Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Jag var inne i en bokhandel i Basel nyligen. Där fann jag ett program om senaste nytt: en negerroman. Negrerna kommer på det hela taget in i Europas civilisation just nu. Negerdanser visas på scen överallt, och det skuttas negerdanser i danslokalerna. Och så har vi denna negerroman. Den är urtrist, gräsligt dålig, men folk slukar den. Jag är för min del övertygad om att om vi skulle få flera i samma stil och om vi skulle rekommendera nygravida kvinnor att läsa dem, då behöver det inte ens komma några negrer till Europa för att skapa mulatter; enbart genom att läsa sådana romaner skulle det födas en hel rad barn som skulle vara alldeles gråa och ha mulatthår, de skulle få ett mulattliknande ansikte.”

Ovanstående passus uttalades av Rudolf Steiner i ett av de föredrag han höll för arbetarna vid det första Goetheanum-bygget 1922.  Medarbetarna i det lilla Järna-förlaget Telleby Bokförlag, som 1990 stod i begrepp att  publicera texten på svenska i en bok, blev överraskade och betänksamma. Texten skulle ingå i en serie utgåvor betitlad Arbetarföredragen, där första delen redan var utgiven. För flera av oss var texten chockerande. Hade han verkligen sagt så? Research visade att den åsyftade bokens undertitel faktiskt var En negerroman, vilket mildrade intrycket något, liksom att begreppet neger då naturligtvis var helt okontroversiellt och saknade den laddning det har idag.  Men det övriga? Hur skulle vi förhålla oss?

Texten hade i många år funnits på tyska i Gesamtausgabe – och uppenbarligen inte uppfattats som problematisk där, trots att första publicering skett så sent som 1983. Hur man där resonerat visste vi inte – kanske såg man att uppgiften låg i att dokumentera all kvarlåtenskap oavsett innehåll.  För framtida forskning. Vår uppgift var en annan. Vi ville ge ut denna samling föredrag för att de gav en bred orientering inom många antroposofiska ämnesområden på ett för Steiner ovanligt lättillgängligt språk.

Hur man resonerat i Schweiz var en sak, vi hade att ta ställning till den svenska marknaden. Att ge ut boken är samma sak som att förlaget säger: det här står vi bakom – vilket, om vi behöll textavsnittet, samtidigt skulle betyda att vi var rasister. Efter flera möten blev vi överens att vi inte kunde publicera textavsnittet med den betydelse det med tiden kommit att få. Skulle vi då avstå från att ge ut boken? Man redigerar ju inte Steiner hade vi fått lära oss. Det han sagt är ristat i sten. Samtidigt beror det ju på vad man menar med redigering. Ett konkurrerande litet förlag hade just givit ut en samling Steinertexter på temat döden. Det om något var ju en redigering – man hade helt enkelt lyft ut texter ur ett sammanhang och infogat dem in i en tematik förlaget skapat. Men detta uppfattades inte som kontroversiellt.

Dessutom hade avsnittet inget esoteriskt värde och gjorde i övrigt varken till eller från sakligt sett. Så OK, om vi lyfter ut textavsnittet, sa vi oss – borde vi då inte i ett förord tala om att vi lyft ut detsamma? Här talade vår stränga antroposofiska moral. Sanningen framför allt! Men det föll på sin egen orimlighet. Om vi talat om att vi lyft ut ett avsnitt vill läsaren veta varför, och oavsett om vi skulle beskriva olämpligheten med egna ord eller till och med publicera textavsnittet in extenso, skulle vår ursprungsintention totalt förfelas. Dessutom skulle vi ha väckt den björn som sover – på flera sätt.

Auktoriteter inom rörelsen kontaktades. De tillstyrkte strykning, eftersom en publicering inte bara skulle skada antroposofin i landet – utan även Rudolf Steiner personligen, som man sa. Så vi publicerade boken med en neutral formulering i förordet att utgåvan redigerats något.

Trots detta kom snart rykten i svang efter publiceringen. Pietister var upprörda över att vi skulle ha ”censurerat”, ”förskönat” eller ”gömt undan” en viktig text. Några menade till och med att textavsnittet var oproblematiskt, en brist på omdöme som gjorde att vi på förlaget ändå tog lätt på kritiken eftersom vi var övertygade att Steiner själv hade varit den förste att förorda strykning. Att tro något annat vore en skymf mot hans minne. Hans avsikt var aldrig att företräda rasistiska åsikter – tvärtom, hela hans livsgärning genomsyrades av ett långt drivet jämlikhetsideal. Ingen människa är förmer än någon annan.

