiser och globalister, med en idealistiskt präglad fördomsfrihet som hindrar dem att förstå provokationen i denna bild. Och även om man kan förmoda att de flesta hajar till när man ser bilden skulle dessa människor aldrig erkänna det ens inför sig själva.

Varför blir vi så tagna på sängen av denna bild? Därför att landet förändrats så fort att vi inte hunnit med. För en som varit med på fyrtiotalet där en ”utlänning” var så ovanligt förekommande att det var samtalsämnet för dagen, till de följande decennierna av måttfull invandring där man i lugn och ro hann vänja sig, till de senaste årens plötsliga massinvasion är det ett långt steg.

Bilden har en underliggande symbolik som är mer påtaglig än de inblandade själva förstår (”att en sådan oskyldig bild kunde få så stor spridning. Det var knappt så att vi greppade vad som hände”). Den visar resultatet av en process det officiella etablissemanget inte låtsats om, kanske inte riktigt förstått, och i så fall förtigit. Under tiden har de som inte riktigt insett vad som försiggår relativiserat invandringen med hurtfriskt belärande att Sverige alltid varit ett invandrarland, att vi blir ”berikade” och att det inte kostar oss någonting och liknande. En hållning som retat gallfeber på de som mycket väl förstod vad som var i görningen.

Något svenskare än en SSU-klubb på vischan är svårt att föreställa sig. Hylte är en kommun i Hallands län där centralorten heter Hyltebruk. Folkmängden är strax över 11 000. Orten har tagit emot många nyanlända och majoriteten av de nyvalda styrelseledamöterna har därför utländsk bakgrund. I Facebookgruppen “SSU Hallands medlemsgrupp” är det en förkrossande majoritet icke-svenskar. SSU Hallands ombudsman heter Abdirahman Siyad och distriktsordföranden heter Aida Birinxhiku.

SSU Halland har nu tagit bort bilden från sin Facebooksida. Det är lätt att förstå, liksom att vi nu lite till mans får korrigera en Sverigebild som vid det här laget passerat bäst-före-datum.

                                                                                                             Johannes Ljungquist