Hjärnforskaren som fick hjärnblödning
Det var en vanlig morgon och hjärnforskaren Jill Bolte Taylor skulle iväg till jobbet. Men allt kändes inte som vanligt. Det gjorde ont i huvudet och hennes uppfattningsförmåga började förändras på ett märkligt sätt. Hon förstod först inte. Kroppen rörde sig i slow motion. Plötsligt föll högerarmen ned helt orörlig längs sidan av kroppen.
”I det ögonblicket visste jag. Å herregud, jag har fått en stroke! Jag har fått en stroke! Och i nästa stund for tanken som en blixt genom huvudet på mig. Oj vad häftigt! Hur många forskare har haft möjlighet att studera sin egen hjärnas funktion och sönderfall inifrån?”
Hon hade ägnat hela sitt liv åt att försöka förstå hur den mänskliga hjärnan skapar vår uppfattning om verkligheten. Och nu fick hon vara med om ett studiebesök i verkligheten. Det visade sig att detta besök skulle vara i flera år och ge henne oskattbara erfarenheter.
Det sprutade ut massor av blod över den vänstra hjärnhalvan och det var viktigt att komma till läkare så fort som möjligt. Men hon fick alltmer svårt att koncentrera sig och tänka klart. Hon började redan förlora tillgång till den vänstra hjärnhalvans språkliga och kalkylerande förmågor. Hon kunde inte längre minnas sitt förflutna, tiden försvann liksom uppfattningen vem hon var och vad hon gjorde här som livsform.
Istället försvann hennes tidsuppfattning och hon upplevde att hennes kropp upplöstes och att hennes jag smälte samman med universum. Det var ett nirvana-liknande tillstånd av lugn, trygghet, välsignelse, eufori och allvetande. Hon fick anstränga sig enormt bara för att fokusera, medvetandet famlade för att inte tappa taget, för att komma ihåg: Vad är det jag håller på med? Ringa efter hjälp, jag försöker ringa efter hjälp!
Hon måste ringa 112, men eftersom blödningen var belägen rakt ovanför den del av vänstra hjärnhalvan som visste vad nummer är för något fanns inte begreppet för detta kvar. Likaså saknades ”filen” att be hyresvärdinnan om hjälp. Hon repeterade för sig själv om och om igen: Det är Jill. Jag behöver hjälp! Det är Jill. Jag behöver hjälp! Hon höll på så i säkert tre kvart.
I en av de återkommande vågorna av klarhet slog hon numret (som hon inte förstod) genom att para ihop krumelurerna i telefonboken med krumelurerna på telefonens knappsats. Till hennes stora lycka nådde hon sin goda vän på arbetet. Hon kände igen hans röst men kunde inte avkoda hans ord. Hjärnhalvan var så blockerad att hon inte längre kunde förstå vad någon sa. Hon utbrast: Det är Jill, jag behöver hjälp! Eller det var i alla fall vad hon försökte säga. Det som kom ur hennes mun var bara grymtningar och stönanden.
Men som tur var kände kollegan igen hennes röst och förstod att hon behövde hjälp och ombesörjde transport med ambulans.
Upplevelsen på strokens första dag var att hennes gestalt inte begränsades till där huden möter luften. Hon kände sig som en ande som hade blivit av med sin flaska. Hennes själsenergi verkade flyta fram genom ett hav av stilla eufori. En njutning långt bättre än de största nöjen vi kan uppleva som fysiska varelser. Frånvaron av fysiska gränser innebar en fantastisk lycksalighet. Hennes medvetande vistades i ett flöde av ljuvlig stillhet.
Då den vänstra hjärnhalvans självupplevelse av att vara ett fast ämne avskilt från andra nu var utslagen, njöt den högra hjärnhalvan av sin kontakt med det eviga flödet. Hon var inte längre isolerad och ensam. Hennes själ var lika stor som universum och lekte ystert i ett gränslöst hav. Utan den vänstra hjärnhalvans negativa bedömningar uppfattade hon sig själv som perfekt, hel och vacker.
Men med utslagningen av vänster hjärnhalva skalades hennes ursprungliga förmågor bort från hennes medvetande. Hon förlorade förmågan att förstå de ljud hon hörde, hon uppfattade dem bara som ett kaotiskt oväsen. Hon förlorade förmågan att se form och färg och kunde inte uppfatta synintrycken tredimensionellt. Inte heller kunde hon uppfatta tydliga gränser mellan föremål, känna temperaturer, vibrationer, smärta eller signaler om olika kroppsdelars positioner.
Självmedvetenheten jag är och var hon bodde försvann, liksom minnet av den hon tidigare varit. Allt var bara ett fridfullt här och nu och ett lekfullt utforskande av nya sätt att simma i lyckans hav.
I den smärtsamma processen tillfrisknandet innebar var hon tvungen att välja bort den högra hjärnhalvans lycksalighet och gå in i det kaos återerövrandet av den vänstra hjärnhalvans förmågor innebar. En fråga som inte besvaras i boken är vad hennes upplevelse skulle ha varit om hjärnblödningen istället slagit ut den högra hjärnhalvan. Skulle hon trots det ändå haft en lyckoupplevelse?
Förhållandevis snabbt återhämtade hon sig, men inte förrän efter 8 år betraktade hon sig som fullt återställd. Hon skrev boken Min stroke och föreläser numer om sina erfarenheter. Lärdomen stroken gav henne sammanfattar hon så här: ”Sinnesro är bara en tanke bort och det enda man behöver göra för att få uppleva det är att tysta den dominanta vänstra hjärnhalvans röst.”