Därför är ”mulattcitatet” gåtfullt. Rudolf Steiner var en extraordinär personlighet – men också en människa med fel och brister. Kanske lät han sig ibland dras med i den allmänna tidsandans fördomsfulla uppfattningar. För det är ju så det ser ut i detta fall. Detta förtar dock inte hans storhet. Hans uttalanden om ”raser” spelar trots allt en marginell roll i det mäktiga projekt han kallade antroposofi. Därför är den steineristiska hållning orimlig som säger att det Steiner sagt är kungsord som alltid kommer att äga samma giltighet som då de uttalades. Det är en hållning som binder antroposofin i tiden. Det Steiner sa då bar han det fulla ansvaret för – men nu kommer det an på hur vi handskas med detta. Det är vi som bär ansvaret för vår tid. Det är våra omdömen som avgör hur antroposofin skall leva vidare.

Så anklagelser mot antroposofin som rasistisk framstår trots allt som både överdriven och perifer. Att det inte är det antroposofin handlar om visar om inte annat antroposofernas yrvakenhet i ämnet. Det är ju inte frågan om raser som gör folk intresserade av antroposofi. Eller som givit antroposofin dess ställning i samhällslivet.

Det var en mörk natt utan stjärnor, men det skarpa ljuset från affären hjälpte mig att få en ganska god uppfattning om omgivningarna. Blas´ hus låg alldeles i närheten och jag skyndade på mina steg. Då lade jag märke till en mörk skepnad, en människa, som antagligen satt nedhukad till vänster om mig vid vägkröken. Ett ögonblick trodde jag att det kanske var någon från festen som gått innan mig. Personen ifråga tycktes uträtta sina behov vid vägkanten. Det verkade underligt. Människorna här i samhället brukade söka sig ut i täta buskage för att uträtta sina naturbehov. Jag tänkte att vem det än kunde vara, så måste han vara berusad.

Jag kom fram till vägkröken och sa Buenas noches. Svaret blev ett kusligt, strävt, omänskligt vrål. Håret reste sig bokstavligen på ända över hela kroppen. En stund stod jag som förlamad. Sedan började jag gå fort. Jag kastade en snabb blick. Jag såg att den mörka silhuetten rest sig halvvägs upp, det var en kvinna. Hon var kutig, och gick några meter framåtböjd, sedan började hon hoppa. Jag började springa, medan kvinnan hoppade som en fågel vid sidan om mig, och höll jämna steg med mig. När jag hunnit fram till Blas´ hus, hoppade hon tvärs över vägen framför mig och vi nästan snuddade vid varandra. Jag tog ett skutt över det lilla torra diket framför huset och brakade in genom den bräckliga dörren.

– Du borde ha vetat hur allvarligt det var så snart du såg att skuggan befann sig till vänster om dig. Du borde inte ha sprungit heller.

– Vad skulle jag då ha gjort? Stått stilla?

– Rätt. När en krigare möter sin motståndare och motståndaren inte är en vanlig människa, så måste han gå i ställning. Det är det enda som gör honom osårbar. Du har nu haft ditt tredje möte med din värdiga motståndare. Hon följer efter dig i väntan på ett svagt ögonblick hos dig. Hon fick dig nästan den här gången.

Många har läst Castaneda. Avsnittet ovan, som gjorde ett starkt intryck på mig då jag läste det på 70-talet, finns i boken Resan till Ixtlan. Det handlar om en invigning i mexikanska naturmysterier. För den som läst Steiners redogörelser för kristna invigningar är detta något skrämmande, nästan demoniskt. Boken genomsyras av mörka, magiska skeenden med ofta destruktiva följder.

Carlos Castaneda var på 60- och 70-talet en bästsäljande författare till tolv böcker. Castaneda, som var antropolog, hävdade att hans böcker inte var fiktion. Trots detta betraktades Resan till Ixtlan, utgiven 1973, som ”inte etnografiskt korrekt” av etnologer som istället klassificerade boken som ett skönlitterärt verk.

Castaneda träffade don Juan (vishetsläraren i böckerna) 1960 vid en busstation i Nogales, Arizona, där han upptogs som lärling i shamansk visdom. Denna bekantskap skulle ta honom på en andlig resa som han sedan redovisade i böcker som kom att säljas i tiotals miljoner exemplar världen över.

Han ingav hopp för de som misstrodde den moderna civilisation som drivit människor från sin andliga och sanna natur. De gamla shamanerna vet vägen, var hans budskap. Visst var visdomen tung att bära, menade han, de upplevelser som kantade det hela kunde göra en galen, men på det hela taget var den värld don Juan visade på mycket rikare än vår vardagsvärld med dess materialism och banalitet.

– Din kropp visste att något var galet, och ändå tilltalade du henne. Det var förfärligt. Man får aldrig yttra ett ord till sin motståndare vid sådana här sammandrabbningar. Så vände du ryggen åt henne. Det var ännu värre. Sedan sprang du iväg från henne och det var det värsta du kunde ha gjort! Tydligen är hon inte så skicklig. En trollkarl värd namnet skulle ha mejat ned dig på fläcken, i samma sekund som du vände ryggen till för att löpa.

Dessvärre har Castanedas böcker såvitt bekant  inte tryckts om, och de är svåra att hitta på bibliotek.

