Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

2011 var ett händelserikt år. En del av Mummel i köns krönikor har speglat detta, men mycket mer har kommenterats på Facebook. Och eftersom de flesta av Mummels läsare runt om i världen inte har tillgång till dessa texter kunde kanske en viss rekapitulation vara på sin plats.

Socialdemokraternas kris – till exempel – upptog oss en del.

13 januari. Sossarna lever fortfarande i den tid då arbetarklassen var hälften av folket. Idag är det en fjärdedel. Förnyelse? Ja men då måste man ju komma med något intressant utöver de gamla slagorden. Studera Tony Blair. Till detta anmärkte Helena att man tappat kontakten med sitt ursprung och inte vet vad solidaritet är. Alliansen monterar ner sjukförsäkringen som i dag är sämre än i hela övriga Europa, man drar in på utbildningsplatser på Komvux m.m. Lyckat för den som har jobb och inte blir sjuk…

Vi invänder att analys saknas. Tecknen säger att sossarna inte begriper ett skvatt. Snarare att de vill förstärka klassidentiteten och andra gamla profilfrågor, d v s det de förlorade valet på. Det är synd om dem. Deras bästa profilfrågor har stulits från dem av skickliga retoriker som pratar tvärtomspråk, menar Helena. Den gamla generationen förstod och det gör inte den nya, de som flutit omkring på en räkmacka vad gäller grundläggande behov.

Detta skrivet innan man senare under året bytte partiledare – och allt blev etter värre.

5 februari. ”Multiculturalism has failed”, säger Englands premiärminister David Cameron i ett uppmärksammat tv-tal. Men man måste väl ändå anse att det vore härligt om folk oavsett ras och kultur kunde umgås som goda vänner och grannar, menar Thomas. Kanske det är en grundläggande förståelse för avvikelser som är grundbulten ? Alls icke svarar Mark. Att kunna ”umgås som vänner och grannar” är väl i sig knappast någon som vill ifrågasätta. Problemet uppstår när politiker plädera för ”multi-kulti” med syfte att välkomna annan kultur på vår bekostnad.

Redan 2002 förklarade DN-skribenten Nathan Sachar vad det handlade om i en beskrivning av hur man efter svåra kravaller i Birmingham där han bodde ville införa den multikulturella principen.

”Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

10 februari. Ett tv-program om en lågpresterande niondeklass som successivt leds till bättre betyg genom en handfull proffspedagoger rör om i skolsverige. ”Skolministern oroar sig för den låga kunskapsnivån – varför oroar sig aldrig någon över den låga kvalitén på pedagoger”, skriver vi. ”Vad är det för folk lärarhögskolorna släpper ut – machokillar och rädda, osäkra tjejer? Klass 9 A är ett skakande tv-program. En bra pedagog gör barnen intresserade av sitt ämne. Så enkelt är det.”

Carina menar att det är enkelt att säga men svårare att göra. Man är inte en bra pedagog när man kommer nykläckt från utbildning. Det tar minst fem år i arbetet innan man ens kan tänka på att titulera sig bra pedagog. Så var det i alla fall för henne. Kommunerna använder skolan som budget-gummiband och väljarna/föräldrarna bryr sig inte, ansåg Christer. 25-40 % av eleverna behöver extra stöd men det finns inte ”resurser”. Min sambo fick vänta 9 månader på att vaktmästaren bytte lysrören över tavlan. Signalerna är tydliga. Barn är oviktiga.

Marie instämmer att det svenska skolsystemet är ett stort problem. Detta märker hon nu sen hennes son börjat i skola i USA. ”I Sverige var det omöjligt att få respons från skolan eller lärare om jag hade frågor angående min sons skolgång. Här i Arizona får jag svar för det mesta samma dag och om något är ett problem så försöker de lösa det, vilket aldrig hände i Sverige.”

Man kan undra över hur det är möjligt att det ska ta fem år efter lärarutbildningen innan man blir en bra lärare. Är inte detta snudd på lurendrejeri?

