Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.