Vi har fått en ny politisk kast – de oberörbara

♦ ♦ ♦ Våra politiska partier kan traditionellt delas in i två huvudgrupper – de som koncentrerar sig på hur det ser ut, och de som fokuserar på hur det borde vara. Pragmatikerna och idealisterna. Men vi har också fått en ny politisk klass – de oberörbara.

M, FP, C och KD har en pragmatisk hållning som säger:

`så här är människan, det vet vi, och därför koncentrerar vi oss på det. Oavsett ideal är vi alla egoister när det kommer till kritan. Därför har vi inte direkt nya idéer, vi ser oss mer som förvaltare av traditioner. Framför allt moraliserar vi inte, människor får vara som de är. Vår spelplan är det beprövade och inkörda. Vi anser att det var bättre förr, vi har en konservativ livssyn, vilket inte betyder att vi är emot förändringar – bara de tar tid så att vi och våra väljare har chans att hänga med.´

S, V, MP och FI däremot sätter moralen i högsätet, ja de har  upphöjt den till politisk idé. Deras förhållningssätt säger:

`idealen är viktiga och vi vill leva upp till dem. Det ser illa ut i världen, men vi har idéer på hur den skulle kunna vara. Vi vill visa hur man bör tänka och agera, för vi är stolta över vårt förhållningssätt. De som inte gillar detta har inte förstått vad det är som gäller. Vi tror att politiska slagord som jämlikhet, solidaritet och liknande är viktiga i politiken. Visserligen vet vi att absolut jämlikhet aldrig kommer att inträffa, men begreppet är viktigt för att tydliggöra vår politiska ståndpunkt´

De borgerligas förhållningssätt är traditionellt och tråkigt och inte mycket att orda om, de är en anonym klump där bara nyanser skiljer. Världsförbättrarpartiernas ambitioner är mer tacksamma att betrakta, särskilt då de svävar iväg i naiva utopier.

Här intar FI ett närmast ointagligt försprång med sina uttalanden om att krig – och därmed försvar – är omodernt, ”man kan ju prata med varann”. Man inte bara politiserar jämställdhetssträvandena mellan könen utan ifrågasätter också traditionella könsroller ända ned på dagisnivå. Normkritik, könsmaktsordning och härskartekniker är bara några av de begrepp FI är ideologisk sponsor för. Alla förväntas vara radikalfeminister och ställa upp på de senaste buden från Schymans gäng. Utopierna är den nya verkligheten.

MP ägnar sig också åt politiskt svärmeri. Helst önskar man att både bil och flyg upphörde genast, att vi skulle ha mycket mer fritid och ett ekologiskt hållbart samhälle. MP är partiet som tagit flummet in i de politiska salongerna. Världsförbättrarambitionerna omfattar friår med full lön, förbud mot fimpar, att ersätta banker med ett konto för allmänheten, och att ”göra nöjesflygandet tråkigare”, för att ta några exempel. Tillsammans med FI leder man PK-ligan där man med kraft marknadsför korrekta förhållningssätt som vi alla förväntas följa.

S värnar fortfarande föreställningen om arbetaren trots att begreppet luckrats upp betydligt de senaste decennierna. Och V är fortfarande ett klasskampsparti där förre ordföranden såg sig som kommunist tills för bara några år sedan då han offentligt var tvungen att avsvära sig läran. S är ideologiskt mindre stelbent än V men anser sig fortfarande veta bäst då det gäller välfärdsfrågor, och man vårdar sin moraliska tradition där uttalandet ”Sverige är en moralisk stormakt” nog får anses ta priset i pretentiös självbild.

Gemensamt för de åtta etablerade partierna är den ständiga smutskastningen av SD, även om de vid det här laget nog börjar förstå att det är kontraproduktivt. Men vad ska de göra, frågar de sig, behandla SD som ett normalt riksdagsparti? Aldrig! För här är både pragmatiker och idealister rörande eniga – man BÖR nämligen inte vara kritisk mot islam, det är FÖRKASTLIGT att ironisera över radikalfeminismen, det är INTE TILLÅTET i det här landet att ifrågasätta invandringen och det är LÖJLIGT att älska sitt land eftersom man därmed menar att Sverige är bättre än andra länder.

Och så går den självuppfyllande profetian långsamt mot sin fullbordan. En politiskt intresserad vän tror att SD kommer upp i 25% vid nästa val. Och han tror att S kommer att gå tillbaka ytterligare, försvagade av idélöshet och tom retorik. Då skulle SD bli största parti. Ja tre år är en lång tid så mycket kan hända.

De åttas oförmåga att engagera väljarna står i bjärt kontrast till SD:s idéprofil som är radikalt ny i svensk politik. Om de två dominerande riktningarna är pragmatiker och idealister företräder SD de marginaliserade som utgör den lägsta politiska kasten som givit röst åt stora väljargruppers engagemang i politiska tabun. SD har fått status som de icke berörbara eftersom man tänker de förbjudna tankarna. Den oro som förklarar SD:s framgångar har man ännu inte förstått.

Därför smutskastar man SD på olika sätt, utestänger dem från politiskt inflytande, förödmjukar dem med att vägra hälsa och liknande. Problemet är att de knappast vinner röster på detta. De får inte tillbaka de som flytt till SD. Och de väljare som funderar på att rösta på SD får bara den spark i baken som gör att de slutligen hoppar över. Man blir förbannad över denna ständiga förödmjukelse. Mobbade väcker alltid sympati.

SD utestängs från den politiska scenen för att de helt enkelt har olämpliga åsikter. Det är så det fungerar. Man kan inte tycka vad som helst i det här landet. Man blir bestraffad, etablissemanget tillåter det inte.

I Sverige har man demokrati, men den är villkorad.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Var befinner sig antroposofin om 50 år?

♦ ♦ ♦ Var befinner sig antroposofin om 50 år? Frågeställningen uppstod nyligen i ett samtal med en god vän. Detta har visserligen varit ett favoritämne bland antroposofer på oräkneliga kurser, möten och sammankomster under åren. Men svaren har alltid präglats av önsketänkande. Hur borde framtidsscenariot se ut? Hur vill vi att det ska se ut om vi verkligen bjuder till?

