Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Häromdagen tog jag pendeln till Järna för att klippa mig, en resa på en knapp timme. Jag kunde naturligtvis anlita frisören i porten bredvid här i Stockholm. Men Marika i Järna vet hur jag vill ha det. Och så får jag chansen att besöka en ort där jag bott i över trettio år. Det känns bra att ibland få besöka denna trakt som haft en så stor betydelse i mitt liv. Det är som att vandra i sina minnen.

När jag som nyfrälst antroposof bosatte mig på Norrtuna 1975 kändes det som att komma till det förlovade landet. Centrum i detta rike var Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna, en bit utanför tätorten. Där tillbringade jag så mycket tid jag kunde, speciellt då jag fick anställning på affären Robygge mitt i smeten. Det var den vackraste plats jag sett med sina underbara hus och omgivande park vid havet. Det var som att ha fått jobb i paradiset.

Rudolf Steinerseminariet eller som det nu heter – Kulturcentrum Järna.

Och de fina människorna, vi var som en stor familj med gemensamma referensramar och intressen. Vid varje möte uppstod ivriga samtal. Efter arbetstid var man på föredrag, musik- och teaterföreställningar eller deltog i studiegrupper. Ständiga diskussioner och intressanta händelser. Hemma läste man sin Steiner och strök för viktiga passager, malde eget mjöl på kvarn, bakade bröd med honungsjäsmedel i lerkrus, syrade grönsaker, hämtade källvatten i skogen och prenumererade på mjölk direkt från grannens ko.

Det kändes som att man deltog i något oerhört viktigt.

Med åren tonade paradisupplevelsen sakta bort och blev ett fjärran, nästan overkligt minne. Idag är denna epok obegriplig. Men att den har existerat vet alla som var med. Nu är allt borta, i stort sett. Platsen finns visserligen kvar med sina underbara hus, och parken. Några av de gamla vännernas närvaro bibehåller något av den forna stämningen på seminariet. Men annars finns inget kvar av det som förr hade en sån dragningskraft.

Ändå känner jag behov av att då och då få komma dit för att insupa atmosfären. Det är därför jag klipper mig i Järna eller besöker min tandläkare där, eller min husläkare på Vidarklinikens vårdcentral. I samband med dessa besök vandrar jag gamla Saltåvägen till seminariet, träffar vänner på vägen och hälsar på mina gamla kollegor på Robygge där jag äter medhavd macka i källaren innan jag tar bussen hem igen.

Besöken är viktiga, inte minst för att alltfler går över tröskeln som man säger i våra kretsar. På senare tid var det Sören Gunge, Färgbyggemålare och något av ett original; Ulf Ingwall, violinist och konstnär; Torsten Neersted som grundade Weleda i Sverige; Märta Arman, sjuksystern som bidrog till att Vidarkliniken blev till; Gunnar och Else Melander, biodynamiska pionjärer; Barsja Ahlbom, legendarisk bagare på Saltå Kvarn, och nu senast Kenneth Sjöberg, en av de tidiga läkepedagogerna på Saltå.

Dessa och många före dem var viktiga aktörer i det som utgjorde Järnaantroposofins guldålder. De har bidragit till den atmosfär som dröjer sig kvar i detta förlorade paradis. Inte konstigt att jag då och då besöker platsen. Och jag jag är knappast ensam om det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Vi hälsade som hastigast på varann innan min gamla antroposofvän satte sig i sportbilen och drog iväg från det sömniga villaområdet i Järna centrum. Sportbil? Ja faktiskt. En antroposof i en sportbil. Dessutom en kvinna. Fjärran är den tid då Järnas kvinnliga antroposofer bar yllekläder med Barsja Ahlbom-inspirerad sjal, och männen vadmalskläder och näbbstövlar. Minnesvärt är läraren i Nibbleskolan som hade en havresäck som jacka. Detta var visserligen på det flummiga sjuttiotalet, men Järnaantroposoferna stod ändå ut ordentligt i jämförelse.

Och ingen ägde en sportbil. Det hade varit otänkbart.

Annat är det idag. Nu är det inte lika lätt att skilja antroposofer från mängden. Deras livsstil har genomgått en radikal  normaliseringsprocess dithän att de nu för det mesta ser ut och agerar som vanligt folk. Idag syns inte ett spår av sjuttiotalets skruttiga småbilar av obestämd härkomst. På Rudolf steinerseminariet står numer bara anständiga svenssonbilar. Och tecken tyder på att det sega motståndet mot fotbollsspel på waldorfskolor i stort har upphört.

