Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ En del tycks tro att antroposofer är upphöjda på något sätt. Att de förhåller sig till vardagslivets förtretligheter med ett rofyllt sinne fyllt av tolerans och empati. Och det är sant, det antroposofiska idealet ligger definitivt åt det hållet. Men hur är det i verkligheten? Nåja, även om lysande undantag finns är antroposofer väldigt lika människor i största allmänhet, vilket inte minst blev tydligt på en antroposofisk Facebook-grupp nyligen.

Nu hör det till bilden att vissa antroposofer tror sig vara mer upplysta, mer omdömesgilla, ja kanske till och med större tänkare än människor i gemen. Man känner att man på sätt och vis är mer vetande då man analyserar fenomen i nutiden. Som om ens hemsnickrade teorier visar en stor tänkare i arbete. Den som ifrågasätter teorierna ses som oförskämd, åtminstone undertecknad som fick sina fiskar varma i en diskussion som kom att utveckla sig till ett storgräl.

Det började i ett samtal om beslöjade muslimska kvinnor där den upplyste lanserade sin idé att slöjan visar på en ångest för sinnena.

»Jag kan säga något antroposofiskt intressant! Och det är att denna ångest finns överallt i västerlandet. När en stor del av befolkningen lever sina dagliga liv med huvudet i en skärm eller mobiltelefon är det precis samma sak – hos de beslöjade muslimerna är det bara tydligare! Därför är den muslimska slöjan en perfekt spegling av den kantianska kunskapsreduktionismen i vår egen kultur – ångest för sinnena – kortslutning av sinnena! Och fundamentalismen i islam är en spegling av fundamentalistiska tendenser i vår egen kultur – därför ser vi det så tydligt – det är oss själva, det vi INTE är, eller inte blivit ännu, vi ser hos dem!«

En slarvig genomläsning av inlägget ger först intryck av skarpsinnighet. Men vid närmare betraktande framstår resonemanget som dunkelt. Trots åberopandet av känd filosof.  Den påstådda analogin mellan slöjan och skärmtittandet är i själva verket svårbegripligt. Den upplyste förtydligar:

»Folk som gömmer sig i den virtuella världen gör sig därmed anonyma, otillgängliga på ett mer sofistikerat sätt – till exempel på Facebook – det handlar fortfarande om ett beslöjande i min värld.«

Här menar den upplyste att den moderna världen upplever ”en handikappad, död maskinkultur” som går ”hand i hand med ett muslimskt tänkande från medeltiden”. Resonemanget blir mer och mer märkligt. ”Muslimernas sätt att tänka – att sinnena, sinnesprocessen är något ont” – är analogt med tendensen att digitalisera allting i väst. ”Den ena mer luciferisk, den andra mer ahrimansk. Kunskapsreduktionism”.

»Kritikerna ser inte hur vi förberett vårt samhälle för en `muslimifiering´ genom amerikaniseringen. Dessa två tendenser är varandras tjänare.«

Vid det här laget börjar kommentarerna framstå som en karikatyr på ett antroposofiskt tänkande. Man känner igen begrepp och sätt att resonera, men innebörden är förvirrad. Och nu kommer en precisering. Den muslimska

»kvinnan skall beslöjas för att mannens sinnen inte ska frestas av hennes skönhet. Därmed kan man tala om en enorm misstro till sinnena (…) Jag ser en parallell i digitaliseringen. Den är också ett uttryck för en sinnesfientlig kultur.«

Det börjar bli dags att syna korten.

Slöjan har ju kommit till ur en tro på sinnena, inte en misstro. Det är ur en fruktan för vad sinnena kan åstadkomma om man inte beslöjar kvinnan. Och i det digitala är det knappast heller en misstro mot sinnena, vi ser snarare en fascination av en nyfunnen kommunikativ modell där den omedelbara sinnesupplevelsen stundtals förträngs. Men det gäller ju i så fall också läsningen av böcker eller lyssnandet på radio. Man kan därför knappast tala om en ”misstro mot sinnena”.

Men den argumentationen godtas inte av den upplyste. Att läsa från skärm ”kortsluter sinnesprocessen genom att spegla något som bara lever i oss själva”, får vi veta. Och sen följer en lång betraktelse om Albert Steffen, Goethe och Descartes som leder fram till att den moderna teknologin har rötter i ”den arabiska kulturkretsen” på 700-talet. Men inget om på vilket sätt det finns en analogi mellan skärmläsande och den muslimska slöjan.