Knappast ett analytiskt förhållningssätt. I vårt samtal ville vi för en gångs skull vara ärliga. Vad tror vi? Om man tittar på de senaste decennierna – vad är det vi ser?

Ja det är ju tydligt att antroposofins anspråk på en världsförklaring inte kunnat förankras i samhället. Detta är bara att konstatera. Världsåskådningen upplevs som främmande – omfattad av välmenande kufar. Lika  lätt att se är att orsaken till detta huvudsakligen ligger i  antroposofernas oförmåga att hantera sina folkpedagogiska uppgifter. Intentioner att tillgängliggöra antroposofin, göra den intressant för en bred allmänhet, saknas helt. Tvärtom slår man vakt om otillgängligheten i sin esoteriska värld. Bara den som anstränger sig får tillgång.

_MG_6605Även de praktiska utlöparna av den antroposofiska världsåskådningen har sett sina bästa dar. Den antroposofiska vågen är över. Och ledningen visar inte att man förstått detta, den saknar krismedvetande.

Jag vet inte hur många gånger jag under årens lopp hört uppgivna medlemmar säga ”man borde lägga ned Sällskapet” i den underförstådda meningen att man då skulle vara tvungen att ta tag i situationen. För frågan för många är ju om Sällskapet behövs idag. Så 2065 torde det för länge sen ha upphört att existera, sade vi oss.

Om inget oväntat sker.

Om en allt större del av medlemmarna upplever att sällskapet saknar relevans kan man anta att Antroposofiska sällskapet till slut faktiskt läggs ned. Då skulle ortodoxi och idélöshet följa med i graven, den rådande uppgivenheten försvinna och antroposoferna vara helt ställda på sig själva. I det läget finns två scenarier. Antingen är intresset för samverkansformer svagt och antroposofin lever vidare som enbart en personlig angelägenhet.

Eller också uppstår lokalt förankrade former för samverkan som småningom formulerar en gemensam grundhållning. Den rimliga utgångspunkten torde då vara insikten att låta det historiska arvet träda i bakgrunden till förmån för en mer framtidsinriktad antroposofi. Vad kunde man tänka sig vara det mest centrala för en sådan grupperings intentioner? Jag kan tänka mig tre frågeställningar.

  1. Vad är en modern antroposofi och vilka är uppgifterna för en antroposofisk rörelse?
  2. Positionera antroposofin i en nutida kontext och begripliggöra antroposofin för en bred allmänhet.
  3. Grundlägga en metodiskt utvecklad skolningsväg med en tydlig egenart.

Men, sade vi oss, det troligaste är att antroposofin 2065 är helt marginaliserad som världsåskådning. Enstaka waldorfskolor har överlevt som metodskolor, den antroposofiska medicinen har återgått till den underjordiska verksamheten den befann sig i förr och eurytmin utövas som den hobbyverksamhet för antroposofer den aldrig kunnat lämna. Den biodynamiska odlingsmetoden håller redan idag på att försvinna, helt överskuggad av den ekologiska odlingen. Den antroposofiska meditationen existerar knappast om 50 år eftersom den är svårfunnen, krävande och ofta resultatlös. Möjligen behåller läkepedagogiken ställningarna eftersom dess resultat är oavvisliga.

Människornas andliga behov kvarstår naturligtvis men antroposofin kommer inte längre uppfattas som ett svar på detta. 2065 kommer rörelsen troligtvis vara ersatt av mer folkpedagogiskt inriktade andliga sammanslutningar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofins intellektuella cred

♦ ♦ ♦ Goetheanum, 2 augusti 1972 på kvällen, Grosse Saal är fullsatt med deltagare i den internationella ungdomskonferensen. Vi skall se första mysteriedramat. Förväntansfullt sorl från den tusenhövdade publiken.

2015-06-02 09.53.30Plötsligt blir allt svart, strömmen har gått, vilket väcker munterhet med fniss och småprat i mörkret.   Ficklampor tänds och spelar med sina ljuskäglor omkring i salen. Det är en overklig stämning. Alla väntar på att ljuset skall komma tillbaka.

Några börjar sjunga i mörkret. Flera ansluter, sen ännu fler – och snart sjunger hela salen Dona Nobis Pacem. Spontant, helt orepeterat en jättekör där i denna becksvarta jättesal. Och det sjungs i stämmor. Kvinnorösterna de ljusare, männen de mörkare. Jag är helt tagen av den häpnadsväckande vackra klangen och känslan av total samhörighet.

Detta gör ett outplånligt intryck på mej som nybliven medlem. Att plötsligt befinna sig i en stor gemenskap i en mäktig musikalisk harmoni – som ett tonande uttryck för den antroposofiska kulturimpulsen. Som att delta i en mikaelisk härskara.

Svenska vännerna Hans Bartos och Anders Kumlander i  en fikapaus på Speisehaus.

Svenska vännerna Hans Bartos och Anders Kumlander i en fikapaus på Speisehaus.

Tio minuter dånar denna tusenhövdade kör, sen kommer ljuset tillbaka och allt tar slut. Det var nästan synd.

Händelsen gav det starkaste intrycket i detta mitt första besök i det antroposofiska centret. Jag var 28 år och skrev en utförlig tiosidig rapport hem till mina antroposofiska föräldrar som aldrig besökt platsen. Där beskriver jag om alla de studiegrupper jag var med i, hur mathållning var, övernattningen i en gymnastiksal och om utflykterna i grannskapet.

Uttalanden som gjorde intryck på mig då kunde vara till exempel Carlo Pietzners i min samtalsgrupp:

»Ju sannare en tanke är desto mindre har den någonting gemensamt med den människa som frambringar den.«

I Dornach såg jag mitt första goetheanistiska garage.

I Dornach såg jag mitt första goetheanistiska garage.

Vilket jag i min rapport ledsagar med en förklarande parentes: ”Tanken blir ju då mer universell och man måste ge upp sitt eget själsväsen mer och mer för att kunna tränga in i den sanna tankevärlden.” 40 år senare känns tanken inte helt klar, men bestickande på något sätt – som så ofta i antroposofiska sammanhang.

Hagen Biesantz yttrande på morgonseminariet var också imponerade.

»En andligt omedveten människa som utför en ond handling är egentligen inte ansvarig för den, han är driven till den av sin ofrihet. En andligt skolad, medveten människa däremot är fri i valet mellan det onda och det goda, men med detta följer ett stort ansvar. Väljer den människan det onda blir han aldrig förlåten.«

En formulering som ger perspektiv på begreppet frihet. Ju mer begränsad och omedveten man är, desto mindre fri – och ansvarig. Med ökad medvetenhet och insikt följer visserligen ett större frihetsutrymme – men också ett ökat ansvar. På en frågestund efter morgonföredraget formuleras så den fråga som skulle visa sig bli en av de centrala inom rörelsen alla dessa år.

»En [existentiell] fråga skulle aldrig ställas om vi inte någonstans i vårt inre redan anar svaret. Därför är det inte svaren vi är ute efter, det är frågorna. Många av de frågor vi idag ställer är ofta kvarlevor från tidigare liv. Man skall alltså inte ge människan paketlösningar på frågor genom att ge dem en massa svar. De svaren är ju inte deras egna, de har inte kommit fram till dem själv.«

Långhåriga, jeansklädda ungdomar ledigt uppspetade ovanför Goetheanums pampiga entré var något helt nytt och lite chockerande för ledningen.

Långhåriga, jeansklädda ungdomar ledigt uppspetade ovanför Goetheanums pampiga entré var något helt nytt och lite chockerande för ledningen.

Denna hållning har präglat det antroposofiska arbetet i decennier där rubriker på seminarier, föredrag, kurser och artiklar ofta formuleras i frågeform – och där inga svar ges. En annan iakttagelse i samma stil formulerades av Hagen Biesantz som berättade att han undervisat en liten flicka och då kom att tänka:

»Här sitter jag, 20 år äldre än denna människa och tror att jag är överlägsen henne i kunskap och vetande. Men vad vet jag om hennes tidigare inkarnationer, hon kanske nått miltals längre än mig i sin andliga utveckling.«

Detta imponerade på mig då. Idag är upplevelsen dubbel. Det finns något undervisande i uttalandet, nästan poserande. Samtidigt har han en pedagogisk poäng att inför en massa ungdomar exemplifiera komplexiteten i karmalagen. Men det är svårt att nu drygt 40 år senare frigöra sig ifrån intrycket att det finns något av ett intellektuellt snobberi i flera av dessa uttalanden.

Vilket naturligtvis tilltalar unga människor som söker djupare perspektiv på tillvaron. Antroposofin har en intellektuell cred som kändes häftig, speciellt jämfört med fundamentalistisk religion och allehanda gottköpsteorier som allmänt florerar. Antroposofin är cool, antroposofin kräver något av dig, klarar du utmaningen?

Min rapport till föräldrarna slutar med en upplysning jag fick från en Kristofferskolelärare jag haft som jag träffade där. Han berättade att en av mina klasskamrater hade vägrat värnplikt, vilket inte förvånade mig. På den tiden uppfattades detta som ett kraftfullt statement som för det mesta ledde till en månads fängelse. Men som den viljestarka idealist han var vägrade han också fängelse! Hur det gick med det fick jag dock aldrig reda på.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Arne Klingborgs unika livsgärning i ny bok

♦ ♦ ♦ Det är i år hundra år sedan ikonen Arne Klingborg föddes. Med anledning av detta jubileum har boken Arne Klingborg – inspiratören kommit ut på Kosmos förlag. Det är en rikt illustrerad utgåva med många människors vittnesbörd om denna persons unika gärning. Lasse Krantz, grundaren av Rosendals Trädgård och numera verksam på Wij trädgård i Ockelbo, talar om ett möte på Liljevalchs-utställningen Miljö som ger liv 1975 som blev avgörande för hans yrkesval som trädgårdsmästare.

2015-05-26 10.43.27»Jag var 20 år och i en period av livet då jag som radikal yngling tyckte mig ha koll på det mesta. I alla fall kring det som var rätt och det som var fel. Arne guidade i utställningen på ett sätt som fick mig att känna mig som en gnällig gubbe full av fördomar och förutfattade meningar. Jag gick hem fast besluten att söka till utbildningarna i Järna. Det skulle några år senare bli den biodynamiska trädgårdsutbildningen på Skillebyholm.«

Arnes utställningar blev berömda. Lasse berättar att många människor lockades att hjälpa till i förberedelserna. Bönder, konstnärer, kockar, trädgårdsmästare, arkitekter, lärare med flera möttes kontinuerligt varje vecka under närmare två års tid för att bearbeta och förbereda materialet.

»Med facit i hand hade en verksamhet som t ex Rosendals Trädgård inte varit möjlig utan förberedelserna kring trädgårdsutställningen på Liljevalchs. Programmet och konceptet förbereddes steg för steg under Arnes ledning. Inte minst skolades vi unga trädgårdsmästare in i en ny trädgårdsmästarroll som kreatörer och odlare inom många av livets områden. Att Rosendals Trädgård med sin jordnära verksamhet fick många efterföljare både innanför och utanför vårt rikes gränser är ett faktum. Rosendalsmodellen blev ett begrepp som fick och fortfarande har en betydelse i den kulturella utveckling vi benämner trädgård.«

Arne som liten med sin mor.

Arne som liten med sin mor.

För den som tar del av denna bok framträder en oerhört omfattande och rik livsgärning. Sylvia Hvistendal-Manners, nära medarbetare till Arne på 70-talet, berättar om det dagliga arbetet.

