Vi är nog rätt många som väntat att den radikalfeministiska fasaden förr eller senare skulle krackelera. Det är inte möjligt att i längden upprätthålla en enighet när det är extremister som håller i taktpinnen. Men nu har det alltså hänt, och den som är orsak till sprickbildningen är inte oväntat en av de mest renodlade sekteristerna inom feministrörelsen – Maria Sveland. Mummel har tidigare haft anledning att kommentera hennes göranden och låtanden.
På internationella kvinnodagen 8 mars släpptes hennes bok Hatet. Men redan dagen innan recenserades boken i socialisttidningen Flamman. Socialismen är väl den politiska riktning som tillsammans med Feministiskt initiativ står närmast feminismen. Tidningen hette förr Norrskensflamman och var då organ för SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Det var därför en självklarhet att man skulle anmäla Svelands bok.
Det sensationella var att boken sågades.
Tidningens litteraturkritiker Ann Charlott Altstadt skriver att Hatet är ”en djupt problematisk bok”. Hon känner sympati för Svelands kamp mot näthat och antifeminism. Men hon tar kraftfullt avstånd från Svelands krav på rättning i ledet.
»Hatet är, som Maria Sveland hävdar, ett demokratiproblem då rädsla föder tystnad, men det paradoxala är att hennes resonemang och slutsatser riskerar att få liknande självcensurerande konsekvenser på det offentliga samtalet. (…) Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig. Omedvetet åskådliggör hon därmed den rådande feminismens stora problem – kravet på åsiktskonformitet.«
Eller med andra ord – man måste hålla med henne, annars är man emot henne. Att Flamman på detta sätt fronderar mot en av landets feministiska fixstjärnor är både anmärkningsvärt och oväntat. Man kritiserar inte en av de sina om man inte har mycket goda skäl. Argumenten blir därför blytunga.
Ann Charlott Altstadt kritiserar Svelands förhållningssätt till män-är-djur-dokumentären Könskriget 2005, som hon i boken beskriver som ”en orättfärdig megaatack” mot feminismen. Men detta teveprogram skulle aldrig ha upplevts som ”feminismens största backlash i modern tid” om feministrörelsen varit pluralistisk och städat framför egen dörr. Sveland låtsas inte om att det faktiskt fanns feministisk kritik mot ROKS och den kontroversiella professorn Eva Lundgrens forskning, som av granskare från Uppsala universitet sågats ”jäms med fotknölarna”.
»Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld. Denna okritiska hållning är antiintellektuell och skadar feminismen.«
Skriver alltså Ann Charlott Altstadt i Flamman. Väletablerade skribenter som Yrsa Stenius och Susanna Popova görs i boken ansvariga för kvinnohatet, och tre kvinnliga kritiker av Svelands tidigare bok får kommentaren ”det blir allt mer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande, och ibland rent hatiskt om feminister och feministiska frågeställningar”.
»Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet. När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.«
Annars har boken i stort mottagits väl av media som ju normalt är vänligt sinnad till feminismen. Det anmärkningsvärda är att Sveland för första gången får svidande kritik från sina egna. Texten i Flamman kan därför inte bara bedömas som en traditionell bokrecension. Den är en ideologisk reprimand i något som nästan kan betraktas som ett feministiskt linjetal.
Nu kan det bara bli bättre. Efter detta finns fog att hoppas på en feminism med ett mänskligt ansikte.
En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner – eller rättare sagt tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.
”Under de senaste decennierna har forskare dokumenterat en häpnadsväckande mängd strukturella, kemiska och funktionella skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor”, skriver till exempel tidskriften Scientific American. Och professor Annica Dahlström vid avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om de komplicerade processer som tidigt bygger upp människor till kvinna respektive man.
Enligt henne gäller för kvinnor genomsnittligt att de är mer empatiska och omhändertagande, är överlägsna på verbal kommunikation, fångar upp fler nyanser och detaljer, är känsligare för andra människors sinnesstämning och subtila signaler, kan associera snabbare med tidigare lagrad information och har bättre simultankapacitet – än männen. Män däremot är mer riskbenägna och tävlingsinriktade, bättre på att fokusera på en sak i taget, de är överlägsna på abstrakt tänkande och har ett bättre tredimensionellt seende.
Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära, fann skillnader mellan pojkar och flickor redan hos tolv veckor gamla spädbarn. Enligt hans forskning hade pojkar tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, vilket senare leder till intresse för tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Forskare i USA menar att testosteronhalten under fosterstadiet är avgörande för dessa skillnaders uppkomst. Och så vidare.
Vad är då orsaken till att en sån här – och andra feministiska myter skapas, frågar sig Pär Ström i sin bok Sex feministiska myter:
»Svaret är enkelt – vissa har något att vinna på det. Vi har fått ett omfattande genusindustriellt komplex bestående av exempelvis konsulter, forskare, utredare, organisationsföreträdare, föreläsare, krönikörer, genuspedagoger och andra ”genusproffs” som alla tjänar pengar, skaffar sig en karriär och bygger sin status på att pumpa upp myten om kvinnors underordning. De hjälper varandra att hålla maskineriet igång.«
Och filosofen Roland Poirier Martinsson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet 12/9 2011:
»I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan utgick det ett dekret från någon som bestämde att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta perioden då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.«
”Det har vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister”, skriver Susanna Popova i sin bok Elitfeministerna – ett spel för gallerierna. Och den svenska jämställdhetspolitiken har blivit liktydig med den extrema variant som utgörs av radikalfeminismen. Detta feministiska avantgarde befinner sig långt ifrån de flestas föreställningar om jämställdhet. Undersökningar visar att ”den svenska radikalfeministiska jämställdhetspolitiken – som bygger på idén om mäns strukturella förtryck av kvinnor – inte har något stöd hos en bredare svensk allmänhet”, som Popova uttrycker det.
Den politiska synen i jämställdhetssträvandena mellan man och kvinna har glidit från att bekämpa diskriminering av enskilda kvinnor till att istället diskriminera män som grupp. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade” som grupp. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering av män. I praktiken innebär det alltsomoftast att en mer kvalificerad man får stå tillbaka för en mindre kvalificerad kvinna – för att kvoten ska hållas. ”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktigaste”, skriver Popova.
Förutom att feminismen rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig, skriver Roland Poirier Martinsson, kostar den med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året. ”Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller?” Skriver alltså Poirier Martinsson, men tröstar sig slutligen med: ”Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff”.
Eller med andra ord – man måste hålla med henne, annars är man emot henne. Att Flamman på detta sätt fronderar mot en av landets feministiska fixstjärnor är både anmärkningsvärt och oväntat. Man kritiserar inte en av de sina om man inte har mycket goda skäl. Argumenten blir därför blytunga.
En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner – eller rättare sagt tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.