Steinerseminariet på 70-talet: Meditationsvurm och idéer om att förändra samhället
Den antroposofiska enklaven i Ytterjärna var på sjutti- och åttiotalet en spännande och kreativ idéverkstad. Folk kom från när och fjärran för att kolla in vad som var i görningen. På Rudolf Steinerseminariets allmänna linje studerade norrmän, finnar, danskar, tyskar, holländare och islänningar. Några var från USA, England, Japan och till och med från Tasmanien på andra sidan jorden. Jag undrar om inte svenskfödda ibland till och med var i minoritet.
Det var som en förväntan ständigt låg i luften kring de futuristiska husen på området. En mängd studiegrupper diskuterade Steiners samhällsidéer och relevans i förhållande till den dogmatiska socialismen som på den tiden så starkt präglade ungdomars idealbildning. Steiners anarkosyndikalistiskt färgade sociala tregrening passade bra in i tidsandan – trots att den för länge sedan spelat ut sin roll som samhällsmodell. Men dess idéer hade ändå övervägts av den tyska statsledningen på tjugotalet, berättades det, något som föranlett vår egen Hjalmar Branting att göra en studieresa till Tyskland för att informera sig. Detta faktum skänkte en viss legitimitet åt idéerna.
Sjuttiotalets ideal kring solidaritet, jämlikhet och rättvisa inspirerade även antroposofer. Wilhelm Ernst Barkhoff, som var chef för en antroposofisk bank i Bochum, lanserade vid ett besök i Järna en modell som allmänt kom att kallas för ekonomisk gemenskap där grupper av människor – inte nödvändigtvis boendekollektiv – kunde samla sina respektive löneutbetalningar i en gemensam pott.
Tanken var sedan att var och en tog ut det man ansåg att man behövde. Erfarenheter från Tyskland visade nämligen att det blev pengar över. Det var som om metoden fick människor att prioritera det gemensamma framför det privata. Överskottet kunde man sedan investera i projekt eller verksamheter man gemensamt kom överens om. Och det var detta som var grejen. För med tillräckligt många sådana ekonomiska gemenskaper kunde man på sikt förändra samhället, menade Barkhoff. Då skulle man kunna stödja verksamheter, bygga skolor, finansiera tjänster. Enskilda skulle på detta sätt i samverkan med andra kunna bli en maktfaktor i samhället.
Att idéburna verksamheter på detta sätt skulle kunna finansieras och skapa egenmakt väckte stor entusiasm. Men det skulle visa sig att rent juridiskt skulle projektet inte kunna förverkligas i Sverige eftersom det inte fanns lagrum som tillät detta. Så idén föll.
Parallellt med intresset för samhällsfrågor var temat inre skolning det som dominerade studiegrupperna på Steinerseminariet. Så här långt efteråt är det sällsamt att erinra sig det lidelsefulla intresset för antroposofisk meditation som då rådde. Det var som en vurm. Alla ville förädla sitt sinne. Man satt på sin kammare och kämpade i tysthet tills man somnade. Efter ett lite skamset uppvaknande fortsatte man. Nånstans i bakhuvudet fanns ett frågetecken varför den antroposofiska metoden var knöligare än andra meditationsskolor där resultat verkade mer påtagliga. Men svårigheterna med Steiners metod togs allmänt som ett bevis på seriositeten.
Och dessa andra meditationsskolor betraktades dessutom som östliga. Det vill säga till sitt ursprung teosofiska, starkt influerade av indiska eller tibetanska vishetsläror. Och det var illa. Uppfattningen var nämligen att östliga meditationstekniker motverkade de antroposofiska som var grundade i en västlig esoterisk tradition. Detta sa Steiner och många föredrag hölls på detta tema på Steinerseminariet. Med New Age-rörelsens uppträdande på arenan tydliggjordes detta ytterligare.
Därav den starka misstron från antroposofisk sida mot New Age vars andliga rötter inte ansågs ha något gemensamt med antroposofin. Man såg New Age som något av ett de andliga månglarnas smörgårdsbord där högt och lågt blandades på ett oseriöst sätt. Vilket representanter från New Age nog aldrig riktigt förstod. För dem var den andliga källan gemensam.
Detta om de sociala, ekonomiska och andliga idéer som gjorde Järna till en vallfartsort på sjuttiotalet. I nästa krönika skall vi vidga bilden ytterligare.