Det märks att det antroposofiska medlemsbladet saknar ansvarig redaktör

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum Antroposofi har i alla år kämpat med dålig ekonomi. Numer har man inte ens råd att avlöna en redaktör. Det märks dessvärre. Man börjar ana ugglor i mossen redan i början av läsningen av nr 2/15 då en artikel om en vårfest i en kinesisk by innehåller tre särskrivningar – fruktodling heter `frukt odling´, granitbergen skrivs som `granit bergen´. Att en klarblå himmel betecknas som `klar blå´ kan till nöds accepteras, men då borde man haft ett komma mellan klar och blå, eller skrivit klart blå.

Forum nr tvåMen det blir värre. I en artikel om ett besök i Nepal får vi ta del av en hejdlös parad av särskrivningar: Internet kafé, Skype samtal, telefon nummer, taxi chauffören (2 gånger) och boende konstruktioner. För att riktigt befästa den moderna tidens förflackning av det svenska språket ersätts ordet tillbringa (en tid) med ”spendera”, ett ord som förr bara användes i betydelsen spendera pengar. Vad är det för fel på det gamla hederliga tillbringa? Jag vågar satsa en femma på att artikelförfattaren inte är speciellt gammal. Det engelska språkets skrivregler tas alltmer över av den unga generationen.

I dessa missar märks avsaknaden av en ansvarig redaktör. ”Varje skribent ansvarar själv för sitt material” står det i redaktionsrutan. Med andra ord: tidningen saknar ledning. När ingen har ett övergripande ansvar för helheten uteblir gestaltningsförmågan. Var och en blir sig själv närmast. Tidningen saknar viljeriktning och jagkraft, den reduceras till en brevlåda för kollektivet, som en buss utan chaufför.

Ett annat uttryck för denna avsaknad av ansvar är att krångelsvenskan frodas ohejdat. Och här börjar det bli knepigt. Den som i nummer efter nummer visar upp sitt obegripliga finspråk är nämligen den förre redaktören själv. Normalt har ansvariga redaktörer en självklar ambition att bli förstådda, men här finns inte en tillstymmelse till pedagogiska intentioner, bara ett häpnadsväckande ointresse för begriplig svenska:

»I det ofullkomliga finns en kunskapsskatt. Tillgången ligger i att dessa förmågor på allvar kan erkänna och aktivera ett sinne för auktoriteten i dess fulla förnuftspotential. De blir till organ för förnuftets etiska dimension och för själva ordningen i kunskapen, dess framträdelseordning. Evolutionen tillförs genom denna tillgång en etisk byggsten som den begränsade kunskapskällan, föremålsmedvetandet, förblir stum inför.«

Framträdelseordning, föremålsmedvetande, är jag den enda som inte förstår? Man skulle kunna tro att skribenten citerar från skämtsajten AntroPrat Online där man kan kombinera antroposofklyschor till en önskad mix av språkblaj att pråla med utan risk att bli avslöjad, som till exempel i detta praktexempel:

De som är mikaeliter skulle ha modet att potentiera den praktiska metamorfosen, men då måste envar våga pröva att ha tilltro till det andliga tidsrummet. Talgestaltaren försöker visserligen metamorfosera den yttre själsutvecklingen, men har ännu inte försökt förstå den innerliga livsanden. Man måste nämligen först förverkliga den nutida Kristusprincipen och gripa den socialekologiska källan. Först då kan man uppleva det sanna vattenelementet och nå insikt om den verkliga känslosjälen.

Läsaren får själv bedöma vilken av de två texterna som är mest begriplig. De som är intresserade av en närmare presentation av sajten kan läsa här.

Vid sidan av det antroposofiska fikonspråket står ett annat fenomen – den  stela byråkratsvenskan som visserligen går att förstå men som är så uppstyltad och doftlös som läste man uppbördsverkets årsredovisning. Ett exempel på detta är Norrköpingsgruppen av Antroposofiska sällskapet som i sin presentation av sällskapets verksamhet på sid 28 inte visar någon som helst ambition att ge en intresseväckande – och begriplig – beskrivning :

Sällskapet har till syfte att bära en fri högskola för antroposofisk forskning. Denna högskola strävar efter att finna och formulera andliga lagbundenheter på olika verksamhetsområden, som de vanliga forskningsmetoderna eller tanke- och synsätten inte kommer åt.

Ett sällskap som ”bär” en högskola, hur ska en oinvigd förstå det? Avser begreppet högskola en högre utbildning av nåt slag? I så fall vilken? Och vad innebär att den är ”fri”? Antroposofisk forskning – vad är det? Hur gör man när man ”finner och formulerar andliga lagbundenheter”? Vad är andliga lagbundenheter? Formuleringarna framstår mer som en sammanfattning för antroposofer som redan vet än en begriplig text för vanligt folk.

Knappast ”en modern syn på antroposofi” som den nya portalen Ytterjärna Forum säger sig stå för.

Men ljuset i tunneln visar sig på sidan 25 under rubriken Internrevision. Trots den avskräckande rubriken serveras vi här uppfriskande ironi inför en av alla dessa antroposofismer som inte har något annat syfte än att få kreatören att glänsa. Att man beslutat att antalet ledamöter skulle minskas för att styrelsen skulle få mer ”spirituell precision” kommenterar internrevisorn så här:

»Uttrycket ”spirituell precision” är både spirituellt och oprecist. Det skall bli intressant att följa om framtidens internrevisorer kan finna några spår därav. Den nuvarande kan det inte, men vet egentligen inte vad han skall leta efter därvidlag.«

Att en gruppering skulle uppnå mer ”spirituell precision” bara för att antalet decimeras är naturligtvis trams. Den andliga fokusering som troligtvis avses kräver andra åtgärder, vilket internrevisorns sarkasmer antyder. Hans bitska kommentarer, som vi tidigare uppmärksammat, är mycket sällsynta i en rörelse så starkt präglad av konsensuskultur och konflikträdsla.

Kanske har denna lilla pärla slunkit igenom för att medlemsbladet Forum Antroposofi saknar ansvarig redaktör? I så fall något att glädjas över, i internrevisorns rapport finns i alla fall inga särskrivningar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Mustafa Can förstår inte rädslan för islam

♦ ♦ ♦ Islam sägs vara en fredens religion. Runt hela världen lever muslimer fredligt med ett innerligt förhållande till denna världsåskådning. Detta är också bilden som är den politiskt korrekta i Sverige. Men islam har ett imageproblem. För många utanför det politiska och mediala etablissemanget upplever islam som en skräckens religion. Problemet är att de tongivande i det här landet ännu inte förstått detta.

De upplysta inser fortfarande inte att den massmediala bilden av terror, halshuggningar, förmedeltida sharialagar och kvinnoförakt har satt djupa spår i folksjälen. De lever i en illusion att man skall kunna skilja på islam och fundamentalistisk islam. Och förstå att islam i själva verket är en fredens religion. Trots all mediarapportering i ämnet.

Det är ingen djärv gissning att etablissemangets brist på förståelse för folks oro i denna sak starkt bidragit till SD:s tillväxt. Fast brist på förståelse är vid det här laget knappast längre en adekvat benämning – arrogans är nog ordet som bäst beskriver fintyckarnas hållning.

Mustafa Can är en känd författare.

Mustafa Can är en känd skribent.

Det senaste uttrycket för denna arrogans syntes då SvD härom veckan publicerade ett brev från en orolig kvinna ställt till författaren Mustafa Can. Som en beundrare av hans författarskap är hon bekymrad över att han är muslim. Men i en ärlig strävan att förstå detta engagemang skriver hon ett brev till honom med en önskan att han ska förklara sig.

Men det gör han inte. Han verkar inte förstå hennes oro. Han tror hennes brev i själva verket är ett uttryck för helt andra saker.

»Vissa av mina vänner säger att du måste vara rasist. Alls inte, invänder jag. Jag förstår din sorg i skenet av förluster, det förflutnas landskap, samhällen i omvandling och förvandling. Din rädsla är mångas rädsla. Misstron mot det obekanta är en naturlig reflex.«

Hennes oro beror alltså inte på islam, trots att hon säger det. I en häpnadsväckande arrogans bortförklarar han hennes uppfattning. Han godkänner den inte. I ett psykologiserande kvasiresonemang förvandlas islamskräcken hos en äldre människa till en oro för samhällsförändringar i allmänhet.

»När jag läser ditt brev, Margareta, tänker jag på förlusten av det igenkännbara. Oron som smyger sig på i brottet mellan historien och framtiden. Ovissheten över vad som istället skall komma.«

Simsalabim har hennes oro bortförklarats. Mustafa Cans utläggning visar etablissemangets märkliga svårighet att förstå det uppenbara problemet – att folk är vettskrämda av det de hör om denna religion.

Som framstående skribent visar han en häpnadsväckande brist på respekt för den lilla människans oro då han visar en nedlåtande attityd. Bakom alla tjusiga formuleringar är budskapet tydligt: Margareta har missförstått allt. Hon ser spöken. I själva verket är hon bara en inbilsk pensionär.

»Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda… ja, vad händer då?«

Mustafa Can vill inte ta rädslan på allvar. Hans råd till oss alla är att sticka huvudet i sanden.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hur en Kristensamfundspräst kan mjuka upp en antroposofkritiker

♦ ♦ ♦ Som kritiker av antroposofin intar före detta waldorfeleven Alicia Hamberg en särställning. Med utgångspunkt i sina dåliga erfarenheter som elev i en waldorfskola har hon ägnat mångåriga studier av antroposofi, vilket gjort henne till en av landets mest kunniga kritiker av waldorfpedagogik och antroposofi, framför allt då tillämpningen av dessa.

Robygge i Järna.

Robygge i Järna.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Kritiken av antroposoferna är däremot kompromisslös. I en nyligen publicerad text på hennes blogg preciserar hon varför.

»Som utomstående till denna rörelse – antroposofin som helhet, inte just Kristensamfundet – stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande.«

Hon sparar inte på krutet här. Men trots att hon är ateist säger hon sig ha »en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess ”religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade ”kunskapsteorin”«.

»Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan.«

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Men så stötte hon på ett program på finska YLE som föll henne på läppen där Kristensamfundsprästen Lars Karlsson på klingande finlandssvenska stillsamt redogör för sin syn på antroposofin. Mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog. Vilket man kan göra sig en del tankar om (för att uttrycka sig antroposofiskt).

För det första. Att inte tala fack-antroposofiska med en allmänhet som inte vet vad astralkropp, hierarkiska väsen eller salamandrar är, är en av de första saker man som duktig nybörjar-antroposof får lära sig. Detta uppfattas av Alicia och hennes vänner i den lilla föreningen Vetenskap & Folkbildning som hyckleri och att man medvetet döljer det som kan uppfattas som kontroversiellt. Men det är inte mer hyckleri än att läkare, vetenskapsmän och andra yrkesgrupper inte talar fackspråk då de vänder sig till en bred allmänhet.

Det är en självklarhet att man anpassar budskapet till den publik man vänder sig till. Att en vetenskapsman är tvungen att förenkla och generalisera för att få det väsentliga att gå fram till en okunnig allmänhet betraktas inte som att ”man tillrättalägger bilden” eller ser det som ”PR- och luftslottsantroposofi” som Alicia anklagar antroposoferna för. Det är så man gör, man förenklar när saker är komplicerade. Det är inget ”förljuget” i det, som Alicia anser.

För det andra. Antroposofer som varit med ett tag vill gå längre än att bara rensa bort facktermer då de talar med folk. Man vill framställa antroposofin som en rimlig livshållning. Detta gör Alicia & Co minst sagt irriterade, eftersom de menar att antroposofin är allt annat än rimlig. Det är tvärtom en religion som är förnuftsvidrig, menar de. Att antroposoferna inte framhåller detta tydligt är ett svek och en skönmålning som de aldrig kan förlåta oss för.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

För det tredje. Alicia stör sig på att antroposoferna sällan går ut med den ockulta sidan av denna världsåskådning, eller ”erkänner” dess religiösa implikationer. Men om antroposofins image uppfattades som ockult/religiös skulle det ligga de praktiska verksamheterna i fatet. Naturligtvis. Om waldorfskolorna skulle betraktas som religiösa skulle elevunderlaget gå ned. Men framför allt skulle det vara osant.