Här blandar sig nu en annan upplyst in i samtalet med en snårig betraktelse över hur ”den nuvarande kulturella situationen i Europa” kan karakteriseras av pandemiska sjukdomar på medeltiden. Vad det nu kan ha att göra med den tematik vi diskuterar. Hur menar han? Jo man kan iaktta utvecklingen av en ”emotionell pest” från 1933 fram till idag – och här lägger han ut en länk där man kan ta del av ”källmaterialet” som utgörs av Steinerboken The Book of Revelation and the Work of the Priest. Jaha.

Här förväntas alltså deltagarna i debatten läsa en bok innan samtalet kan fortsätta. Det är uppenbart att den andre upplyste inte själv kan redogöra för sambandet mellan den nuvarande kulturella situationen i Europa och spanska sjukan och digerdöden. Han vill gärna hjälpa, skriver han – ”men du får göra arbetet själv”.

Då jag undrar hur man ska kunna ha en diskussion på de premisserna får jag svaret att Facebook är ”en illusion – en utväxling av data” och att jag inte har ”rätt” att kräva ett svar, och går sedan över till en betraktelse över förhållandet mellan Cyber Space och Gutenberg. ”Man behöver ju inte vara överens om allt – rätten till oenighet är källan till ett fritt andeliv.”

Här blandar sig så den upplyste nr 1 åter i samtalet, denna gång med en mer oförsonlig ton. Han är upprörd över att hans resonemang, ”som bygger på sakliga tankegångar hämtade från en spirituell-antroposofisk världsåskådning” blir bedömd ur en ”nationalkonservativ agenda hos vissa medlemmar”. Och nu tar grälet igång på allvar där missförstånd förstoras och tonen är hånfull.

»Det är för mig fullständigt oförståeligt vad du egentligen har för avsikt att vara i antroposofiska sammanhang – bortsett från att du har en historia där. För du visar i inlägg efter inlägg att det för dig bara handlar om att förlöjliga och desavouera allt som kunde vara en positiv och meningsskapande dialog som kunde leda till en förnyelse av antroposofiska tankegångar.«

Detta bara som ett exempel på nivån. Den upplyste är nu ordentligt arg. Jag har ju ifrågasatt hans spirituellt nyskapande analys. Vid det här laget beslutade jag och en god vän att lämna gruppen för gott. Som en annan deltagare formulerade det till mig i en chatt efteråt:

»Som antroposofiskt diskussionsforum är den där gruppen ju närmast en total besvikelse. Därtill dessa ständiga, irrelevanta kommentarer och folks oförmåga att formulera ett argument eller ens en tanke som är åtminstone någorlunda sammanhängande. Och dessa ständiga inlägg med länkar och referenser som folk inte ens bryr sig om att förklara varför de skulle säga något om vad som diskuteras. Och oförmågan att hålla sig till ämnet.«

Gruppen Hva antroposofer skriver iblant har när detta skrives 479 medlemmar, varav många är framstående inom nordisk antroposofi. Men de yttrar sig sällan eller aldrig i denna Facebookgrupp. Kanske för att de inte vill utsätta sig för de mindre nogräknade som nu styr och ställer där. Jag förstår dem, samtidigt vore deras närvaro viktig av rent hygieniska skäl. För antroposofins skull.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Vad var nazismens inre kärna? Andligt sett alltså. Denna frågeställning drog fullt hus på ABF-huset i Stockholm på 70-talet där Manfred Schmidt-Brabant, på den tiden ordföranden i världssällskapet i Dornach, höll ett föredrag för antroposofer i ämnet. Nazismens inre kärna var varken ahrimansk eller luciferisk, fick vi veta, dessa ensidigheter står ändå i mänsklighetens tjänst. Nej det som verkade i SS var något mycket värre. Det var en kraft som är totalt likgiltig för mänskligheten, nämligen Sorat, en destruktiv världskraft, berättade Schmidt-Brabant.

Manfred Schmidt-Brabant

Publiken rös inför detta avslöjande. På den tiden dröjde sig ännu kvar en uppfattning att sällskapets ordförande var mer upplyst än medlemmar i allmänhet. Manfred Schmidt-Brabant var dessutom något av en expert på hemliga sällskap. Att han besatt en avsevärd andlig skolning betraktades som självklart. Därför uppfattades föredraget som synnerligt auktoritativt. Samma med Jörgen Smit, en enastående personlighet på många sätt vars föredrag oavsett ämne var rena kunskapsfester. Då denne legendar höll en tvåveckors morgonkurs i astronomi för allmänna linjen på seminariet stängde många verksamheter, inklusive Robygge, för att medarbetarna ville lyssna. Ingen ville missa denna händelse.