»Arne var alltid närvarande även då han var någon annan stans. Hans omfattande person fanns med i det mesta – utställningar, byggnationer, resor till Dornach och föredrag i olika länder. Hans engagemang i de olika linjerna, inte minst allmänna linjen, låg honom varmt om hjärtat. Då jag oroade mig över att kanske gripa in för mycket och organisera från kontoret blev jag lugnad: Organisation behövs alltid då anden blir för stark. Innehåll behöver ordning och form för att verka rätt. Fel blir organisation bara då ingen substans finns att ordna. När man tittar bakåt är det ett mysterium. Hur orkade Arne, sammanhållande, förbindande, underhållande, inspirerande? Motsättningar och konflikter stod inte sällan på rad. Men seminariet föddes på nytt varje dag i en levande ström av människor och människomöten.«

Konstnären Ulf Wagner, som var läraren på konstnärliga linjen på seminariet:

2015-05-26 10.44.59»Människor kände sig inbjudna, strömmade till och vi var många som blev alltmer engagerade och ville hjälpa till. Här hände något intressant. Seminariet förvandlades till en `ständigt föränderlig installation´ för att använda ett samtida uttryck. (…) Den atmosfär som uppstod och utvecklades under några årtionden på seminariet i Ytterjärna fick en närmast magnetisk verkan och många drogs till den unika platsen. (…) Seminariet var likt en smältdegel som ständigt genererade intressanta frågeställningar och uppslag. Och det var just detta vi studerande varseblev. När jag tänker tillbaka på de två år jag var elev vid seminariet har jag svårt att konkret minnas vad vi egentlige sysslade med. Det enda jag med säkerhet vet är att de var några av de viktigaste åren i mitt liv.«

Arne med fru Gertrud och  lilla Aurora.

Arne med fru Gertrud och lilla Aurora.

Att Arne i hög grad var en praktiker innebar inte att antroposofin hamnade i skymundan på något sätt, tvärtom, få har väl som han synliggjort antroposofin i vardagen på ett påtagligt sätt som den stora folkpedagog har var. Hans avtryck på det internationella planet var också betydande där hans klarsyn imponerade. Han drog sig inte för att formulera obekväma sanningar. Vid ett av sina många framträdande på generalförsamlingarna i Goetheanum, antroposofins internationella centrum i Schweiz, sa han en gång:

»Hur kan det komma sig att vi som antroposofer inte märker hur mycket vi själva står i vägen för oss själva? Motståndet mot antroposofins utbredning kommer inte primärt utifrån – det kommer inifrån, från oss!«

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

”Han upplevde att världen var öppen för antroposofin”, säger ledaren för medicinska sektionen i Schweiz, Michaela Glöckler, ”men att antroposoferna var alldeles för upptagna med sig själva”.

Arne inspirerade oss alla. ”Som lärare kunde han blixtsnabbt sätta fingret på elevens särskilda begåvning och det som ville komma till uttryck”, skriver konstnären och skribenten Berit Fröseth. Och hans ledarskap var föredömligt.

»Arne var självklar ledargestalt, men inte ur beräkning. Med sitt soliga väsen var han snarare troskyldig, den som hade alla uppslagen. Arne var det glada hjärtat i allt. (…) Arne representerade en syntes av naiv optimism och klarsynt verklighetsförankring.«

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

I bokens sista kapitel ger oss eurytmisten Aurora Granstedt en inblick i hur det kändes att vara dotter till denna dynamiska och ständigt verksamma människa.

»Att skaffa lite utrymme för den egna familjen, att ha semester som vanligt folk var det inte tal om. Jo, när jag gått ut Kristofferskolan såg han till att bara vi tre [med mamma Gertrud] fick göra en resa till Grekland. Där for vi runt till olika tempelplatser, Arne före och Gertrud och jag efter. Till slut undrade vi om vi aldrig kunde få stanna på en plats och bada. Då åkte vi några dagar till ön Skyros där vi fick bada.«

Arne gjorde antroposofin relevant för omvärlden som få andra. Boken Arne Klingborg – inspiratören är ovärderlig för de som vill komma till en förståelse för denne karismatiska gestalt som många haft privilegiet att känna. Finns på Robygge.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Knausgårds klarsynta uppgörelse med Sverige och Gardells intellektuella haveri

♦ ♦ ♦ Författaren Karl Ove Knausgård gör upp med den svenska debattens trångsynthet i en artikel i DN 20/5-15. I en klarsynt analys, som bara den kan göra som ser landet utifrån, sätter han fingret på den förljugna självbild som råder i Sverige. Företrädarna för denna självbild kallar han cykloperna, och deras problem är att de inte ”vill veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara”.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård

Vilket är en lysande sammanfattning av ett viktigt drag i den svenska nationalkaraktären. Förutom här på Mummel, där vi skrivit om detta problem många gånger, är det första gången en officiell person vågar träda fram och säga att kejsaren är naken. Det är modigt, men Knausgård är mannen att göra det.

»Cyklopernas stats­minister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.«

Jonas Gardell

Jonas Gardell

Detta uttalande tolkar komikern och övercyklopen Jonas Gardell som att Knausgård ”försvarar Sverigedemokraterna”. Att Knausgård inte försvarar SD ser var och en som läser innantill, partiet ÄR legitimt eftersom det valts in i riksdagen i en demokratisk process. Det är det han säger, liksom att främlingsfientlighet inte är att likställa med fascism. Att Gardell har fel i sin Expressenartikel ser alla tänkande människor, men cykloper tänker inte, de agerar känslomässigt enligt en överenskommen automatik.

Cykloperna är ”aldrig så arga som när de pratar om kön eller invandring”, skriver Knausgård.

»Detta är inte något man kan vara för eller emot, men likväl är det det de kräver, så att allt som finns mellan kategorierna, allt som finns i gränsområdena, inte blir sett och inte pratat om. Ändå finns det. Detta anar cykloperna, men utan att de klarar av att begripa det, och då blir de ännu argare eller ännu tystare.«

Norges glädje över sin nationaldag kallar cykloperna för nazism, skriver Knausgård. Och cykloperna ifrågasätter att han skriver om något de tycker är moraliskt förkastligt, till exempel om en 26-årig lärares förhållande till en 13-årig elev. Det betyder inte att jag tycker det är OK, menar Knausgård. Han vill gestalta ett moraliskt dilemma. Ingen beskyller deckarförfattare att de skulle mena att det är OK med mord.

»Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.«

Jonas Gardell är skitförbannad över Knausgårds fräckhet att säga sanningar om svensk mentalitet som han tror inte existerar – eller i vilket fall borde tystas ned. Och han gör det alla cykloper gör när hyckleriet avslöjas – man diskuterar inte i sak, man politiserar, hånar och förlöjligar.