Dessa skolor är inte mer religiösa än andra skolor, men de har en annan metodik byggd på en världsbild som är annorlunda. Men man undervisar inte om den. De lite annorlunda vinklarna på tillvaron är just det föräldrarna är ute efter, vare sig det är antroposofer eller ej. De flesta föräldrar är inte intresserade av antroposofi.

Att framhålla den ockulta sidan av antroposofin som något viktigt för allmänheten att känna till är att missförstå antroposofins intentioner i samhället. Steiner önskade minst av allt att biodynamiskt jordbruk, läkepedagogik, antroposofisk medicin och waldorfpedagogik skulle ses som religiöst/ockulta institutioner. Det skulle marginalisera deras relevans för samhället.

Inte för att man inte skulle kunna ”erkänna” deras del i verksamheterna. Utan för de felaktiga föreställningar detta skulle framkalla. De flesta dömer rent reflexmässigt ut vilken verksamhet som helst som inte är del av den gängse världsåskådningen. Så fungerar det ju.

De föräldrar som intresserar sig för waldorfpedagogiken får en ytlig redovisning av bakgrunden då de söker sig till skolan. De som blir intresserade kan då fördjupa sig på egen hand. Men för de flesta räcker det gott med att barnen får gå i en waldorfskola för att de har förtroende för skolformen. Ett förtroendekapital som inte funnits om skolformen bara vänt sig till enbart antroposofer.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.8/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 6 votes)

Sharialagarna som folket levde efter då talibanerna styrde Afghanistan

♦ ♦ ♦ »Vårt mål är att införa sharia och ett islamiskt samhälle«, uttalade nyligen Mulla Akhtar Mansour, talibanernas nye ledare i Afghanistan. Att denna intention gäller för ett land långt ifrån vårt känns inte längre lika tryggt som förr. Vi lever i en så kallad globaliserad värld, som enligt Wikipedia definieras som ”en ekonomisk, kulturell och politisk process som innebär att världens länder knyts närmare varandra”. Därför är talibanledarens uttalande något som är en angelägenhet även för oss.

Afganska talibaner

Afganska talibaner

Så för att friska upp minnet om vad sharia innebar då det infördes i Afghanistan ska vi påminna om de sexton dekret som Radio Sharia sände då talibanerna tog över Kabul 1996. Det är knappast troligt att dessa regler har lättats upp sedan dess.

  1. Förbud mot kvinnlig avkläddhet
    Det är förbjudet för chaufförer att ta upp kvinnor som inte bär burka. Gör chauffören detta häktas han. Om sådana kvinnor iakttas på gatan kommer deras hus att uppsökas och deras män att straffas. Om kvinnorna bär stimulerande eller attraktiva kläder och inte åtföljs av nära manliga kan chaufförer inte ta upp dem i bilen.
  2. Förbud mot musik
    Kassetter med musik är förbjudet i affärer, hotell, fordon och rikshas. Om musikkassetter påträffas i en affär häktas butiksägaren och affären stängs. Om en kassett påträffas i ett fordon konfiskeras fordonet och chauffören häktas.
  3. Förbud mot rakning
    Var och en som har rakat eller klippt skägget skall fängslas tills skägget växer ut till en knytnäves längd.
  4. Påbud om bön
    Bön skall hållas vid bestämda tider i alla distrikt. Exakta bönetider meddelas av departementet för främjande av dygd och motarbetande av synd. Vattenposter framför moskéerna skall stängas femton minuter före bönetiden och transporter är strängt förbjudna. Alla skall vara i moskén under bönetiden. Om unga män blir sedda i affärerna kommer de omedelbart att häktas.talibaner-och-utbildning
  5. Förbud mot duvhållning och fågelfäktningar
    Denna hobby skall avskaffas. Duvor och fåglar som används för spel och fäktning skall dödas.
  6. Utrotande av narkotika och missbrukare
    Narkotikaanvändare skall häktas, och försäljaren och affären skall spåras upp. Affären skall stängas och båda brottslingarna, ägaren och missbrukaren, fängslas och straffas.
  7. Förbud mot drakflygning
    Drakflygning har onyttiga följder som vadslagning, dödsfall bland barn och frånvaro från undervisningen. Försäljningsställen med drakar kommer att avlägsnas.
  8. Förbud mot avbildning
    I fordon, affärer, hus, hotell och andra platser skall bilder och porträtt avlägsnas. Innehavarna skall förstöra alla bilder på nämnda platser. Fordon med bilder av levande varelser kommer att stoppas.
  9. Förbud mot spel
    Spelcentra skall uppletas och spelarna fängslas en månad.
  10. Förbud mot brittiska och amerikanska frisyrer
    Män med långt hår kommer att häktas och föras till Departementet för främjande av dygd och motarbetande av synd för att klippas. Den brottslige skall betala frisören.
  11. Förbud för räntor på lån, växlingsavgifter och avgifter för transaktioner
    Dessa tre former av penningutbyte är förbjudna i islam. Vid brott mot reglerna fängslas den brottslige lång tid.
  12. Förbud mot att tvätta kläderna vid flodstränderna i staden
    Kvinnor som bryter mot denna lag kommer att hämtas på respektfullt islamskt sätt och föras till sina hus, där deras män skall straffas hårt.
  13. Förbud mot musik och dans på bröllopsfester
    Om man bryter mot detta förbud kommer familjens överhuvud att häktas och straffas.
  14. Förbud mot att spela på trumma
    Om någon spelar på trumma skall det religiösa äldrerådet bestämma straffet.
  15. Förbud för skräddare att sy damkläder och ta mått på kvinnor
    Påträffas modemagasin i affären kommer skräddaren att häktas.
  16. Förbud mot häxeri
    Alla böcker i ämnet skall brännas och trollkarlen fängslas tills han ångrar sig.

Det var knappt tjugo år sedan detta dekret tog Afghanistans befolkning tillbaka till 600-talet. Texten är hämtad ur Åsne Seierstads bok Bokhandlaren i Kabul som är en beskrivning av tiden efter att talibanerna tvingades lämna styret av landet, då hon levde hos en familj och deltog i deras liv. Landet var då fortfarande präglat av talibantiden och familjen hon levde hos var helt styrd av husfadern där framför allt kvinnornas lott är helt obegriplig för en modern människa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kommer Jimmie Åkesson bli statsminister efter valet 2018?

