Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

24 maj detta år invigdes Antroposofiska sällskapets nya lokaler i Robygges gamla matsal. Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson höll ett kort anförande varefter alla skulle bilda arbetsgrupper kring tre frågor: Varför betyder antroposofi något för dig, vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag, och vad är framtiden för den här platsen.

Frågorna hade formulerats av några entusiastiska ungdomar från YIP, Youth Initiative Program, och avsikten var att deltagarna, som var en majoritet av äldre antroposofer, skulle klura ut några kloka svar på dessa frågeställningar. De flesta av oss hade ett förflutet som lika entusiastiska nybörjarantroposofer som dessa YIP:ar, men eftersom en viss mättnad infunnit sig efter årtionden av tragglande i liknande arbetsgrupper saknades den nödvändiga lusten att ånyo delta i en sådan sittning, så några av oss drog sig försiktigt mot utgången lättade att ha sluppit ett par timmars fruktlös formuleringsvånda som ändå aldrig leder till någonting.

Men i nya numret av Forum Antroposofi får vi nu reda på vad vi missat. Här redovisas nämligen resultatet av gruppernas bemödanden i sammanfattningar av ”de livliga samtalen” med aforistiska brottstycken som ger en aning om innehållet. Under frågan Varför betyder antroposofi något för dig? kan man bland annat läsa

• ”Antroposofin sätter människan i centrum. Hemkomst och igenkänning. Ett redskap för andlig utveckling. Existentiellt och meningsskapande. Helhet, reinkarnation.”

Knappast några överraskningar, vem kan säga något substantiellt som svar på en sådan frågeställning? Nästa fråga – Vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag? fick sammanfattningar som var mer intressanta, bland annat dessa:

• ”Metamorfos. Kulturvågor, långa – korta. Soluppgång eller solnedgång? Antroposofi light. Blandas upp med nytt. Courage to believe. Impulsen leder till förändring och förnyelse.”

Här börjar man närma sig en realistisk upplevelsebeskrivning av situationen idag. Att platsens betydelse har förändrats är uppenbart, men att ställa frågan om det handlar om en soluppgång eller solnedgång är kanske i försiktigaste laget, man vågar inte säga det uppenbara – att Järna-antroposofin för längesedan sett sina bästa dagar. Att man har ”mod att tro” – vadå, på en återkomst av storhetstiden? Ja det kan man väl göra, fast nog verkar det snarare handla om ett desperat hopp. För det finns knappast någon realism i den förhoppningen. Åtminstone inte för dem som upplevt Klingborg-eran. Det är en skillnad som på natt och dag.

Att ”impulsen” förändrats är uppenbart, men förnyats? låter som en eufemism i samma anda som när man kallar kalhygge för förnyelseyta eller problem för utmaning. Det låter bättre, vilket också är avsikten med den förskönande beskrivningen. ”Antroposofi light” är däremot en träffande beskrivning. Och ”blandas upp med nytt” är lika sorgligt som sant nu efter Vidarklinikens nedläggning då nya hyresgäster skall flytta in.

Slutligen – ”Vad är framtiden för den här platsen?” – och vilka tankar hade man kring den frågeställningen?

Bland intetsägande formuleringar som ”En plats för kulturutbyte”, ”Samarbete”, ”Gemenskap och konst”, ”Mötesplats”, finns det lite klurigare ”Svaret på problemet finns i problemen”, som visserligen kan tyckas vara en självklarhet men ändå visar på en tanke i rätt riktning. ”Is sleep/death a necessity?” är en kryptisk formulering man däremot får grubbla lite på, medan ”Den kollektiva viljan har blivit individuell” är ett antroposof-klyschigt sätt att säga att det storslagna i Klingborg-eran ersatts av brist på inspirerande helhetsgrepp där var och en är sig själv närmast.

Sen följer självklara förhoppningar om ”festivaler”, ”kultur”, ”liv i tomma lokaler” och ”möjligheter att lära känna varandra i de olika verksamheterna”. Formuleringen ”Viktigt att ha en gemensam bild av friheten” är kanske mer diskutabel, speciellt för att begreppet frihet inte definieras. Är det Steiners definition frihet är att inse nödvändigheten, och om så är fallet – varför skulle just denna insikt vara framtiden på seminariet? Jag kunde tänka mig intentioner av mer akut karaktär som till exempel att formulera en idé om vägen framöver och söka ett initiativrikt ledarskap som kan arbeta på att förverkliga den.

Samtidigt får man inte fästa för stor vikt vid dessa frågor och svar. Deras primära funktion var att skapa sysselsättning för en åldrande skara medlemmar på Antroposofiska sällskapets årsmöte 2019. Inget annat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist