Posts Tagged ‘ Stikkan Andersson

Om mina blygsamma insatser inom populärmusiken

♦ ♦ ♦ Jag slutade Kristofferskolan i åttan, lämnade min fosterfamilj i Vällingby och flyttade till Katrineholm där min mamma skaffat lägenhet. Det var 1959 och jag var 15 år. Barndomen var därmed överstökad och tonårstidens äventyr stod för dörren. Det stora suget var musiken. Jag köpte skivor som spelades på en liten plastig resegrammofon och lyssnade på Radio Luxemburg, nödvändigt för att följa dåtidens popmusik. För sånt fanns inte på svensk radio.

2014-12-12 12.03.46Blev vän med stadens bästa gitarrist som hjälpte upp mina skrala gitarrkunskaper. Vi spelade jämt tillsammans. Varje söndagskväll sändes Radio Luxemburgs Top Twenty som jag skrev ut på maskin och klistrade upp på garderobsdörren för vännerna som kom varje kväll. Snart bildade gitarristen och jag ett band med hans bror på trummor och en kompis på bas. Vi fick spelningar direkt i hembygden, och senare på helgerna ofta uppe i Norrland. Vi till och med turnerade i Finland.

Jag ville i hemlighet bli sångare, så jag provsjöng på EMI i Stockholm. Producenten var välvillig men tyckte jag skulle ta sånglektioner. Fast redan vid första besöket hos sångpedagogen fick jag klart för mig att kunskaper i pianospel krävdes. Det kunde jag inte så jag övergav tanken på en sångkarriär. Men jag lirade med bandet ett par år.

I och med lumpen i Stockholm var musicerandet över. Men Beatles låtskrivande lämnade mig ingen ro. Borde ju kunna svänga ihop något hyfsat, bli låtskrivare helt enkelt. Köpte bandspelare och satt varje kväll med gitarren, men det var svårt att få till nåt bra, det blev mest fragment. Tills en dag en låt kom. Bara så där självklart på något sätt. Och den var bra. Flickvännen gjorde en svensk text.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Gick till Stikkan Andersson på Polar Music med en tejp på låten och han lyssnade intresserat. Det här var innan ABBA, och Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade just anställts som producenter hos Stikkan, och de fanns i rummet då min låt spelades. Jag minns att Benny gjorde små kompletterande klink under lyssningen. Stikkan skulle se om han kunde placera låten på något sätt.

Efter en tid fick jag veta att låten spelats in av den kände sångaren Bruno Winzell och jag fick en tejp med inspelningen. Det var ett stort ögonblick då jag satte igång bandspelaren hemma. Ut i rummet strömmade min låt med Bruno Winzells röst ackompanjerad av en stor orkester med stråkar och blås i ett proffsigt arrangemang av Sven Olof Waldoffs orkester, dåtidens mest anlitade arrangör.

Jag var överväldigad. Det kändes fantastiskt att professionella musiker gjort något så bra av min låt. Den placerades på baksidan av en översatt utländsk låt som ansågs ha större chanser, covers med svenska texter var vanligt på den tiden. Jag fick det vanliga förskottet på 200 kronor för notförsäljningen. STIM-pengar blev kanske några hundra åren som följde. Det var ingen stor framgång, men en intressant erfarenhet.

Tillsammans med en vän från Katrineholmstiden snickrade jag ihop ett par låtar som spelades in av ett engelskt och ett argentinskt(!) band, men vid det laget började jag inse att låtsnickeri inte var min starka sida. Jag gjorde en låt till, en vals till Harry Brandelius som då hade gift sig med min mor. Också här blev det en baksida, även om den var ackompanjerad av en av landets största dragspelare – Andrew Walter. På framsidan låg den svenska versionen av When I´m Sixty Four, eller När jag får pension, som den hette på svenska.

Jag var en halvdålig kompositör inom populärmusiken. Halvdålig var jag även på tidningslayout som jag sedan ägnade mig åt på det stora tidningsförlaget i tretton år innan jag flyttade till Järna där jag blev en halvdålig bokhandlare på Robygge.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Då jag levde livets glada dagar

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med "Lärkan" i Leksand.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share