Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Human-Etiska Förbundet bildades 1979 som förespråkare av ”en sekulär etik, där religiös tro eller uttolkning av föregivet heliga skrifter inte kan tillåtas styra samhällets moraluppfattningar”. Redan från början intog de hög svansföring i debattartiklar och föredrag med en aggressiv religionskritik i Ingemar Hedenius anda. I början på 80-talet kom turen till antroposofin och dess verksamheter som utsattes för deras förmenta ”granskning”.

Begreppet granskning ger intryck av seriös objektivitet, men här handlade det snarare om att missionera för sin sak, att konkurrera med de religiösa om utrymmet i det offentliga rummet. Och man gjorde det genom att ta heder och ära av dem. Antroposofin blev huvudfienden eftersom dess rykte av respektabilitet ansågs speciellt farlig. ”Antroposofin har blivit rumsren” var fältropet hos Håkan Blomqvist på den tiden.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkans  förflutna som antroposof gav honom tunga poäng i debatter med antroposoferna där han utifrån en vulgär-materialistisk världsåskådning i tidskrifter och föredrag talade om antroposofin som en bluff. Idag har han svängt 180 grader till förmån för UFO-forskning (!) och enligt hemsidan har han sedan många år studerat teosofisk/esoterisk litteratur. Inte ett ord om hans Human-Etiska period. I telefonsamtal berättar han att han numera betraktar sig som traditionellt kristen humanist.

Tjugo år efter starten bytte Human-Etikerna namn till Humanisterna (ett namnval som kritiserades av det icke-ateistiska Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896). Vid det här laget hade man skrivit en rad artiklar om farorna med antroposofin och lobbat för att misstänkliggöra antroposofiska verksamheter i olika offentliga sammanhang utan någon nämnvärd verkan vad man vet. En trolig orsak är att deras rykte som rabiata vägde lättare än antroposofins goda renommé.

En artikel härom dagen i SvD positionerar nu Humanisterna i ett mer översiktligt sammanhang. De tillhör nämligen en gruppering som kallas scientism. De är alltså scientister. Docenten i fysik Jonna Bornemark skriver att scientismen är en ideologi som menar att naturvetenskapen och dess mätbarhetsmetoder utgör den enda legitima kunskapsformen som ska guida oss på livets alla områden. Att det är denna torftiga världsbild som drivit Humanisterna har hela tiden varit uppenbar, inte minst för antroposofer. Och Bornemark förtydligar.

»Scientism är alltså något helt annat än vetenskaplig verksamhet, som alltid är medveten om att den kunskap som skapas har sina strikta gränser, och bör därför förstås som en extrem vetenskapstro snarare än som vetenskaplighet.«

Scientismen förespråkar en radikal reduktionism.

»Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni.«

Richard Dawkins

Artikelförfattaren menar att rörelsen är fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen. Detta har också den antroposofiska rörelsen alltid hävdat. Likaså att kristna och ateistiska fundamentalister har stora likheter, ”de utgör två olika lag som spelar på samma plan”, som Bornemark skriver. En av scientismens främsta företrädare, författaren Richard Dawkins, drar konsekvenser som är extrema. När det gäller barnuppfostran har han

»flera gånger uttryckt att religiös socialisering är en sorts barnmisshandel och värre än sexuella övergrepp. Han menar därför att staten borde ha skyldighet att skydda barnen och ta dem ifrån sina religiösa föräldrar. Denna förespråkare för tankefrihet vill alltså straffa föräldrar som delger sina barn sin världsbild.«

Detta framkom dock inte då han gästade Skavlan för en tid sedan. Många ser honom som en fyrbåk mot religiös fundamentalism. Men nu vet vi bättre. Han är också fundamentalist, fast med andra förtecken. Närmast religiös ateist. Nu vet vi att detta kallas scientism.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”Antroposofin är en av de mest framgångsrika ockultistiska rörelserna i dagens Sverige. Denna åskådning attraherar många människor, främst genom sina olika alternativmedicinska, konstnärliga och pedagogiska verksamheter.” Orden är hämtade från boken Det okända – om ockultism och andlighet i en ny tidsålder, skriven av Håkan Arlebrand. Boken kom ut 1992 och omnämndes då i Antroposofiska Sällskapets tidskrift Medlemsbladet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 6

Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys – vare sig det gällde pingstvänner eller human-etiker. Och även om Arlebrand hade en traditionellt kyrklig bakgrund – och boken var skriven i avsikt att orientera församlingarna – närmade han sig ämnet med en respekt och kunnighet som är sällsynt hos kritiker.

Till skillnad från fundamentalisterna är han noga med att differentiera vissa begrepp.

Eftersom orden ockult och esoterisk har likartad betydelse används de i praktiken som synonymer. För att undvika de negativa associationer ordet ockultism ofta får, föredrar många ockultister numera att kalla sig esoteriker. Esoterik är dock inte detsamma som all slags ockultism. Folktro, satanism och vulgär ockultism inom ungdomsvärlden kan inte betecknas som esoterik. När vi hädanefter använder ordet esoterik avses ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter, t ex antroposofi, Martinus kosmologi, rosenkreuzfilosofier eller teosofi. Genom antroposofins aktiviteter inom en rad områden har tiotusentals svenskar kommit i kontakt med en intellektuellt avancerad form av ockultism.

Det intressanta med Arlebrands bok är alltså att den är skriven ur ett traditionellt kristet perspektiv. På ett föredömligt sätt belyses skillnaderna mellan traditionell och esoterisk kristendom.

Samtidigt som kristendomen utmålas som förlegad och anpassad till ett alltför försnävat medvetande hos människan påstår många ockultister att det finns en esoterisk kristendom som är denna religions sanna väsen. När kyrkan under senantiken bekämpade gnostikerna censurerade makthungriga kyrkoledare alla esoteriska inslag från kyrkans officiella institutioner. Vår tids kristna är därför okunniga om att evangeliet egentligen innehåller essensen av samma esoteriska tankar som finns inom alla religioner, d v s den tidlösa visdomen, menar man allmänt inom modern ockultism.

Arlebrand klargör också skillnaden mellan traditionell kristendom och kristen esoterik när det gäller gudsbegreppet.

Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet. Gud är knappast föremål för ockultismens huvudintresse. Kosmologi, läran om kosmos, verkar fascinera esoteriker i högre grad än teologi, läran om Gud.

Och här uppstår ett problem för traditionellt kristna. Att tolka världen som gudomlig är detsamma som att dyrka det skapade istället för skaparen, vilket i praktiken är avgudadyrkan. Hos esoterikerna råder en gradskillnad mellan världen och det gudomliga, medan det hos traditionell kristendom handlar om en artskillnad.

En annan grundläggande skillnad är att esoterikern menar att människans grundläggande problem är att hon normalt har ett alltför begränsat medvetande. Därför vill esoterikern förkovra sig genom att sträva efter att uppnå högre medvetandetillstånd. Detta är en styggelse i traditionell kristendom som menar att Gud älskar alla oavsett begåvning. Den esoteriska strävan är i deras ögon en elitism som inte är förenlig med det kristna budskapet.

Liknande insiktsfulla differentieringar av utomstående har veterligen inte synts till i senare tiders artiklar och böcker.