Jörgen Smit

Den allmänna uppfattningen var att personligheter som Jörgen och Manfred kommit långt i sin andliga utveckling. Må så vara. Uppenbart var i alla fall att de var mycket belästa och att de var skickliga pedagoger som kunde trollbinda med det som i väsentlig grad ändå måste ha varit läsefrukter. Även Arne Klingborg hade en omfattande allmänbildning. Realisten Arne ville avdramatisera synen på ordföranden i Goetheanum som en andlig ledare och etablera ett förhållningssätt där styrelsen i Dornach hade en mer kollegial framtoning gentemot de övriga styrelserna i landssällskapen i världen.

Är antroposofer att betrakta som viktiga för mänsklighetens framåtskridande? Det beror på vem man frågar. Antroposofer skulle svara ett tveklöst ja, en uppfattning som grundar sig på uttalanden av Steiner om att antroposoferna som grupp förberett sig i den andliga världen innan de inkarnerat. Vilket i jordelivet givit dem en böjelse för antroposofi.

Att den antroposofiska rörelsen åstadkommit mycket positivt är odiskutabelt. Och frågan om ledarna är andligt skolade eller ej förlorar något av sin laddning då de – liksom vi andra – ändå arbetar utifrån de antroposofiska ideal som syftar till mänskligt framåtskridande.

Därmed inte sagt att antroposofer är märkvärdigare än andra. Alla människor är i färd med att förverkliga sina förfödsliga intentioner att söka jordiska erfarenheter. Livsuppgifterna är olika – men lika värdefulla. Om man är antroposof eller Hells Angels-medlem är en läggningsfråga.

Vad är då en läggning? Bra fråga. Men att svaret innefattar både DNA och uppväxt är knappast hela sanningen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Den som är seriöst intresserad av antroposofi kallas antroposof. En självklar benämning kan tyckas, men mindre självklar bland antroposoferna som har ett komplicerat förhållande till begreppet. En del antroposofer har rent definitionsmässiga invändningar och menar att bara en medlem av föreningen Antroposofiska sällskapet kan kallas antroposof. Och de flesta känner sig obekväma med att begreppet ”antroposoferna” ger intryck av ett kollektiv där alla är lika. Man vill i stället framhäva individualiteten, en beteckning som är A och O i antroposofiska sammanhang.

Antroposofisk hemsida

För utomstående måste dessa reservationer kännas märkliga. Här har vi en gruppering som satt tydliga avtryck i samhället med sin egenart – och de ifrågasätter en så självklar benämning. Men så är det. I snart hundra år har begreppet diskuterats internt. Som nyligen i en debatt på Facebook.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall. Jag har varit i många miljöer och ofta tänkt att om det hade varit lika lite likformighet där som inom de antroposofiska sammanhangen hade världen varit mer spännande.«

Det är vanligt att man ser begreppet antroposofer som en ”generalisering”. Som om det gemensamma inte existerade. För naturligtvis finns i antroposofiska sammanhang en samsyn i världsuppfattning, barnuppfostran, pedagogik, medicinska preferenser och estetiska ideal. Och för en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning.

Eurytmi – en sekelgammal konstform

Men uppfattningen inom rörelsen är att var och en är en unik personlighet som inte kan inrangeras i ett kollektiv. Att det inte handlar om ett `antingen eller´ utan ett `både och´ är efter snart ett sekel ännu ingen självklarhet i sammanhangen. Denna inkonsekvens är knappast klädsam för en rörelse som vårdar tankeklarhet som ideal. Men hållningen i citatet ovan är dessvärre vanlig. Man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”.

Och när det talas om den antroposofiska rörelsen är det helt i sin ordning att tala om antroposofer som en gruppering. Då är man stolt att tillhöra ett kollektiv, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” tröttnar man aldrig på att kokett förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, inte en gruppvarelse. Detta tankefel är vanligt.

Goethe

Ett annat utbrett förhållningssätt är reaktionerna på kritik av rörelsen. Inte om den kommer utifrån, då kan den ofta – helt sakligt – avfärdas som okunnig. Reaktionen på internkritik är däremot annorlunda. Här betraktas den med kritiska synpunkter som något av en svikare.

Reaktionen får då lätt moraliska övertoner där synpunkterna uppfattas som otillbörligt klander som måste tillrättavisas. Är du så bra själv kanske, är den underliggande frågan. Det anses övermaga att kritisera, det är inte god ton och visar på dåligt omdöme. Vi gör alla så gott vi kan. Kritisera kan bara den göra som själv är felfri och själsligt utvecklad. Denna hållning kan exemplifieras av ett annat inlägg i ovannämnda facebookdebatt.