♦ ♦ ♦ »Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas.« Så skriver Mauricio Rojas i SvD. Det är ingen särskilt djärv gissning, ändå känns den overklig. Att detta lilla utskällda outsiderparti har kommit därhän! Orsaken är, precis som han säger, inte beroende på att en stor del av landets befolkning har blivit rasister eller främlingsfientliga utan att de etablerade partierna varit oskickliga i hanteringen av invandringsproblematiken. Kanske framförallt att man inte förstått väljarnas oro i denna fråga.

Jimmie Åkesson, blivande statsminister?

Jimmie Åkesson, blivande statsminister?

Att utestänga landets tredje största parti i den så kallade decemeberöverenskommelsen var ett desperat försök att bemästra situationen. Något liknande kommer inte att gå om SD är störst. Vad gör man då? Men framför allt – vad gör man för att undvika att det blir så? Det är en intressant frågeställning. Nedsvärtningen av SD har inte fungerat, att putsa på den egna ideologiska profilen inte heller. Vad återstår i ett läge med ett förtroendetapp av unika proportioner? Vilka initiativ kan i det läget skapa förtroende?

Oavsett allvaret i situationen är tre av partierna knappast benägna att ändra sin traditionella hållning under de tre åren fram till valet, nämligen V, MP och FI. V har sitt gamla klasskampstänkande med värnandet av de sämst ställda som prio ett. Att de skulle komma med förslag om begränsning av invandringen är därför otänkbart. Och MP är hipsterpartiet som mer än andra drivit tesen om nödvändigheten av den obegränsade invandringen, möjligtvis i konkurrens med minoritetspartiet FI.

Men S måste åtminstone försöka öka sin väljarandel fram till valet, deras ras är ju katastrofalt. Vad kan de göra? De kommer knappast med ett djärvt förslag i invandrarfrågan. De har redan målat in sig i samma hörn som V, MP och FI. Förslag på långtgående lösningar på integrationsproblematiken är däremot troligt, för här har de redan fått på tafsen för att deras insatser är otillräckliga, så de måste hursomhelst göra något åt saken. Så kanske kan de åstadkomma en viss skillnad med ett radikalt utspel i frågan. Här har de inget att förlora. Men det kommer knappast att räcka för att öka deras siffror i märkbar grad. I bästa fall stoppar det väljarraset.

Borgarna har troligtvis större chanser att stoppa strömhoppet till SD. KD var det första partiet som över huvud taget sa pip i invandrarfrågan då förra partiledaren Göran Hägglund kom med ett överraskande djärvt förslag till åtgärder. Han var också den förste partiledaren som kom med nyckelformuleringen ”att ta människors oro på allvar”. Så KD har en viss trovärdighetsplattform att utgå från. Och ett definitivt spelutrymme. 

M och C har ännu inte vågat göra något väsentligt i invandringsfrågan. De framstår här som lite mesiga. Naturligtvis pinsammast för M med sina tidigare spektakulära valsegrar. Anna Kinberg Batra har inte haft den politiska fantasi och kompetens som sin företrädare. Men efter att ha stirrat ned i avgrunden kanske någon av dessa två partier kan överraska, även om det i dagsläget är svårt att tro.

Slutsatsen blir att SD kommer att ta en promenadseger helt i riktning med vad Rojas förutspår. De är när allt kommer omkring ett resultat av de andra partiernas brist på initiativ i den komplexa invandringsproblematiken. SD är själva beviset för de andra partiernas försumlighet. Så långt är allt klart.

Men vad händer med regeringsbildningen efter valet? Rimligtvis kommer SD ingå. Men kommer Jimmie Åkesson bli statsminister som är brukligt att partiledaren för det största partiet blir?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Människor behöver inte vara onda för att begå grymheter

♦ ♦ ♦ Finns det onda människor? Ja men de är få, menar Eva-Lotta Hultén i boken Resan från mörkrets hjärta, och gränserna är otydliga. Många anser att Anders Behring Breivik är en ond man, själv ser han sig som en som räddade Norge, en hjälte. Men han är ett undantag, de flesta som begår i vårt tycke onda handlingar har ingen bakomliggande plan, rationella förklaringar eller högre syfte. Där finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av eget ansvar.

Och det kanske värsta av allt – det är vanliga människor. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till. Människor behöver varken vara onda, fanatiska, galna eller giriga för att begå grymheter och övergrepp. Det är oftast inget annat än yttre omständigheter som avgör vem som får blod på sina händer. Den som hamnar i extrema situationer riskerar alltid att begå extrema handlingar.

Från folkmordet i Rwanda

Från folkmordet i Rwanda

En som var med i folkmordet i Rwanda berättade att dödandet är svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Men agerar man på myndigheternas order, har blivit förberedd och känner sig manad från olika håll, och dessutom tror sig veta att det inte kommer att få några allvarliga konsekvenser för en själv, då känner man sig lugnad och tar itu med uppgiften utan någon oro. Andra beskrev hur de skrattade och sjöng medan de jagade och dödade, att de kunde finna nöje i det och skrattade åt offer som bad om nåd. Grupptrycket har en stor roll.

»Som jag redan berättat, så tyckte vi inte det var lika farligt att använda macheten som att bli hånade eller utskällda för att vi inte gjorde det. Detta är en sanning som ingen som inte var på vår sida kan begripa, och nu kan den plåga mig.«

Adolf Eichmann, den ansvarige för judeutrotningsprogrammet i nazityskland och Franz Stangl, chef för utrotningslägren Sobibor och Treblinka, uppfattade sig själva som verktyg i andras händer och sökte uppskattning och godkännande från dem.

Franz Stangl, chef för Auschwitz dödsläger i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.

Franz Stangl, kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Här i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.