»Jag känner en lätt desperation växa när jag läser. Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man, tänker jag. Jag tänker att jag vill ringa Knausgård och skrika i luren: ”Herregud, vi har redan massor av män i Sverige som det är väldigt synd om! Vi måste inte importera en till från Norge!”«

I sin indignation undslipper sig Gardell till och med ett främlingsfientligt utrop. Knausgård reduceras till en i högen av ”sårade vita heterosexuella män”, ett älsklingsuttryck cykloperna ofta använder. Genom att trycka denna stämpel i pannan på Knausgård klassificerar Gardell texten för sina meningsfränder: Denna man har brutit cyklopernas hederskodex och kan därför inte tas på allvar.

Det är denna obehärskade och aggressiva reaktion som skrämmer bort berättigad kritik och skapar den så kallade åsiktskorridoren. Vem vågar möta vreden från ett sårat djur? Inte konflikträdda svenskar i alla fall. Knausgårds insiktsfulla analys sammanfattas av Gardells affekterade skränande som att ”Sverige är ett skitland”. Och den enda sakliga invändning han har är att texten är för lång.

Journalisten Erik Helmerson i DN är en av de många (”95 procent av responsen hyllande, jublande”) som uppskattar Knausgårds Sverigeanalys. I en krönika 21. 5 skriver han:

»Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. (…) Men jag tror att vi allt som oftast sätter munkavle på oss själva – av rädsla för vilka reaktioner som kan tänkas bli följden.«

Sen gör Gardell det kardinalfel alla cykloper gör. Kritik av cyklopernas syn på kön och invandring jämställs automatiskt som SD-kritik. Cykloper klarar inte nyanser, precis som Knausgård påpekar. De ser inte skillnaden. Deras guilt by association-resonemang gör dem blinda för det faktum att kritiken kom först. Det var cyklopernas vägran att ta den på allvar som skapade grunden för SD. Hade kritiken tagits på allvar hade SD knappast funnits idag. Men detta är ett faktum som är för brutalt för cykloperna att ta till sig. Gardell anar detta – och det är det som gör honom så förbannad. Så ursinnig att han också låter Norge få en släng av sleven.

»Själv kommer Knausgård uppenbarligen inte från Cyklopernas utan från Snorklarnas land. De evigt halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land. Det är helt enkelt ofantligt synd om Knausgård.«

Jonas Gardells intellektuella haveri visar en häpnadsväckande brist på omdöme. Inlägget ger intryck att vara skrivet i stark affekt. Han måste rimligtvis redan ha ångrat sig. I alla händelser ska vi vara tacksamma för att Knausgård visat på vilka demoner som lurar bakom cyklopernas göranden och låtanden. Han har avslöjat hyckleriet i den svenska självbilden. Och det ska vi vara tacksamma för.

Knausgårds uppgörelse med Sverige har engagerat hela Norden. Dagen efter publiceringen hade den delats över 10 000 gånger på sociala medier. Inom kort kommer texten att publiceras även i Norge (Klassekampen) och Danmark (Politiken).

Hoppas de trycker Gardells text också. Så får läsarna se ett färskt exempel på vad det är Knausgård pratar om. Hur illa det är ställt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +7 (from 7 votes)

Gorbatjov – en mikaelit som förde mänsklig moral in i politiken

♦ ♦ ♦ Putin annekterar Krim, ockuperar östra Ukraina utan att erkänna Rysslands medverkan och skyller på Ukraina. Han bråkar i luften och till sjöss med Sverige, hotar med kärnvapen och startar TV-stationer som skall föra ut ryska lögner internationellt, politiserar landets rättssystem och fängslar eller mördar politiska motståndare. Han betraktar Sovjetmaktens sönderfall som en katastrof och jobbar därför nu som bäst på att bygga upp Rysslands image som en internationell bad guy i den tydliga avsikten att återta landets förlorade självrespekt.

Putins primitiva maktspel och korruptionskultur står i skriande kontrast till hans företrädare för trettio år sedan – Michail Gorbatjov.

Michail Gorbatjov

Michail Gorbatjov

I en häpnadsväckande djärv politisk process lyckades Gorbatjov under några få år i slutet på åttiotalet reformera ett land som under mer än ett halvt sekel levt under en kommunistisk skräckregim jämförbar med dagens Nordkorea. Steg efter steg demokratiserade han en stenhård diktatur på ett sätt som imponerade på en hel värld. Det var en revolution – men en oblodig sådan. En demokratisk revolution.

I Gorbatjovs självbiografi Som jag minns det finns ett efterord av den ryske statsvetaren Dmitrij Furman som sammanfattar den världshistoriska betydelsen i Gorbatjovs gärning.

»Gorbatjovs plats i den ryska historien är unik. Vi [Ryssland] har haft inte bara ”monster” utan också fullt ”anständiga” härskare. Men det har inte funnits någon härskare som fört in vanlig mänsklig moral i politiken, eller som Gorbatjov klart insett och känt inte bara att förtryck av människor och folk kan ha ”farliga politiska konsekvenser” eller att ”det är förknippat med alltför stora förluster”, utan bara att ”det är fel”. Vi har inte haft någon härskare som själv frivilligt begränsat och försvagat sin makt för att ge människor frihet.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget och ledde till nedrustning av kärnvapnen.

Vi har inte haft några härskare som avsiktligt raserat det imperium där de härskat, för att ge folk frihet. Vi har inte haft härskare som varit beredda att förlora makten och utsättas för förnedring utan att retirera från de moraliska restriktioner som de åtagit sig. Och detta att föra in moral i politiken var tillräckligt för att ett amoraliskt system skulle upplösas.