»Om inte du och vi andra som intresserar oss för antroposofi kan berätta vad vi själva strävar efter i förhållande till antroposofin, utan ständigt riktar kritiken mot ”de andra” – är det väl inte bra att det blir en hel del skuggboxning utan att man kommer en millimeter vidare? Problemet är att ”de andra” uppfattas som en enhetlig grupp – något ”de andra” inte är.«

Denna syn på internkritik ger en bra förklaring till obenägenheten till förändring inom rörelsen. Man ser inget berättigat i kritiken utan skjuter budbäraren istället som uppfattas ha ”en slags underliggande ton av att `de andra´ borde göra sakerna så mycket bättre utan att den enskilde berättar vad hen själv kan göra bättre”. Den hållningen, som lägger en död hand över berättigad kritik, är också ett klassiskt förhållningssätt inom sekteristiska sammanslutningar som skyr offentlig insyn.

Schiller

Naturligtvis är det alltid ”de andra” som avses då missförhållanden uppdagas. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Saklig kritik är en form av ansvarstagande som borde välkomnas av varje seriös rörelse. I samhället kritiseras missförhållanden, det är en nödvändig förutsättning för förnyelse och utveckling, varför skulle det vara annorlunda i våra sammanhang?

Den starkt konsensuspräglade antroposofiska rörelsen passar inte alla. Debatten visade att de antroposofer som är i behov av större självständighet hellre håller sig utanför sammanhangen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet. Jag har därför aldrig varit en del av den antroposofiska miljön. Jag trivs bättre som en ”outsider”, det ger mej en större grad av frihet.«

Sanningssägarna står utanför rörelsen som denna självutnämnda ”outsider” som pekar på rörelsen som tillbakablickande, ett synsätt som aldrig skulle kunnat ha formulerats av representanter inom rörelsen. Det är tveksamt om man ännu uppnått en sådan självsyn. Och visst har rörelsen konservativa drag.

Hela antroposofin är präglad av ideal från början av förra århundradet. Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Schiller, Rosa Mayreder och andra från den tiden avhandlas ständigt i tidskrifter, föredrag, seminarier och samtal, liksom en rad sedan länge avdöda antroposofers biografier. Ett snart hundraårigt möte, allmänt kallat julmötet är ständigt ”aktuellt” och alla förväntas vara orienterade om alla turer under det mötet. Eurytmin kallas fortfarande för ”en ny konstart” trots att den har hundra år på nacken och inte utvecklats sen Steiners död. Det uppfattas som helt i sin ordning att antroposofin i sin idealbildning stannat i växten och att intresset för vår tid verkar vara minimalt.

Antroposofins budskap 2014 är helt enkelt att det var bättre förr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det finns många orsaker till varför en antroposofisk enklav bildades i Järna i mitten på 60-talet som sedan under några decennier kom att spela en inte obetydlig roll i svenskt kulturliv. Människor som idag lever i en tid med diametralt motsatt idealbildning kanske har svårt att föreställa sig det som drev dåtidens så kallade gröna våg där unga människor flyttade från storstäderna ut på landet i avsikt att leva ett enkelt och naturnära liv.

De som då flyttade till Järna delade i viss mån denna avsikt men drivkrafterna var mer sofistikerade. Tillbaka-till-naturen-tänket beledsagades av mer djupgående existentiella intentioner där antroposofin intog en ställning som lite av en exklusivitet inom tidens religiöst orienterade riktningar. Långt innan begreppet New Age kom med sitt smörgåsbord av andliga läror intog antroposofin en särställning.

Samhällskritiken och det moraliska levnadssättet som var betecknande för gröna vågen var också antroposofins, även om man här förde det mycket längre. På vissa områden var man till och med ”marknadsledande” – många gröna vågen-kollektiv använde sig av den antroposofiska metoden biodynamisk odling, man mjölksyrade grönsaker, en gammal konserveringsmetod återlanserad av antroposofen Annelies Schöneck och man satte sina barn i waldorfskolor som då i stort sett var den enda alternativa skolformen.

Men till skillnad från sådana hippiekollektiv som till exempel Skogsnäskollektivet odlade man i Järna en striktare stil och en mer traditionellt borgerlig livsföring. Här existerade till exempel inga boendekollektiv, vilket många utanför trodde, och folk gick inte omkring med peace and love-banderoller rökandes brass. I Järna-antroposofin utvecklades i stället ett romantiskt bildningsideal  grundat i Steiners filosofiska skrifter från början av seklet. Och man både rökte och åt kött, vilket också bröt mot allmänhetens föreställning.