»Att inte lyda innebär att inte ha någon annan att skylla på, och därmed bli tvungen att ta det fulla ansvaret för sina handlingar och det var Stangl inte beredd att göra, lika lite som Eichmann. Båda skriver om sina egna handlingar i efterhand, rationaliserar och avskärmar sig. De har lytt, sökt bekräftelse och velat vara till lags. Byråkratin var deras ideologi. De har gjort hemska saker men bara betraktat sig själva som kuggar i ett maskineri. Deras handlingar var exceptionellt onda, deras personligheter högst ordinära.«

I Rwanda råder en stark lydnadskultur. Anpassningen är väldigt djup, väldigt utvecklad. I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter. Det krävs inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde även för dem som blev dödade:

»Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.«

Men grannkommunen Giti var en oas i en öken av vansinne. Inte på grund av civilkurage eller att folket på rationellt humanistiska grunder slöt sig samman mot våldet och dödandet. Det var lydnad. Gitis borgmästare hade nämligen gjort klart för medborgarna att de som tog till våld skulle hållas ansvariga.

Det som binder fast människan i ett underdånigt beteende är att vi är uppfostrade att bete oss artigt. Vi uppfattar det som oartigt att säga emot dem som vi ser som auktoriteter. Därför räcker det ofta att människor uppträder som auktoriteter för att vi ska börja lyda dem. Vi gör det även om vi egentligen inte tycker att de står över oss på något vis. Dessutom är vi extremt anpassningsbara.

»Vi ändrar snabbt våra ursprungliga värderingar om situationen förändras och glömmer vilka åsikter vi ursprungligen hade eller vilka värderingar som rådde i den vardag vi annars lever i.«

Socialpsykologen Harald Weltzer skriver i boken Gärningsmän hur tyska soldater under andra världskriget helt byter verklighetsuppfattning och glömmer vilken speciell situation de befinner sig i. De verkar tro att omvärldens referensramar förändrats med samma självklarhet som deras egna. Därför skriver de hem och berättar om massarkebuseringar, mord på barn och andra övergrepp, glömska över att de där hemma inte befinner sig i samma våldskontext som de själva.

»Människan är fenomenal att anpassa sig och duktig på att klyva sin personlighet i flera. Det är fullt möjligt för en människa att vara en grym mobbare på arbetstid och en snäll och tillbakadragen vän på eftermiddagarna. Vår människosyn är töjbar och situationsbunden.«

Sen har vi ett starkt behov att höra till. I ett experiment fick en grupp studenter uppgifter de skulle lösa. Ensamma svarade de fel i bara en procent av fallen. Då de sattes i en grupp där sju andra fått bedöma före dem och instruerats att svara fel, började försökspersonerna svara fel de också. Då blev felprocenten 70. Bara en fjärdedel klarade av att hålla fast vid sina egna bedömningar.

Man vill inte sticka ut. Men det är en sak att man i en situation som ovan av hänsyn till gruppen kompromissar med sina åsikter vid ett tillfälle, en annan då människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Det har visats genom forskaren Leon Festinger som berättar om läraren som är negativ till betyg får lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer?

»Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning. Inte för att läraren plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med sådan kognitiv dissonans* som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens.«

Ett annat exempel är justitieministern i Rwanda som avsattes då han innan folkmordet motsatte sig hatpropagandan mot tutsier men i sin strävan efter makt ändrade sina åsikter. Han förvandlades raskt från en försvarare av tutsier till en viktig röst för Hutu Power-rörelsen både inom landet och i Europa.

»När hans moral och kunskaper om vad som var rätt inte gav den karriärmässiga utdelning han önskat ändrade han alltså snabbt sina åsikter och sin moral. När journalisten Philip Gourevitch intervjuade honom efter folkmordets slut förklarade han att folkmordet inte varit något folkmord utan ett försvar mot attacker mot Rwanda. Felet låg hos offren – de hade alla utgjort allvarliga hot mot Rwandas säkerhet.«

Luis Ramos-Ruggiero är verksamhetschef för Kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus. Han kan inte se någonting som skiljer ut förövarna från andra människor. Oftast har de blivit förövare av ren slump. De har varit på fel plats vid fel tillfälle och befunnit sig i en utsatt situation. Hos vissa kan man se en anknytningsstörning i botten men i stort sett kan vem som helst utföra hemska saker, menar han.

Eva-Lotta Hulténs bok Resan från mörkrets hjärta – om ondskans och godhetens mekanismer – ger överraskande inblickar i mänskligt beteende.

*Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Zara Larsson, den nya företrädaren för plakatfeminismen

♦ ♦ ♦ Det svenska debattklimatet har blivit överhettat. Känslor svallar och överdrifter ersätter sansade analyser. En rappare menar på fullt allvar att rasismen genomsyrar samhället, synpunkter på invandring och integration ses som ”främlingsfientlighet” och plakatfeministerna går på i ullstrumporna i sina sedvanliga överdrifter. Senast i raden är sångerskan Zara Larsson som blivit näthatad för sina feministiska uttalanden.

Zara Larsson

Zara Larsson

”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i”, skriver hon på sin blogg, ”vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Uttalandena är föga originella, bara upprepningar av de feministiska klyschor vi hört i åratal. Varför väcker då detta en sådan upprördhet?

Därför att överdrifter tenderar att göra det. Att extremfeministiska synsätt ständigt upprepas gör dem inte till sanningar. De är provokationer. Den feministiska rörelsen har knappast gjort sig känd för lugnt resonerande och intellektuell hederlighet, man har istället valt konfrontationens väg. Man vill chocka, man vill såra, för man tror att detta ger bäst resultat. Även om det gäller hälften av landets befolkning.

Och taktiken är effektiv, metoden fungerar – många män blir förbannade. Och Zaras valhänta försök att nyansera efter kritikstormen på nätet hjälper knappast.

»Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.«

Undantagen är alltså få, vilket bara gör saken värre. Men Zara kan säga detta i lugn förvissning om att hon har hela feministrörelsen och tyckareliten bakom sig. För denna könsapartheid är sedan länge förankrad i samhället. Att män är djur betraktas nästan som en sanning numer. Och Zara hyllas därför allmänt för att hon är ”modig” för att hon ”vågar” säga ”sanningar”. I själva verket exponerar hon sin naivitet och kaxighet i kraft av sitt kändisskap. I en SvD-intervju 19/7 säger hon:

»Jag tror att kvinnohatet och rasismen är så impregnerat i samhället att man inte tänker på hur vidrigt det är.«

Att Sverige skulle vara ett rasistiskt land är ett lika absurt som verklighetsfrämmande påstående. Rasism är särbehandling av människor med avvikande hudfärg eller etnicitet. Visst förekommer det, men att stämpla ett helt folk som rasistiskt är naturligtvis en grov överdrift. Men detta slappa synsätt är så vanligt att Zara tror på det. Hon är ett barn av sin tid.