Under perestrojkans sex år raserade Gorbatjov det totalitära systemet och befriade under fredliga former en mängd folk som det krävts inte decennier utan århundraden och otaliga människoliv för att erövra och undertrycka. Det är därför som till och med i en begreppsvärld där makten är ett mål i sig och där Stalin är stor, där är också Gorbatjov stor, men i en omvänd storhet. I en begreppsvärld som är normal för moderna utvecklade länder är Gorbatjov helt enkelt en stor härskare och politiker, kanske den störste i den ryska historien.«

Gorbatjov är i eminent mening en mikaelit, ett antroposofiskt uttryck för en människa som verkar för mänskligt framåtskridande. Hans moraliska impuls kan bara jämföras med Nelson Mandelas, som ju också förvandlade en destruktiv regim genom sin blotta person. Men till skillnad från Mandela förändrade Gorbatjov inte bara sitt land – han förändrade premisserna för mänskligheten genom att få med USA på kärnvapennedrustning och därmed avsluta det kalla kriget.

De medelmåttor som föregick Gorbatjov (liksom Mandela) – och hans efterträdare, visar vilken gigant han var mänskligt sett. Både han och Mandela var unika personligheter med höga ideal och exceptionella förmågor att förverkliga dem. Att de som kom efter dem var traditionella maktpolitiker förändrar inte deras storhet, tvärtom.

Det är väl känt att många i Ryssland inte förstår Gorbatjovs storhet, de inser inte det oerhörda i hans gärning. De sörjer sönderfallet av den sovjetiska stormakten och de verklighetsfrämmande drömmar de trodde på under det kommunistiska maktmonopolet. Det är detta Putin tagit fasta på och utnyttjar.

Men för en värld som åser Putins patetiska maktdemonstrationer är det gott att veta att Ryssland en gång har företrätts av en politiker som var ett moraliskt föredöme som såg till nationens bästa – för att inte säga hela världens. Såna politiker är mycket sällsynta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Inte politiskt korrekt att ifrågasätta dagis de första åren

♦ ♦ ♦ Waldorfpedagogen Geseke Lundgren ifrågasätter i en artikel på Ytterjärna Forum på vilka grunder vi definierar barnets behov i vårt samhälle idag. Vems behov är det vi egentligen tillfredsställer?

»Människor tenderar att prioritera thailandsemestrar, Ipads, sommarstuga och två bilar framför barnens behov som snarare handlar om trygghet, närhet och relationer. Även en ensamstående förälder borde i vårt samhälle ha råd att kunna jobba deltid de första åren av ett barn liv och inte pressas till att foga sig in i karriärsystemet så fort som möjligt igen«.

Waldorfpedagogen Geseke Lundgren

Waldorfpedagogen Geseke Lundgren

En ofta förbisedd frågeställning som trots sin komplexa karaktär borde diskuteras. Att mammorna har rätt att förvärvsarbeta eftersom vi numera har en utbyggd barnomsorg är en stor framgång för kvinnorna. Men mer tveksamt för barnen. Går det att hitta sätt där barnets behov tillgodoses i större omfattning?

Men denna angelägenhet avfärdas i en kommentar på Facebook av en ensamstående mamma.

»Själv tycker jag man ska vara försiktig med att späda på det dåliga samvetet och ångesten hos många ensamstående lågavlönade föräldrar.«

Hennes ifrågasättande av problemställningen har stöd av en bred opinion som menar att saken är färdigdiskuterad. Att ifrågasätta dagiskulturen visar på dåligt omdöme. Man vet inte vad man talar om är uppfattningen.

Men att sticka huvudet i sanden löser inte problemet. Det bara känns så. Jag tror till och med att man har gott samvete i en falsk föreställning om att problemet är löst. Att det var det enda man kunde göra. Nu går vi vidare.

Att ducka för en angelägen frågeställning för att den är svår har Sverige blivit berömt för. Det som är komplicerat ska man undvika att tala om. Starka känslor och meningar bör inte tillåtas få fritt spelrum, det är osvenskt. Vi är rädda för sånt i ett land som är starkt präglat av en konsensuskultur. Man bör vara försiktig och sopa komplikationer under mattan. Det är lugnast så.

Detta är den allmänna hållningen hos de politiskt korrekta, de ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, enligt Wikipedia. Så skapas ett tabu. Wikipedia igen: ”Ett tabu förhindrar ofta diskussion om det ämne som tabut handlar om”.

Som bekant har vi andra nödvändiga diskussioner som blivit tabubelagda av de politiskt korrekta. Den kanske största de senaste åren har varit migration och integration. Invandringen till Sverige är den största i världen per capita räknat. Att detta skapat olika problem vet alla. Att man därför borde prata om detta offentligt skulle i andra länder vara en självklarhet. Inte i Sverige. Tills för bara några månader sedan var ämnet tabu. Av främst tre skäl.

  1. Nödställdhetsargumentet. Eftersom de som vill komma är i nöd är det omänskligt att neka dem detta. Slutdiskuterat.
  2. Jämlikhetsargumentet. Invandrare är människor som du och jag, den som har problem med detta är alltså främlingsfientlig. Och troligtvis rasist. Klart som korvspad.
  3. Munkavleargumentet. All diskussion om invandring syftar till begränsning, vilket är oacceptabelt enligt punkt 1. Alltså bör invandringen inte diskuteras.

Dessa tre doktriner har varit rådande i flera år och stigmatiserat alla som vill diskutera dem som SD-anhängare. Begreppen massinvandring och politisk korrekthet – helt sakliga begrepp – är besmittade för att de anses avslöja SD-tillhörighet. Det finns en tröghetsfaktor innan tabuföreställningar är övervunna och man är beredd att se sanningen i vitögat. Det tar lång tid.

För ett par månader sedan började flera borgerliga partier komma med förslag på migration och integration, vilket snart fick genomslag i media och nu är diskussionen i full gång. Äntligen.

Men dagisfrågan är i nuläget döfödd. Meningslös att diskutera. De flesta tycker att den rådande ordningen är bäst. Gesekes inlägg blir en ropandes röst i öknen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Man kan inte moralisera över en människas egenart

Det här var jag,

en sparv

Jag gjorde mitt bästa;

farväl.

♦ ♦ ♦ Denna anspråkslösa summering av ett liv drabbade mig då jag ögnade igenom nekrologerna i morgontidningen. I sin avskalade insiktsfullhet är den djupt gripande. Den fick mig att fundera. Jag frågade mig – har jag gjort mitt bästa i livet? Gör vi alla vårt bästa?