Fortsättning följer.

Jag lärde mig både hur jag skulle avväpna motståndarna och hur jag skulle spränga dem i luften. De blir arga – man själv blir vänlig. De tappar besinningen – man själv förvandlas till förnuftets milda röst. De förolämpar en – man ser på dem, inte med ilska utan med medlidande.

Orden är Tony Blairs, den förre engelske premiärministern. I sin självbiografi på 850 sidor går han igenom sina erfarenheter av sin tioåriga regeringstid 1997-2007, men också tiden före. Kanske är just den delen av störst intresse – hur förnyar man en tröttkörd socialdemokrati som stelnat i tomma åtbörder? Man får utgå ifrån att förnyarna av svensk socialdemokrati studerar detta noggrant.

Han börjar med konstaterandet att han själv tillhörde medelklassen och att hans politiska intentioner var inriktade både på att tillfredsställa de framgångsrikas strävanden som att lugna de utslagnas farhågor. Han ville ha en förenande politik för hela landet. Han ville inte ha någon klasskamp, ingen uppdelning och missämja.

De nya företagen – i synnerhet de moderna serviceföretagen och de som drevs av ny teknik – tilltalades inte av den blandning av industriell agitation och politik som man fann inom fackföreningarna. Det var någonting ohjälpligt gammalmodigt över mötena, reglerna, kulturen.

När Tony Blair efter valet 1983 såg ut över det som fanns kvar av Labour förstod han att det måste ske en förändring. Ett modernt politiskt parti kunde helt enkelt inte enbart bygga på fackföreningarna om det skulle komma i regeringsställning. ”Naturligtvis skulle vi som alltid kämpa för social rättvisa, men i dagens värld var detta inte liktydigt med mer statlig kontroll”, skriver han. Och att vara hård i frågor som gällde försvar och lag och ordning menade han ”var en förståndig reaktion på den moderna världens hot”.

Hans analys väckte anklang inom partiet och den 2 maj 1997 kunde han flytta in på Downing Street 10 som nyvald premiärminister efter en jordskredsseger över det konservativa partiet. Nu började jobbet. Bland alla de ministrar och tjänstemän han samlade kring sig var den person som höll i hans tidsplanering kanske den viktigaste. I den sysslan ingick att säga nej till alla som ville träffa Blair.

Premiärministern måste alltid vara `the nice guy´. Man träffar någon, han/hon ber om ett möte, man går naturligtvis med på det. Vad kan man säga? Du är trist, obetydlig och har ingenting intressant att säga? Naturligtvis inte. Man måste säga ja. Det är tidsplanerarens jobb att säga nej. `Men han gick med på att träffa mej.´ Nej. `Men han sa ju att han ville träffa mig.´ Nej. `Men han sa att han själv hade tänkt ringa upp mig för att bestämma tid för ett möte.´ Nej.  `Men…´ Nej.

De som sett filmen The Queen intresserar sig kanske för Tony Blairs egen beskrivning av turerna i hovet i samband med prinsessan Dianas frånfälle. Men fullt så dramatiskt som i filmen ser han inte på skeendet. Däremot ger han några intressanta inblickar i umgänget med de kungliga. Vid ett tillfälle var Tony Blair och hans fru Cherie bjudna till drottningens sommarställe Balmoral i Skottland. Där fanns fasta regler för allting. Man drack te som sig bör på eftermiddagen och det var drottningen som serverade. Frukost, lunch och middag var överdådiga, men drottningfamiljen åt väldigt lite.

Räddningen var den rejäla drink man kunde få före middagen. Den där drinken – jag fick aldrig riktigt klart för mig vad det var i den – var precis vad jag behövde. Den slog till direkt. Det var riktigt raketbränsle. Modet återvände. Småpratet med kungafamiljen tycktes med en gång fullkomligt naturligt.

Men det var när de efterpå förflyttade sig till en av stugorna på egendomen som den stora överraskningen kom. Fortsättning följer.