Att få en del av lönen utbetald i grönsaker var vanligt för lärarna på Nibbleskolan då det begav sig. Eller att man jobbade gratis på seminariet mot mat och husrum. Men det idealistiska (och många gånger orealistiska) förhållningssättet till löner och ersättningar har idag normaliserats. Det tidigare utbredda föraktet för fackföreningar och konventionell arbetslagstiftning (”sånt behövs inte här, vi är ju överens”) förändrades i kölvattnet av Robygges konkurs 1993 då en egen fackförening startades, Medarbetareförbundet, med sin motpart Huvudmannaförbundet. Nu gäller hyfsade lönesystem även hos antroposoferna.

Yllekläderna – som blivit något av en profilfråga – är i stort ett passerat stadium. Folk klär sig numera normalt. Möjligtvis undantagandes bäbisar vars plagg nog fortfarande i viss utsträckning utgörs av undertröjor och blöjbyxor i ylle med vidhängande tygblöjor. Intresset för samhällsfrågor har alltid varit stort bland antroposofer, men kanaliserades på 60- och 70-talet inte via politiska partier. Steiners partilösa samhällsmodell tregreningen ansågs nämligen överlägsen. Detta synsätt har också normaliserats, mycket tack vare Miljöpartiets tillkomst. MP är idag något av ett antisparti. Partipolitiken har under åren hyst namnkunniga antroposofer som exempelvis Kerstin Anér (FP), Pär Granstedt och Andreas Carlgren (C),  Ivar Heckscher (V) och Mats Pertoft (MP).

När det gäller ledningsfrågor är rörelsen dock fortfarande väldigt mycket kvar i ett förgånget sjuttiotal där kollegiet och den platta organisationen var idealet. Sen får man inte glömma att sättet att umgås i antroposofiska kretsar fortfarande är att ha möten och studiegrupper. Men tydliga avsteg kan noteras. Pragmatiskt sinnade styrelser på till exempel Saltå kvarn, Weleda, Kulturhusets hotellverksamhet och Solåkra har tillsatt utifrån kommande chefer utan antroposofisk tillhörighet. Helt enkelt för att deras ledningskompetens saknas bland medarbetarna.

Apropå Kulturhuset så har man numer yoga-kurser där, en otänkbarhet förr då yogans esoteriska bakgrund betraktades som ”östlig” och därför motsatt den antroposofiska ”västliga impulsen”. Men den antroposofiska mathållningen med sädmatlagning, mjölksyrade grönsaker och Saltåbröd, som i många år begränsades till en exklusiv Järna-angelägenhet, är idag högsta mode hos en hip allmänhet. Samma med Weledas och Dr Hauschkas hudvårdsmedel. Och bivaxlaserade väggar förekommer fortfarande bland antroposofer och välbärgade sammanhang och företag.

Trots allt kvarstår en del specifika livsstilsmarkörer. På julen klär man granen med röda pappersrosor och gyllene planettecken och det finns nog en del som fortfarande har levande ljus i granen. Helst i bivax. Man firar Mikaeli på hösten och påsken  betraktas fortfarande som årets största högtid för mer seriösa esoteriker. Är man nybliven förälder sätter man upp en reproduktion på Rafaels Sixtinska madonna ovanför vaggan. De religiöst lagda går på söndagshandlingen i Kristensamfundet. Och varje antroposof med självaktning sjunger fortfarande Pär Ahlboms pentatoniska kanon Önska på din födelsedag då någon fyller år:

Önska på din födelsedag

fröjder av alla de slag

till ditt behag.

Men annars är vi antisar att betrakta som vanliga medelsvensson. I stort sett.

Det måste gå snabbare att föra in fungerande och beprövade metoder än vad det gör idag, skriver landstingsrådet Jessica Rydell (MP) i ett inlägg 11 januari i Oskarshamns-Tidningen. Vi har en sjukvård som har väldigt svårt att ge bot och även lindring inom ett antal sjukdomsgrupper som t ex smärta och fibromyalgi. Det finns vetenskapligt dokumenterat att   t ex antroposofisk medicin fungerar för dessa grupper, skriver hon. Varför då inte använda dessa metoder?