Zara kallar sig feminist, ett slitet ersättningsord för kvinnors rättigheter. Begreppet feminism används av politiskt korrekta som vill känna sig hippa. Men det är idag bara uttryck för en självklarhet som få ifrågasätter. För vem är idag inte för kvinnors jämlikhet i en situation då till och med politiska partier tävlar om att vara feminister? En minoritet. Eftersom de flesta förespråkar kvinnlig jämställdhet förlorar begreppet feminism sin radikala nyans.

Förutsatt att man med feminism inte avser extrema synsätt som den aggressiva könsapartheid plakatfeminismen företräder som idag är lekstuga för feministetablissemangets bisarra utopier. För det är denna extremfeminism många reagerar på. Inte att Zara är för kvinnlig jämställdhet. Man måste skilja på feminism och extremfeminism. Men eftersom det sällan görs uppstår missförstånd.

Män ”hatar” inte kvinnor. Naturligtvis inte, uttalandet är obalanserat och osakligt, för att inte säga extremt. Liksom att Zara ”hatar män i grupp”. Det finns inget ”modigt” i att yttra sådana häpnadsväckande generaliseringar utan snarare en tonårings naturliga behov av bekräftelse. För hon vet att hon får applåder av många i kultursverige som håller med henne. Även män, i en sorts oreflekterad självspäkning orsakad av ett dåligt samvete över hur kvinnor behandlats historiskt. Det är rätt åt oss, tänker de. Vi måste gottgöra det män gjort mot kvinnor i alla tider. Kör hårt Zara!

Och plakatfeministerna jublar naturligtvis. Men för att förstå de häftiga reaktionerna på Zaras aningslösa beskäftigheter må man betänka ett och annat.

Mannens etnicitet är ständigt under attack, speciellt i vårt land. Här kan man verkligen tala om rasism. Mannen förväntas stillatigande ta emot de senaste uttrycken för den könsapartheid som idag ses som så självklar. Att Mannen ska hånas, häcklas och skämmas i största allmänhet är inget man ifrågasätter. Vi är primitiva djur. Det vet ju alla.

Naturligtvis brister det för somliga män som i raseri förolämpar tillbaka, vilket Zara upprört berättat om. Hon har nämligen inte förstått den andra sidan av myntet. Och hon är i gott sällskap av de som hyllar hennes ”mod” i ”kampen mot patriarkatet”.

I radioprogrammet Sommar uttrycker hon förvåning över attackerna mot sin person, samtidigt som hon i ordrika vändningar hävdar sin rätt att provocera män. Det verkar inte ha slagit henne att provokationer bara kan väcka ont blod. Som om hennes ”hat” mot ”machosamhället” och ”patriarkatet” skulle vara ett konstruktivt bidrag till att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor.

Feminismens aggressiva könsapartheid är ovärdig en utvecklad demokrati. Att feminismen fortsätter sitt råskäll och förolämpningar gör dem till en del av problemet. Tids nog kommer Zara kanske att förstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.6/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Har en kränkt muslim rätt?

♦ ♦ ♦ Sedan den muslimska kulturen blivit en del av det västerländska samhället har frågan om kränkthet blivit vardag. Rättroende muslimer är lättkränkta eftersom kritik av islam i deras ögon är förbjuden – av den enkla anledningen att Koranen är skriven av Gud – och därför omöjlig att kritisera. Det är blasfemi. Ingen kan därför ha synpunkter på den. De som ändå har det anses kränka muslimer. De mest extrema islamisterna menar att de därför måste dö.

Sharia 2Har en kränkt muslim rätt? Ja, för vi har fått lära oss att vem som helst som känner sig kränkt har rätt att känna sig kränkt. Det kan inte ifrågasättas. Är man kränkt så är man. Men det speciella i det här fallet är att kränkningen avser Koranen. Och därmed självaste Allah. Så det är i strikt mening inte muslimen som är kränkt – utan en bok. Muslimens roll är att försvara boken.

Den västerländska kulturen har haft liknande ståndpunkt under inkvisitionen för 800 år sedan då allt ifrågasättande av Bibeln ledde till dödsstraff. Häxor brändes på bål, kättare steglades, halshöggs, rullades i spiketunnor och så vidare. Detta enligt ett normsystem som i mycket liknade sharialagarna. Det tog lång tid, men nu har vi lämnat detta medvetandetillstånd. Det har kostat på. Omätligt lidande har lett fram till dagens demokratiska kultur.

Med den bakgrunden är det inte konstigt att moderna människor protesterar mot den medeltidsmentalitet som lever inom islam, även i vårt land. Vi vet vad vi talar om, vi har genomlevt detta i vår egen historia och vill inte uppleva det igen. Därför har vi rätt att kritisera detta barbariska medvetandetillstånd. Det är helt enkelt inte kompatibelt med vår tid. (Här avses naturligtvis inte moderna muslimer, bara det förmedeltida medvetandet).

Från en Femendemonstration i Stockholm

Från en Femendemonstration i Stockholm

Det västerländska synsättet är resultatet av en medvetandeutveckling som shariamentaliteten aldrig haft. Shariamedvetande har stannat kvar i det förmedeltida tillstånd mänskligheten befann sig i vid 600-talet. Då ansågs det ”rätt”. Men eftersom det är ett kvarstannat medvetande från 1400 år sedan och därför inget har att göra med den moderna tidens demokratiska normer är det idag ”fel”.

Och det förorsakar mycket lidande. Om en människa med ett shariamedvetande känner sig kränkt av kritik har det därför ingen relevans för en modern människa. Det är obegripligt för vår tids tankekultur. Det uppfattas som overkligt och musealt.

