Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Få människor har blivit antroposofer i tidig ungdom. Då har man fullt upp med att upptäcka vuxenvärlden. Det är en livsperiod av upplevelser där man prövar på mycket, testar gränser, upptäcker sina begåvningar och begränsningar. Provsmakar världen. Är det ens tillrådligt att ägna sig åt avancerad esoterik i tidiga tonår? Man sysslar normalt med helt andra saker. Själv var jag inget undantag.

Som antytts tidigare började min ungdomstid 1960 med flytten från mina fosterföräldrar i Stockholm till mamma i Katrineholm där jag under några år gick i realskola. För en tidigare waldorfelev som var van att tillverka egna läromedel kändes undervisning baserad på tryckta böcker exotisk och på något sätt prefabricerad. ”Till nästa gång läser ni detta”, sa lärarinnan och markerade vad vi skulle läsa i boken. Något som andra skrivit. Det var en upplevelse att ha lärare underordnade ett fjärrstyrt system. Stat och undervisningsväsen var elefanten i klassrummet. Vi gjorde saker andra hade bestämt.

Perioden kom annars att domineras av ett passionerat intresse för popmusik och mötet med den tre år yngre Conny Söderlund som redan var en skicklig gitarrist. Han blev min gitarrlärare. Som så många andra i vår ålder startade vi snart ett band med sättningen två gitarrer, elbas och trummor enligt det koncept det engelska bandet The Shadows hade skapat.

Con´s Combo (efter Conny) var inget märkvärdigt band. Med undantag för Conny var vi mediokra – vilket var  vanligt i denna genre. Jag, som skötte kompgitarren, var nog sämst i bandet. Men stilen var ny, soundet häftigt och vi var det enda bandet i stan, så vi fick snart spelningar på dansbanor runt i trakten. Konkurrentbandet The Frazers i Vingåker någon mil därifrån var om möjligt ännu sämre än oss. När de lade ned verksamheten värvade vi deras sångare Nisse Lindskog, som redan hade tagit sig artistnamnet Jimmy Dee.

Vår repertoar var rockbaserad och i huvudsak instrumental även om hälften av låtarna var sångnummer. Det var standardformatet på den tiden. Dansband i dagens bemärkelse fanns inte ännu, på den tiden handlade det snarare om rockband som försökte spela låtar som var nödtorftigt dansanta eftersom det var en nödvändighet för att få spelningar. De band som var kvar efter några år renodlade därför stilen till det som kom att bli dagens dansband, som till exempel The Vikings (senare Vikingarna), Trio me´Bumba och Sven-Ingvars.

När vi spelade på Norrland hade vi förutom Jimmy även sångerskan Sonya Ander. För några spelningar i stockholmstrakten hade vi amerikanen Johnny Rainbow (som vi kallade ”regnbågen” rätt och slätt). Men sen kom lyftet. Som en av de första rockbanden i Sverige blev vi kontrakterade för en 14-dagarsturné i Finland. Där körde vi ihop med sångaren Vin Cardinal från Trinidad. I Finland var publiken helt oförberedd och konserterna blev ibland närmast kaotiska som jag skrivit om tidigare. Turnén var en succé. Då vi kom hem hamnade vi på lokaltidningens förstasida med rubriken Con´s Combo gick segrande fram i Österled.

Bandet upplöstes efter några år och jag kliver därmed ur musikhistorien. Min insats var mycket blygsam. Däremot blev Conny stor stjärna i Argentina av alla ställen med nytt band och egen tv-show. Efter det flyttade han åter till hemlandet och blev fast medlem av den krets musiker som turnerade i Sverige med Cornelis Vreeswijk. Cornelis kallade honom ”medborgare Söderlund”. Conny var den enda av oss som blev professionell musiker. Idag spelar han med ett dansband huvudsakligen i Sörmland.

Men plikten kallade, 1964 flyttade jag tillbaka till Stockholm för att göra lumpen. Jag var tjugo år och definitivt inte intresserad av antroposofi. Jag hade för mycket på gång. Fortsättning följer.

                                                                                                             Johannes Ljungquist