Antroposofiska sällskapets förmåga till förnyelse är starkt begränsad – både här och internationellt. Förvaltningen av arvet tynger sen länge det inre arbetet. Och även arbetet utåt offentligheten lider av en tröghet och brist på modernitet som blir alltmer besvärande. Antroposofiska initiativ existerar inte längre i samhällsdebatten, åtminstone inte i Sverige.

Jag kan se två åtgärder som skulle kunna förändra den bilden. Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten. Denna krönika ägnas den första gruppen.

Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Men trots goda idéer har de små möjligheter att få genklang i rörelsen. Från ledande håll leder en tydlig förändringsobenägenhet till business as usual – och den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar. Vem kan tävla med Steiner, Aristoteles och Platon?

Därför behövs en antroposofisk tankesmedja med uppdrag att presentera idéer om en vidareutveckling av antroposofin och dess verksamheter. Ett internationellt serviceorgan fristående från sällskapets styrelse och högskola med en finansiering som garanterar ett självständigt agerande. Genom en sådan skapelse uppnås flera saker, här bara några exempel.

• Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.
• Strukturella frågor måste bearbetas. Hur hitta tänkbara konstruktioner för den höga medlemsavgiften? En av flera förutsättningarna för att vända medlemstappet. Kan en sänkning  till kanske 300 kr om året finansieras? Intimt förknippad med denna punkt är finansieringen av Goetheanum och dess idé som världscentrum.
• Går det att vidareutveckla högskolan? Hur skulle det i så fall se ut?
• Behöver inte grupparbetet moderniseras och göras mer attraktivt? Kan man tänka sig också andra anslutningsformer? Hur kan den nya tidens nätverkande utnyttjas?
• Analysera styrelsearbetet och ge strukturella förslag. Vad kan man förvänta sig av ett modernt styrelsearbete?
• Många medlemmar skulle gärna arbeta för sällskapet. Hur hitta meningsfulla uppgifter? Mentorskap för nytillkomna medlemmar? Kanske ”provstudiegrupp” för alla nytillkomna medlemmar och andra former för involvering  i ”Sällskaps-livet”.
• Analysera sektionernas alltmer navelskådande skråväsen. Kan man tänka sig mer relevanta former?
• Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?
• Formulera värdegrund

Tankesmedjans fristående från bindningar och politiska förhållningssätt i styrelser och högskolekollegier kan göra en granskande funktion fruktbar. Organet ger tyngd och legitimitet åt ett ansvarsfyllt förnyelsearbete samtidigt som rörelsen kan förhålla sig fritt till resultaten. Tankesmedjan kan och skall inte ”bestämma” något. Kanske kan man också se funktionen som något av en internrevision. Viktigt för förtroendet för tankesmedjan är de verksammas  omdöme, analysförmåga, oavhängighet gentemot institutioner och integritet. Gruppen behöver inte nödvändigtvis alltid ta egna initiativ. Den kan ju också ta rena beställningsuppdrag.

Kommentarer till detta och andra idéer välkomnas. Följande krönika kommer att skissera idén kring en omvärldsgrupp riktad mot offentligheten.

”Antroposofiska sällskapet har för närvarande problem med att finna sitt jag. De vet inte riktigt hur det ska vara.”

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talat – eller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”

Texter om antroposofi på nätet är antingen för eller emot. Å ena sidan okritiska presentationer skrivna av antroposofer – eller kritik formulerad av motståndare.

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Mycket av kritiken är speciell. Kanske den mest förekommande kritiken rör waldorfskolorna. En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom, något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Säkert finns en stor osäkerhet på skolorna hur man bäst skall hantera den för många föräldrar besvärliga frågan om den bakomliggande antroposofin. Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån. Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Det är en avgörande skillnad på de människor som kommer till antroposofin utifrån ett intresse och de som konfronteras med den utan att ha bett om det. Den problematiken måste vi ta på allvar och tala om oftare. Vi har ett odiskutabelt ansvar här.

Så över till våra egna texter. Då antroposofer skriver om antroposofi är det så gott som alltid presentationer av läran – det vill säga de antroposofiska idealen. Mycket sällan socio-kulturella analyser av utfallet, det vill säga hur idealen ser ut i praktisk verklighet med problem och ofullständigheter. Hur antroposofin levs i praktiken.

Antroposofin problematiseras mycket sällan inom rörelsen – i alla fall inte i Sverige. Men i Norge gjorde författaren Jens Björneboe på sin tid upp med  antroposofiska förhållningssätt – liksom Kaj Skagen, en annan norsk författare. För några år sedan granskade den norske waldorfläraren Arve Mathiesen vårt sätt att läsa Steiner i sin essä Art makes sense II. Den var ett lysande undantag i den sedvanliga antroposofiska panegyriken.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt. Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Inte så att antroposofer alltid är rörande överens. Tvärtom. Många hårda ord fälls i kollegier, på föreningsmöten och sammankomster. Det grälas friskt i många arbetssammanhang. Men på ett mer övergripande idéplan sluter man leden och förenas i en överenskommen officiell retorik som är helt underställd uppgiften att representera antroposofin.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?