Jag kanske kunde ha gjort bättre ifrån mig. Det är så mycket jag borde ha gått in i mer helhjärtat. Jag borde ha satsat mer, varit mer orädd, kunnat höja mig över min egen bekvämlighet och åstadkomma något viktigt. Offrat mig och inte räddhågset stått på avstånd och iakttagit då andra gjorde det jag själv borde ha gjort.

Självkritiken är ofta skoningslös.

Fast med den inställningen skulle inget människoliv vara godkänt i dödsannonserna. För är det inte så att man gör så gott man kan utifrån sin egenart? Ett liv kan bara bedömas utifrån de begränsningar man har. Man kan visserligen tycka att någon – eller man själv – borde ha gjort mer av sin begåvning, eller inte fallit offer för det ena eller andra, gått den smala vägen istället för den breda.

Men man kan inte moralisera över en människas egenart. Den bara är. Liksom inkarnationen – den är oss given. Och även om många drömmer om att göra livet till en success story, handlar det i realiteten snarare om att gå igenom ofta avsevärda svårigheter. Och där kan man inte göra annat än sitt bästa utifrån de givna förutsättningarna.

Misslyckandena är bara en annan nivå. Att drabbas av svåra omständigheter ger andra premisser än de flesta är vana vid. Men även där gör man det bästa av situationen. Man kämpar i lidandet. Man får värdefulla erfarenheter.

Nekrologerna i tidningarna är fascinerande. Här summerar de nära vännerna en livsgärning med kärlek i blick. Har man någonsin sett en dödsruna med en dömande attityd? Respekt och aktning för en människas egenart och livsgärning är regeln. Och tacksamhet för att ha varit en i vänkretsen. Man känner sig privilegierad att ha känt vederbörande.

Man har betytt något för andra. Det är alltid så. Vi behöver varandra, bryr oss om nära och kära. Vi inspirerar varandra. I självkritiken inser man ofta inte betydelsen man har i andras ögon.

”Han var en sån som bara en mor kan älska” är ett uttryck för en illa omtyckt människa. Fast de som uppfattas som onda ser sig knappast själva som onda. Det finns alltid orsaker. Alla strävar på sitt eget sätt.

Så jag tror att vi alla gör vårt bästa när man ser livet som en totalitet. Det är därför de korta stroferna här ovan har en så stor giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vittnesmål om händelserna på Grand Hotel Saltsjöbaden

♦ ♦ ♦ På bildtidningen Se, som jag jobbade på för nästan 50 år sedan, var  det ingen som spottade i glaset. Tillfällen att inmundiga starka drycker saknades inte. I alla fall inte i samband med en konferens på Grand Hotel Saltsjöbaden 27 januari 1968, visar en gulnad rapport jag hittade häromdagen. I en skriven internrapport till övriga på redaktionen (inklusive undertecknad) beskrevs svårigheterna som tornade upp sig då man klockan halv två på natten skulle förflytta sig till den förhyrda festsalen via hissen.

seomslag»Beklagligtvis hade vi dock överskattat hissens lyftkraft vilket medförde att den hastigt rörde sig i en annan riktning än den avsedda. Dess förflyttning avslutades med en påtaglig duns vilket hos flera deltagare framkallade fysiskt obehag.«

Alla ansträngningar att få upp hissen igen var förgäves.

»Vid öppnandet av hissdörren befann vi oss i ett rum av blygsamma proportioner som dessvärre visade sig låst från utsidan. Jag vill understryka de enhälliga och positiva kommentarer detta väckte bland de cirka tiotalet deltagarna i gruppen. Trots den tillfälliga olägenhet som drabbat oss ansåg vi att den noggranna låsningen av alla lokaler nattetid utgjorde ett imponerande bevis på hotelldirektionens omsorgsfulla iakttagande av säkerhetsföreskrifter och kontrollåtgärder.«

Genom ”försiktiga knackningar” på dörren försökte man påkalla omgivningens uppmärksamhet. Under tiden jämförde man sina erfarenheter av den service hotellet erbjudit.

Se 2»Den allmänna entusiasm som präglade alla kommentarer fann till sist sin utlösning i att samtliga upptog ett spontant taktfast hurrarop för Grand Hotel Saltsjöbaden och dess ämabla personal. Genom de oförutsedda luftvibrationer som då uppstod i det trånga utrymmet utsattes dock glasrutorna i dörren för en påfrestning som vi i vår godlynta bifallsyttring inte förutsett. En av dessa rutor sönderföll häftigt varvid splitter sargade en av de manliga deltagarna i benet, något som han dock tog med fortsatt gott humör.«

Då nu ”ändå olyckan med glasrutan var skedd” tog man sig ut till en angränsande lokal vilken visade sig vara hotellets bastu. Men det visade sig att även den dörren var låst från utsidan.

»De närmaste timmarna tillbringade deltagargruppen under kamratlig samvaro i hjärtlig form. Glada sånger ur flera nationers visskatter, folkloristiska danser, ingående diskussioner om gemensamma bekanta, reseminnen, hågkomster från andra konferenser skapade en gladlynt och förtrolig stämning.«

Och man hade tur i oturen.

»Till de lyckosamma omständigheterna hör också att i gruppens besittning fanns en butelj gin, tillverkad i London, vilkens innehåll i förebyggande medicinskt syfte kunde användas till att rengöra, desinficera och badda de blessyrer som en av deltagarna ådragit sig genom glassplitter. Denna i sammanhanget utomordentligt lägliga vätska visade sig på detta sätt räcka nästan exakt under just den tidsrymd som vår isolering från omvärlden kom att pågå.«

Tydligen hade man tillgång till telefon varför man i en serie ”mycket angenäma telefonsamtal med tjänstgörande personal” utlovades omedelbara hjälpinsatser. Efter några timmar inträdde en rad personer, varibland ”vi till vår glädje igenkände hotellets fryntlige restaurangchef”. Dessvärre visade det sig att han av ”sin oro för vår belägenhet” sett sig tvungen att ”förtära en stor mängd alkohol”.