Men vetenskapsfundisarna på Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) håller i ett genmäle inte med landstingsrådet utan riktar istället som vanligt in sig på att räkna upp en lista på egendomligheter i den antroposofiska läran. Att folk inte känner till alla enskildheter i den antroposofiska världsbilden är själva poängen. Genom detta vill man misstänkliggöra bevekelsegrunderna. Eftersom antroposofin är ”konstig”, måste medicinen vara dålig:

Det vore förödande för framförallt patienter, men även sjukvårdspersonal, om pseudovetenskapen fick in foten i ett sådant viktigt rum som sjukrummet, där respekt, värdighet och tillit är centrala begrepp.

VoF vill att antroposofisk medicin skall utvärderas på samma sätt som alla mediciner. Nu är deras synpunkter inte tungt vägande på något sätt, men de representerar en övertro på det skolmedicinska monopolet som fortfarande är allmän i landet.

Mina norska vänner  är förundrade över den myndighetsstyrda medicinen i Sverige.  Är preparatet inte testat till skyhöga kostnader blir det inte godkänt. Även om utbildade läkare vill skriva ut dem – och de har en omvittnat bättre effekt. I Norge kan en läkare skriva ut vad han vill eftersom man litar på att en utbildad yrkesman vet vad han gör. Man har helt enkelt förtroende för läkarens kompetens. Om patienten inte tycker läkaren är bra går han till en annan läkare. Sånt reglerar sig självt.

VoF tror att ”respekt, värdighet och tillit” bara finns för mediciner producerade av de stora läkemedelsbolagen. Men så ser det ju inte ut. I själva verket börjar förtroendet för skolmedicinen alltmer naggas i kanten. Och det av goda  skäl: I USA är läkemedelsbiverkningar den fjärde vanligaste dödsorsaken – efter hjärtsjukdom, cancer och stroke. Inte undra på att patienter söker alternativa behandlingar. Att de förvägras detta är en rättsskandal.

Att låta läkare ordinera fritt enligt den norska modellen skulle vara en självklarhet om det inte vore för den i Sverige seglivade föreställningen att verkan måste bevisas enligt vetenskapliga kriterier. Läkaretik och lång beprövad erfarenhet räcker inte. Vidarkliniken har länge överlevt på en dispens, eftersom det skulle vara politiskt omöjligt att förbjuda den antroposofiska medicinen. Men varför kan man då inte genomgå de tester som krävs och få saken överstökad?

Därför att kostnaderna är astronomiska. I en kompromiss förra året har läkemedelstillverkaren Weleda på politikernas anmodan testat fem läkemedel till priset av en miljon kronor per läkemedel. Så mycket kostar det att registrera ett läkemedel i Sverige. Problemet är att företaget tillverkar över tusen mediciner. Det skulle bli en ansenlig summa även för ett multinationellt läkemedelsföretag. Och det lilla läkemedelsföretaget Weleda har inte dom pengarna. Ska Weleda tvingas registrera sina mediciner enligt gängse regelmall får de lägga ned verksamheten. Och Vidarkliniken får stänga.

Skulle det inträffa hamnar vi i den absurda situationen att en biverkningsfri medicin – som legitimerade läkare vill ordinera sina patienter – konkurreras ut av en medicinsk skola vars biverkningar förorsakar hög dödlighet. Till skillnad från antroposofisk medicin – som inte har några kända biverkningar – har snart sagt varje ”vanligt” läkemedel mer eller mindre allvarliga biverkningar. Det är för dessa biverkningar den rigida läkemedelstestningen skapats. Den är meningslös som testmetod för antroposofisk medicin.

Ingen av de inblandade parterna önskar denna situation. Varken antroposofiska läkare och läkemedelsföretag, Vidarkliniken med sina patienter – eller politikerna. Problemet gäller i hela EU.

I dagsläget är frågan ännu inte avgjord. Men det enda rimliga på sikt måste vara någon form av särlagstiftning för den integrativa medicin* antroposofisk medicin är en del av. På förpackningen skulle då lämpligen redovisas att preparatet inte är testat på gängse sätt, bara att det är ofarligt. Och att det bara kan fås mot läkarrecept.

Svårare behöver det faktiskt inte vara.

*Integrativ medicin syftar till att främja hälsa och motverka sjukdom genom utveckling och integration av evidensbaserad kunskap från olika discipliner och traditioner för att komplettera den etablerade medicinen.