Är fostret inte en fullvärdig människa före tjugoandra havandeskapsveckan?
Kvinnan bestämmer över sin kropp, det är hon som tar beslut om abort vid ofrivillig graviditet. Oavsett vad mannen tycker. Detta har väl i stort varit den svenska hållningen ett bra tag nu – även om stora grupperingar, främst religiösa, starkt tar avstånd till den. I radioprogrammet Ring P1 härom dagen aktualiserades ånyo denna komplicerade frågeställning.
Det var en manlig lyssnare som ifrågasatte att man genom detta synsätt reducerar barnet till enbart en kvinnlig kroppsdel, med följd att abortbeslutet avdramatiseras, vilket i sin tur lett till den lagstiftning vi har i frågan. Det finns nämligen en frågeställning, menade han, som är överordnad kvinnans beslutsrätt: Frågan om när livet börjar. Är det i befruktningsögonblicket? Om inte – är varje följande gränsdragning godtycklig.
Vilket underförstått gör befruktningsögonblicket till ett rimligare alternativ – om det inte vore för frågeställningens oerhörda laddning. Att ge ett nyligen koncipierat foster status som fullvärdig människa omöjliggör naturligtvis abort eftersom det då skulle jämställas med mord. Därför har lagstiftningen blivit en pragmatisk kompromiss: fostret är egentligen inte en RIKTIG människa förrän efter tjugoandra graviditetsveckan då abort är förbjuden. Enligt detta synsätt är alltså fostret under drygt fem månader inte att betrakta som en fullvärdig människa. Egentligen.
Eller hur ska man tolka detta? Lagstiftarnas kompromiss är fullt förståelig med tanke på det allmänna rättsmedvetandet. Man har antagligen betraktat lagen som den minst dåliga lösningen. Den bästa lösningen är nämligen ingen bra lösning, det vet vi alltför väl av historien. Att totalförbjuda aborter gör inte att de försvinner. Istället får vi (kvinnorna) större problem. Likafullt kvarstår den etiska frågeställningen: När börjar livet?
Programledaren bryter in med kungsargumentet: Jamen graviditet som orsak av en massvåldtäkt, ger inte det rätt till abort? Svensk lagstiftning ser det ju som självklart. Men lyssnaren vidhåller fortfarande att argumentet är underordnat frågeställningen om när livet börjar. Programledaren kippar efter andan, man hör hur han tänker: en reaktionär mansgris, kristna fundamentalister i USA.
Ändå sjunker argumentet långsamt in och tankedimmorna skingras: Att det ofödda barnet har ett fullgott människovärde måste skiljas från frågan om hur det har koncipierats. Barnet är ju inte orsaken till övergreppet. Det är oskyldigt. Varför ska det då dödas?
Man måste skilja på barnet och övergreppet. En våldtäkt är avskyvärd, tragisk och en traumatisk upplevelse – inte barnet. Och föreställningen om barnets ursprung är naturligtvis svår för en mor att bära om hon väljer att inte göra abort. Men är därför abort en självklar följd? Detta är mycket svåra frågor där bara en antydan till moraliserande är katastrofal. Men nånstans måste problemkomplexet kunna diskuteras i avsikt att klarlägga faktiska sakförhållanden på ett mer filosofiskt och existentiellt plan.
Alternativet till abort i våldtäktsfall måste vara akut krishantering. Våldtäktsoffret är i ett chocktillstånd och skall därför få adekvat behandling av psykolog. Och på längre sikt andra åtgärder i avsikt att mildra den sociala stigmatiseringen.
Men det finns mindre dramatiska orsaker att avbryta en graviditet. Vanligt förekommande är att ett barn inte upplevs passa in i livssituationen. Med inställningen att fostrets fulla människovärde inträder vid koncipieringen är detta en icke-fråga. Då handlar det istället om hur man förhåller sig till en fakticitet. Hur förbereder man sig, hur ställa om sitt liv? Ödet kommer emot en på ett väldigt konkret plan. Väljer man bort det, eller bejakar man det trots stora svårigheter? Sist och slutligen är det en fråga om människosyn.
Och varför träder inte till exempel samhället in med stöd till unga flickor som blivit gravida med ett annat alternativ än abort? Man erbjuder död, varför inte liv? Detta kräver naturligtvis att man går in med ett stödprogram – inte minst ekonomiskt. Då lämnas inte flickan i sticket, hennes situation får en realistisk struktur. Då kan vi tala om alternativ.
Diskussionen kring de oföddas människovärde är viktig att föra vidare.