Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger
♦ ♦ ♦ I samband med min flytt till Järna i mitten på sjuttiotalet som nybakad antroposof blev jag konfunderad över en insändare i den nygrundade tidskriften Balder. Det var Erik Norlin, lärare i Nibbleskolan i Järna som kritiserade Kristofferskolan i en aggressiv och kritisk ton. Jag fattade inte mycket av inlägget, och framförallt förstod jag inte tonläget.
Men jag skulle snart bli varse att bakom insändaren låg en djup konflikt som under några år skulle skaka waldorfrörelsen i landet och dela Järna-antroposofin i två läger.
Nibbleskolans lärare var unga entusiaster som ville göra waldorfpedagogik 24 timmar om dygnet. De var radikalister som inte godkände dogmer och slappa rutiner, de ifrågasatte och krävde kompromisslös ärlighet av både sig själva och andra.
I början deltog de varje vecka i Kristofferskolans kollegium, ett mentorskap avsett att leda den unga waldorfskolan in i praxis. Det var där det skar sig. ”Allt var fastlagt”, berättade en lärare för mig långt senare. ”Lärarna på Kristofferskolan sa att så här ska man göra och förstod inte att lärarna från Järna var en grupp unga pedagoger som själva ville upptäcka, skapa och forma sin egen modell av waldorfpedagogik”.
Snart kom konflikten mellan de två skolorna i öppen dager, något som är mycket sällsynt inom antroposofiska sammanhang i Sverige. Åsiktsskillnaderna var inte så mycket en idékonflikt som skillnad i attityd. Läraren i Nibbleskolan stod till exempel inte på morgonen vid klassrumsdörren och tog varje elev i hand som var waldorfpraxis. De upplevde det som krystat gammaldags. Man drog sig också i det längsta att tillrättavisa elever, idealet var att en pedagogisk action naturligt skulle fånga okoncentrerade elevers uppmärksamhet.
Samma hållning gällde kollegiearbetet. Skolan var så omtyckt att grupper av elever ibland stannade kvar efter skoltid. Var det då kollegium kunde några av barnen komma in och blev då inte avvisade. Man talade då bara om saker som tråkade ut barnen så att de snart lämnade rummet av sig själva. Detta bara några exempel på den förutsättningslösa fördomsfrihet som rådde. Skolan var till för barnen, inte tvärtom.
Inredningen i skolan var också långt ifrån waldorfstandard; träbänkar – och som enda belysning levande ljus. Dessutom ansåg sig lärarna kunna inspireras inte enbart av Steiner – även sådana som Alice Miller var till exempel mycket uppskattade. Detta var naturligtvis svårsmält i en waldorfrörelse som med åren utvecklat en betydande ortodoxi. Och frågan uppstod snart om Nibbleskolan var att betrakta som en ”riktig” waldorfskola, en frågeställning Nibbleskolan först harmset avvisade – måste alla waldorfskolor följa en mall? Sen kom man att se det från en annan sida – var waldorf egentligen en stämpel man VILLE ha? Skulle det inte diskreditera det de stod för?
Själv var jag fascinerad av Nibblekollegiets radikalt annorlunda förhållningssätt till det mesta. Waldorf with an attitude. Sanningskravet, anspråkslösheten, radikalismen, kreativiteten och skoningslösheten mot konventioner och småborgerlighet. Skolan kändes som den enda i landet som förverkligade antitesen till pluggskolan. Här var det inte fråga om korvstoppning – här försökte man istället entusiasmera eleverna för världen, få dem att behålla sin nyfikenhet på livet. Eller som Pär Ahlbom sa: ”Alla barn är naturligt nyfikna, de söker kunskap hela tiden av sig själva. Vår uppgift är att stimulera denna nyfikenhet – inte ta död på den!”
Men radikaliseringen av Nibbleskolan gjorde folk osäkra. Lärare hoppade av och föräldrar tog sina barn ur skolan. Många frågade sig om det verkligen var waldorfpedagogik man sysslade med. Och om den karismatiske musikläraren Pär Ahlbom och kretsen kring honom (Ivar Heckscher, Erik Norlin, Merete Lövlie och Agne Fredriksson, för att nämna några) verkligen var några man kunde känna förtroende för. Överallt i Järna tog människor ställning för eller emot – och även på riksplanet diskuterades detta problem ständigt.
En grupp avhoppade föräldrar engagerade så en kunnig waldorfpedagog (Walter Liebendörfer) att bilda ett nytt kollegium kring vilket en ny skola bildades – Örjanskolan. Nibbleskolan blev kvar på platsen med de återstående lärarna, barnen och föräldrarna. Snart flyttade de till Solvik utanför Järna och kom sedan att kallas Solvikskolan. Här kunde skolan äntligen få utveckla sin egenart i fred, traditionalisterna fick sin skola och konflikten ebbade ut.
Vad är då facit över trettio år senare? ”Solviksandan” består i stort sett – oavsett lärare, även om ikonen Pär Ahlboms betydelse fortfarande är central som inspirator och mental coach. Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.
Men kanske räcker det att en spännande konstellation med en stark viljekraft hävdade ett radikalt annorlunda förhållningssätt som inspirerat många. Solvikskolan visade att waldorfkonceptet kan rymma överraskningar.
Johannes Ljungquist