Utom för den speciella grupp av värderelativister som i ett lika märkligt som missriktat hänsynstagande vill visa förståelse och solidaritet med shariamedvetandet. För dem har alla kulturer och mentaliteter rätt utifrån sina egna förutsättningar. Mördarsekten IS har slutligen visat att de har fel, eftersom denna mördarorganisation även i deras ögon har gått för långt.

I västerländskt demokratiskt tänkande är det naturligt att ha synpunkter på religiösa spörsmål, oavsett religion. Religiösa anhängare kan tycka detta är orättvist. Och en människa som känner sig kränkt har alltid rätt – även en shariatrogen muslim. Men eftersom denna känsla är grundad i en förmedeltida moraluppfattning som är oacceptabel för vår tid upplevs den upplevda kränkningen som orimlig.

Om en kränkt muslim har rätt beror sist och slutligen utifrån vilken världsuppfattning bedömningen görs.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Svenska synsätt provocerande för invandrare från ett somaliskt klansamhälle

♦ ♦ ♦ 1988 började den stora invandringen från Somalia till Sverige med anledningen av statskollapsen där. Idag finns 50 000 somalier i landet plus 20 000 som är födda i Sverige av en eller två somaliska föräldrar. Men vad vet vi om deras bakgrund? Att deras liv inte längre är i fara innebär inte att de saknar svårigheter i det nya landet. För de flesta är det i själva verket nu som problemen börjar.

Per Brinkemo

Per Brinkemo

De är invandrare från ett klansamhälle, en kollektivkultur som möter världens mest individualiserade majoritetsbefolkning. De har flytt från ett land utan fungerande stat till ett land där staten förväntas lösa det mesta i livet. Det är som om svenskar från det medeltida ättesamhället skulle flytta hit, skriver författaren Per Brinkemo i boken Mellan klan och stat – somalier i Sverige.

I ett land utan fungerande stat står klanen för tryggheten.

»När en del av klanen har det svårt är det de mer lyckligt lottades skyldighet att komma till undsättning. Ingen äger något eget, man delar på resurserna och tillgångar flyttas ständigt inom gruppen. Ett tydligt exempel är hur somalier i diasporan, även om de själva har det knapert, skickar pengar varje månad till behövande släktingar i Somalia eller någon annan del av världen.«

Att avsäga sig sin lojalitet eller sitt klanmedlemskap är en oerhört drastisk handling, som hotar hela systemet. Det finns också en rent självisk aspekt. Om man sviker har man inget skydd när man själv behöver det. Om de biologiska föräldrarna är döda är det en självklarhet att man tar hand om sina släktingars barn, inte av plikt, utan för att de ingår i den somaliska kärnfamiljen.

Det är självklart att två så olika kulturer förorsakar problem.

Somaliland är en del av Östafrika

Somaliland är en del av Östafrika

»Att gå från att vara en oupplöslig del av en släkt till att placera tillit och respekt hos den sociala konstruktionen ”stat” är en utdragen process. Att vänja sig vid den känslomässiga förlusten har tagit oss generationer och det är inte förvånande att saknaden och otryggheten dröjer kvar hos människor som just tvingats lämna klansamhället.«

Enligt klanlogiken kan rättigheter och skyldigheter inte vara individuella. I det somaliska klansamhället regleras därför oförrätter kollektivt av brottslingens släktingar, vilket också leder till en omfattande social kontroll. I Västerlandet anser vi oss inte behöva den lilla gruppens beskydd då den stora gruppen (staten) blivit ens egen alldeles opersonlige vän, som författaren Tomas Lappalainen uttrycker det. Vår vinst är individuell självständighet, rättvisa och effektivitet, som vi uppenbarligen anser väger tyngre än priset på starka allmänmänskliga relationer.

Vi är individuella – och ensamma.

En annan grundläggande skillnad mellan dessa två samhällssystem är att i Somalia råder ännu en talspråkskultur, det somaliska skriftspråket skapades först 1972. Detta innebär att människor hamnar i en beroendeställning till den som förmedlar kunskap.

»I skriftkulturen behöver man inte träffa den kloke för att ta del av kunskapen, det är bara att läsa boken som författaren – död eller levande – har skrivit. I en muntlig kultur tillhör kunskapen personen som bär den med sig. Därför har det skrivna ordet varit viktig för individualiseringen av människan. När det blev möjligt för människan att lagra kunskap utanför hjärnan förlorade minneskonstnärerna i status. Det blev möjligt för var och en att söka och tolka kunskap på egen hand.«

Men det muntliga samhällets hierarkier dröjer sig ibland kvar långt efter flytten till det nya landet vilket kan förorsaka en maktkamp mellan barn, som lär sig läsa och skriva, och föräldrarna. Talspråkskulturen innebär att då man lärt sig att en person har omdöme och klokskap litar man på denne. När en sådan person säger att det skall hållas ett viktigt möte på Somalilandföreningen, då kommer man. Däremot mer sällan då man bara får en skriftlig kallelse.

»I en välfungerande stat har det mindre betydelse vilken person som förmedlar samhällsinformation, istället är det själva informationen som är viktig. Tilliten tillkommer systemet, inte enskilda personer. Däremot förekommer det att människor med liten eller ingen erfarenhet av en stat inte litar på den sortens ansiktslösa information. Det krävs att den kanaliseras genom någon man litar på och då krävs också att den personen har erfarenhet av myndigheten.«

Sen har vi det där med hederskulturen. Somalikulturen är patriarkal där kvinnan förtrycks och hennes sexualitet kontrolleras. Men inom klanen är män och kvinnor lika delaktiga i övervakningen, vilket historiskt sett varit nödvändigt. I en klan måste man veta vem som är far till barnet, inte för mannens heders skull utan för hela samhällets skull. Klanens fortbestånd vilar på blodsband. Kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar, är en förutsättning för klanens fortbestånd. Liksom tvångsäktenskap.

»I debatten om tvångsäktenskap nämns enbart kvinnan som ett offer, men kvinnan gifter sig med en man som kanske inte heller vill ingå äktenskapet. Och även om kontrollen av unga kvinnor är långt hårdare än för män uppfattas också en manlig klanmedlem som en säkerhetsrisk om hans sexuella aktiviteter leder till graviditet.«

Vi tycker det låter främmande, men en gång i tiden fungerade det likadant i Sverige. Vad innebär det om en kvinna avvisar den av klanen valda äktenskapspartnern? För det första att släkten går miste om en stor summa pengar, för det andra går klanen miste om det beskydd och den säkerhet som äktenskapet inneburit. Klanäktenskap ingås av sociala, politiska och ekonomiska skäl.

