Hatar arabiska män kvinnor?
♦ ♦ ♦ Mummel i kön har vid ett flertal tillfällen ställt frågan varför det muslimska kvinnoförtrycket inte finns på dagordningen hos den svenska feminismen. Hur kan det komma sig att feminister här hemma ägnar all kraft åt frågor om könskvotering, analyserar genusfrågor och utbildar normkritiska kvinnor för dagismiljön som om brotten mot muslimska kvinnors rätt i MENA-länderna* inte existerade?
I en nätdebatt på Aljazeera framträdde den egyptisk-amerikanska journalisten, feministen och muslimen Mona Eltahawy och talade om förtrycket av kvinnor i dessa länder. Efter att hon blev sexuellt trakasserad i Egypten av säkerhetsstyrkor på Tahrirtorget och fått sin arm bruten, skrev hon en mycket omtalad artikel i tidskriften Foreign Policy där hon ställde frågan: Hatar arabiska män kvinnor? Denna artikel diskuterades i tv-programmet där programledaren ber henne utveckla en del frågeställningar. Är det verkligen så illa som hon säger? Och Mona svarar.
− Är det ett krig mot kvinnan i arabvärlden? Absolut. När 12-åriga flickor dör av barnafödande i Jemen, när 91% av egyptiska flickor och kvinnor har blivit könsstympade, när 16-åriga flickor i Marocko är tvungna att gifta sig med de som våldtagit dem så att våldtäktsmännen kan undvika fällande dom − det kan inte kallas för något annat än ett krig. Det är ett kvinnofientligt samhälle.
Mona Eltahawy har för många kommit att ge röst åt det egyptiska folket. Hon är också en röst för kvinnor, arbetare, barn, afrikaner, palestinier, de fattiga, de behövande, de hungriga, de ledsna, och andra som upplever någon form av negativt socialt tryck. Kvinnorna i Mellanöstern och Nordafrika hatas oavsett om de är rika eller fattiga, menar hon. Lagar och synsätt i de 22 arabiska länder det handlar om är präglade av kvinnofientlighet. Och även om kvinnorna i överklassen har det bättre ställt än de fattiga är de utsatta för samma synsätt. Hatet mot kvinnorna är detsamma − och detta förenar dem över klassgränserna.
Hon ironiserar över att den förra amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde en stor sak av att hon är feminist, men när hon var i Saudiarabien ställde hon aldrig i utsikt att deras kvinnoförtryck kunde äventyra USA:s och Saudiarabiens allians. Naturligtvis gjorde hon inte det, hon hycklade, allt handlar ju om olja, menar Eltahawy.
− Den revolution som nu sveper över den arabiska världen kommer inte att lyckas om den inte tar itu med den sociala och sexuella diskrimineringen av kvinnorna. Jag upplever mig väldigt priviligierad i det att jag är utbildad, jag kan resa fritt, arbeta, jag skriver och jag menar att det privilegiet förpliktar mig att arbeta tio gånger mer än de kvinnor som inte har dessa fördelar. När jag blev attackerad på Tahrirtorget fanns det tolv andra kvinnor som också blev det. Men ingen av dem hade möjlighet att yttra sig av olika skäl. En del av dem blev tystade av sina familjer, en del av dem var för skamsna att säga något. Arabiska samhällen uppmuntrar inte kvinnor att tala om sina rättigheter. Jag kan – och därför måste jag göra det.
Den idag 43-åriga Mona flyttade till Egypten när hon var 15 år. Och att flytta dit som tonåring var som att ljuset släcktes, säger hon. Och jag förstod då att jag som kvinna hade två alternativ ”lose my mind or become a feminist”. Hennes förhållningssätt till ansiktsslöjan är också kristallklar – den bör förbjudas.
− Jag vet inte vilken kvinna som finns under den där niqaben. Ansiktet är en förutsättning för mänsklig interaktion, niqaben är därför ”a dehumanisation of women”. Den är till för att osynliggöra kvinnan. Och när man tittar på den ideologi som ligger bakom niqaben är den motsatsen till feminismen. Den tror inte på en kvinnas rätt att göra någonting förutom att dölja sitt ansikte. Sen vill en del feminister försvara denna rätt! Det är minst sagt motsägelsefullt. Om någon väljer att vara slav ska jag då stödja det beslutet?
I den filmade debatt med programledare och publik (både med och utan slöja) invänder en muslimsk kvinna med sjal – Dr Shuroq Naguib från Lancaster University, att Mona dikterar vad muslimska kvinnor ska ha på sig. Mona Eltahawy svarar:
− Om du hade niqab där du sitter just nu skulle vårt samtal vara väldigt annorlunda. Som mänskliga varelser spelar den icke-verbala kommunikationen en stor roll. Det handlar inte bara om mig och min antipati emot plagget, det handlar om mänsklig kommunikation.
En annan i publiken, Dr Taj Hargey, Muslim Educational Centre i Oxford säger:
− Jag kallar inte niqaben för en slöja, jag kallar den för en ansiktsmask och önskan att ha denna mask kommer inte från kvinnor, den kommer från män. Niqab och burka finns inte ens nämnda i Koranen. Ja jag skulle förbjuda den för den visar på en ojämlikhet. Varför ska enbart kvinnor dölja sin identitet i offentligheten och inte män? Har kvinnor slöja borde män ha det också.
Se debatten vi länkat här ovan. Tempot är högt uppskruvat liksom den intellektuella kvalitén. Sånt förekommer aldrig i det här landet. Här är liknande diskussioner bannlysta. I det ängsligt kulturrelativistiska Sverige talar man bara om kvinnors rätt att ha på sig slöjan. Man bortser helt från de problem som tas upp i Aljazeera-debatten. Och trots att niqaben bevisligen förorsakat trakasserier och problem vid anställningar betraktar man plagget som ett oproblematiskt uttryck för religionsfrihet. Kommunikationsproblemet har över huvud taget aldrig diskuterats.
Och igen: när kommer Gudrun Schyman säga att den arabiska feminismens kamp även är en angelägenhet för svensk feminism? Idag framstår de svenska feministernas ”kamp” som lyxproblem i jämförelse.
Johannes Ljungquist