»Hans därav följande svårigheter att förhålla sig i upprätt ställning sökte vi genast avhjälpa genom att från olika håll hastigt stötta upp hans kroppshydda och genom att sporadiskt frottera hans betänkligt missfärgade anletshud. Det var med uppriktig ledsnad vi senare fick höra att han uppfattat dessa hjälpåtgärder som ”knuffar och slag”.

Se 3Vistelsen avslutades genom att deltagarna kröp ut genom den bräsch ”som någon välgörare låtit uppkomma” i bastuutgångens dörrspegel. Men då man ville tacka för hjälpinsatsen ”uppstod åter ett tråkigt missförstånd”.

»Restaurangchefen sade sig ha blivit hotad och påstod sig från de övriga ha uppfattat ett uppviglande rop innehållande ordet ”bonne” i någon kränkande sammansättning. Troligen har han därvid i upphetsningen missförstått de uppmuntrande tillrop där vi tolkade uppfattningen att han gjort sig förtjänt av en ”bonus”.«

Dessvärre kom denna sorts missförstånd och hörfel prägla händelsens epilog under gryningstimmarna.

»Våra upprepade försök med handfasta ryggdunkningar, läggande av armar kring hans hals e t c uppfattades av restaurangchefen som misshandelsförsök och strypningsaktioner. Han har, enligt vad det sagts mig, också tyckt sig notera verbala hot till sitt liv och lem, till exempel med orden ”nu ska vi slå ihjäl den jäveln”. Jag kan oreserverat intyga att orden i själva verket löd ”gamle hedersman, du måste vara trött, gå och lägg dej nu”.«

Undertecknat av dåvarande chefredaktören på Se, Lars Erik Olsson. Man kan undra vad som verkligen hände den där morgonen för 47 år sedan på Grand Hotel Saltsjöbaden. Om någon av deltagarna berättade detta för mig har jag glömt. Och vid det här laget är alla inblandade avlidna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Antroposofiska språkbombasmer – betydelsebärande eller luftpastejer?

♦ ♦ ♦ Vi har tidigare betraktat de språkliga egenheter som präglar den svenska antroposofin. Här finns tydliga ambitioner att glänsa med svårtuggade begrepp och flotta ordpastejer inspirerade av den tyska språkanden, som många gånger trängt undan den mer anspråkslösa svenska språktraditionen. Vilket är förståeligt med tanke på antroposofins tyskspråkiga ursprung.

En del vill beliva de ofta torra och svårtillgängliga antroposofiska texterna, få dem att kännas märkvärdiga och fulla av innehåll. Ulrike von Schoultz är en av dem som utvecklat en stor retorisk skicklighet i detta. I senaste numret av Forum Antroposofi visar hon denna förmåga i en presentation av ett pågående arbete med mysteriedramerna i Järna. Hur göra teaterrepetitioner intressanta? Det är inte lätt eftersom det inte finns något konkret att rapportera, men Ulrike försöker ändå genom att bibringa egna känslor och funderingar:

»Numera känns det som vi är i en gemensam ström där vi bejakar projektets egen levande och växande lagbundenhet.«

Facsimil ForumDetta är äkta antroposofiska. För att objektivera sina egna reflexioner inkluderar Ulrike läsaren  i en vi-känsla. Något så tråkigt som ”projekt” behängs med värdeladdade begrepp som är typiska i antroposofiska sammanhang. Detta är en uppvisning i hur man kokar soppa på en spik.

»Det ÄR den levande lagbundenheten och substansen som har varit vägledande för fortsättningen och omfattningen av projektet. Och alla vi som har bejakat arbetet kan emellanåt tycka att vi arbetar på att med varje steg framåt i projektet även vidga våra egna gränser.«

Läs den första meningen igen. Vad är ”en levande lagbundenhet och substans”? Inte lätt att förstå ärligt talat. Kanske menar Ulrike den ”fördjupning och kontinuitet” som kommer från den som leder projektet. Hans bidrag ”växer ur ett eget pågående arbete med dramerna”, och detta har ”varit vägledande” för projektet, som hon skriver.

Detta abstrakta finspråk, som vi vid tidigare behandlat vid flera tillfällen, är vanligt inom Järnaantroposofin.

En del skulle avfärda det som snobbigt snömos. Det ser snyggt ut men är tomt. Ändå ger formuleringarna paradoxalt nog intryck av ett dynamiskt skeende. I avsaknad av fakta ger Ulrike oss ändå en känsla av stämningsläget i förberedelsearbetet. Och det är skickligt.

»Vi är i en levande process som ställer oss på prov med samma allvar som livet självt emellanåt brukar göra.« 

För att nå full effekt viker Ulrike inte ens för det pretentiöst bombastiska. För att inte helt tappa greppet om verkligheten måste läsaren därför ibland påminna sig om att det faktiskt bara handlar om en rapport från en repetition på en amatörteater på vischan. Och eftersom Ulrike inte har någon konkret info om uppsättningen avslutar hon med en magnifik luftpastej som tar andan ur läsaren:

»Bara i det fältet, där alla tillkortakommanden av den egna vardagsmänniskan visar sig i all sin tydlighet kan det mest innerliga mötet med den egna skapande människan bli verklighet.«

Minsann inga futtiga perspektiv på en teaterrepetition.

Det är med blandade känslor jag läser såna här texter. På den tiden jag befann mig mitt i smeten förstod man sällan innebörden av liknande abstraktioner. Men de var ändå betydelsebärande. Det finns nämligen ett outtalat förhållningssätt i antroposofiska sammanhang att fördomsfritt ta till sig även det man inte direkt kan genomskåda – nödvändigt inte minst i läsningen av Steiner. En som vill förstå allt i antroposofin kommer aldrig att bli antroposof.

Det är detta häcklarna inte inser. De ställer förnumstiga krav på logik och full transparens. De ser inte det naiva i en sån hållning, att den visar brist på mänsklig mognad. Existensens djup och omfattning kan ingen ”förstå” i vanlig mening. Bara förundras över.

Samtidigt är det en mycket tunn gräns mellan högtidlighet och löje. Och antroposofiska texter har ofta den högstämdhet Ulrike här ger prov på. Även om den existentiella dimensionen är en naturlig del av antroposofiska framställningar kan det lätt låta pretentiöst. Och därmed tacksamt att driva med.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)