»Skälet till att släktingar kränker självständiga döttrar är att de anar en upplösning av normer som på sikt försvagar klanens möjlighet till överlevnad. Ur ett strikt klanperspektiv begår en flicka som vägrar ett arrangerat äktenskap ett brott som kan jämställas med landsförräderi.«

Skulle en kvinna få barn utanför klanens kontroll kan det inte föras in i släktledet och då krackelerar det skyddsnät som utvecklats för klanens säkerhet och skydd. Kvinnan är bäraren av framtida klanmedlemmar och måste till varje pris undvika att använda sin attraktion och sexualitet på ett sätt som hotar klanens existens. Egendomar skulle splittras, successionsordningen haverera och den kulturella, etniska och religiösa identiteten rubbas. Hedersmord är dock inte accepterat inom den somaliska kulturen.

Att problem uppstår i kontakten med en modern kultur är självklart. Att eleverna får lära sig om sexuellt umgänge, könssjukdomar och preventivmedel uppfattas av somaliska föräldrar som en provokation och ett angrepp på klansamhällets värderingar. En familjerådgivare berättar hur han uppsökts av föräldrar som undrat om de var utsatta för en konspiration från den svenska skolan: ”De utbildar medvetet rebeller och upprorsmakare.” Att som elev komma från en sträng kadaverdisciplinär skola med allehanda bestraffningsmetoder till en svensk motsvarighet är en total kontrast:

»Allt jag kunde se var elever som hade fötterna på stolar och andra som satt på bänkarna och diskuterade om läraren hade rätt att tvinga en elev att spotta ut tuggummit under lektionen.«

Brinkemos bok är den första i sitt slag som ger oss möjlighet att förstå synsättet hos en stor invandrargrupp. Det är en kultursyn som en seriös integration måste ta hänsyn till.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det kallas främlingsfientlighet, men handlar det inte snarare om främlingsovana?

♦ ♦ ♦ Ännu råder en häpnadsväckande brist på inlevelseförmåga hos tongivande inför den oro invandringen väcker hos stora grupperingar i landet. Hur svårt kan det vara? Man kan tycka att media vid det här laget skulle ha mognat in i problematiken och agerat mer ansvarsfullt. Men icke. Roland Poirier Martinsson, kolumnist i SvD är en av de få som formulerat det den svenska presskåren har så svårt att förstå.

»En nedärvd hembygd som hastigt förändras är ett irreversibelt, känslomässigt fenomen; oron implicerar inte alls främlingsfientlighet eller ovilja att hjälpa flyktingar, utan uttrycker ett vemod inför förändringen av något som förknippas med generationers avtryck i ett skeende man själv är del av.«

Roland Poirier Martinsson

Roland Poirier Martinsson

Det är en allomfattande upplevelse av förlust av förut självklara värden. En del har säkert blivit vad man kallar främlingsfientliga i denna process, fast för de flesta skulle troligtvis begreppet främlingsovana vara mer adekvat. Och ovana är en känsla som är genuin. Att vara ovan är inget man kan anklaga någon för, det bara är så. Med tiden förändras denna upplevelse. Med förståelse för detta följer andra förhållningssätt än dagens hårda fördömanden som polariserar och gräver skyttegravar. Som till exempel Po Tidholms mästrande i Sundsvalls Tidning:

»Det ironiska med att skriva om migration i en dagstidning är att de som skriker allra mest högljutt om att man inte får prata om invandringen i det här jävla landet har slutat ta del av etablerade medier. De sitter i stället och surar framför Avpixlat eller ett Facebookflöde fullt av vardagsrasism. Där odlar de myten om åsiktkorridoren och vänstervridningen av medierna. I denna lilla värld är rasismen normaliserad och världen spegelvänd.«

Po Tidholm

Po Tidholm

Po Tidholm betraktar sig själv som Den Upplyste Som Vet Hur Man Skall Tycka. Så han hånar. Det tycker han är den bästa metoden att komma till rätta med problemet. I själva verket har han inget förstått. Bristen på förståelse för främlingskapet inför en radikalt förändrad nation är anmärkningsvärd. Det äldre paret som lakoniskt yttrade ”vi känner inte längre igen oss” skulle Po Tidholm göra narr av. Han har nämligen en egen teori som han i sin upphöjda tidningstribun luftar: Folks problem med invandringen existerar egentligen inte, de har bara inte förstått att det är andra orsaker bakom oron.

»Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.«

Detta är en analys under all kritik som bara visar att han inte förstått främlingsovanan. Vilket är märkligt när den är så enkel att förstå, det är ju inget obegripligt fenomen. Det som är avvikande, det som sticker ut, det som känns ovant – det väcker misstro. Krångligare än så är det inte. Och så har det alltid varit. Det finns de som döljer sin misstro bakom en tillkämpad fördomsfrihet, men många saknar denna sofistikerade attitydsfernissa. De kan – eller vill inte – låtsas. De vill vara ärliga.

Det är då utstötningsmekanismen inträder. De osofistikerade får på moppe i ett samhällsklimat som fördömer deras attityd. De blir kallade främlingsfientliga, rasister och allt möjligt nedsättande. Poirier Martinsson undrar ”hur kan man inte se att flyktinginvandringen också för med sig problem som uttrycks i legitim oro?”. Hur kan man avfärda och till och med fördöma den oron? Det är en sorts blindhet som framförallt journalister inte borde ha. De har en mediaplattform där de skulle kunna nyansera debatten. Istället skäller de som bandhundar.

I det klimatet efterlyser Roland Poirier Martinsson förståelse.

»Varför får då inte mannen i Bergslagen ha sådana känslor för bygden han och pappa och mormor och hennes mamma och hennes farfar formades av och formade? Det andra löser vi, men inget går att göra åt en kultur som förändrats för fort, ytterst av externa, onda, okontrollerbara krafter (inte flyktingarna, utan det som tvingar dem att fly).«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)