Den grundläggande livshållningen var starkt moralisk. Vad är en sann och önskvärd livshållning var den fråga som ständigt var aktuell. Att ha brutit med sitt tidigare liv för att i en gemenskap förverkliga dessa ideal gav styrka och riktning för alla inblandade. Man sökte ett rätt levt liv, vilket innebar att man levde enkelt i en vardag utan extravaganser. Därför var det naturligt att lärarna på en waldorfskola under en period fick en del av sin lön utbetalad i grönsaker. Alla var fattiga, men knappheten var en självklar del av ett meningsfullt livsval.

På Saltå Kvarn utvecklades ett system med lön efter behov, andra försökte förverkliga ekonomiska gemenskaper där vars och ens lön lades i en pott som sedan disponerades fritt inom gruppen. Detta gav intressanta erfarenheter där relevansen i de egna behoven vägdes mot gruppens. Avgörandet låg i den individuella omdömesbildningen. Denna övning i moraliskt tänkande var en utmaning som tilltalade deltagarna. Nu skulle man ge den egna egoismen en match! Altruism som vardagsprincip.

I Järna förverkligades aldrig modellen, skattelagstiftningen satte käppar i hjulet, men på kontinenten funkade det. Där visade det sig att modellen intressant nog alltid gav ett överskott som man sedan gemensamt kunde finansiera behjärtansvärda projekt med. I förlängningen såg man hur många sådana gemenskaper skulle kunna bli en ekonomisk faktor i samhället.

Men så långt kom man inte. Den här gången.

Moraltänkandet försvagades i takt med den förändrade tidsandan, vi blev äldre och klokare. Den politiskt röda färg som då allmänt rådde i Järna byttes till grön när MP kom. Även om den färgen troligtvis fortfarande dominerar finns idag alla politiska schatteringar bland antroposofer, till och med SD. Det moraliska livet i Järna existerar säkert fortfarande i viss mån, men har tynat bort i samhällsmaskineriets alla regelsystem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Läsandet av boken Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born ger både associationer och frågor (se de inledande krönikorna här och här). Nyckelmeningen litet i livet är vad det ser ut som och mycket är tvärtom, är intressant. Övertygelsekraften i uppgifterna gör att många kommer att ta till sig detta budskap trots de radikala omvärderingar det innebär. Men för den stora majoriteten är uppgifterna naturligtvis inte trovärdiga. Det är därför lätt att förstå varför de invigda i de gamla mysterierna höll sådana här sanningar hemliga.

Antroposofer minns Steiners många uttalanden om mysterierna, ett begrepp som avsåg den hemliga kunskap om världens beskaffenhet som var reserverad för invigda, och att det i alla tider ansågs vara ett brott att avslöja dessa hemligheter, eller ”förråda dem” som Steiner uttryckte det. Eftersom mänskligheten inte uppnått den mogenhetsgrad som krävdes för att ta upp dem vårdades dessa kunskaper i största hemlighet. Men för att ändå tjäna mänskligheten bäddades de in i mytologiska bilder, symboler, moraliska koder och liknelser i sådana religiösa urkunder som Bibeln, Bhagavad Ghita, Toran och Koranen. Hos naturfolken ingick kunskapsskatten i hela attityden till livet och världen på ett mer självklart sätt.

Men Steiner var av den åsikten att den nya tiden krävde ett offentliggörande av mysterierna – så han gav världen antroposofin. Att många anslöt sig till den antroposofiska rörelsen visade att mänskligheten i större grad än tidigare var mogen att ta till sig dessa mysteriehemligheter. Men för de flesta var de antroposofiska utsagorna naturligtvis fortfarande omöjliga att acceptera. Det var för främmande och stred alltför mycket mot traditionellt tänkande.

När man läser Robert Schwartz bok Your Souls´Plan – som inom sitt ämnesområde är mycket mer konkret än Steiners uttalanden i ämnet (men inte motsäger dem) – blir det uppenbart varför dessa uppgifter hölls hemliga så länge. Bakgrunden till mycket i livet är som sagt inte som det ser ut att vara. De gamla mystikerna kallade detta för maya. Men hur många kan köpa att livet är baserat på en illusion?

Såvitt jag förstår är detta den första boken i sitt slag och därför på sitt sätt något av en sensation. Men skillnaden mot för hundra år sedan, då en sådan bok rimligtvis skulle ha väckt stor uppmärksamhet, är att idag försvinner den i informationsbruset. De som är intresserade tar till sig uppgifterna, resten bryr sig inte. Så det är därför inte längre nödvändigt att hemlighålla dem.

Men sanningen har en tendens att med tiden sippra ut. Betänk hur vetskapen om nära dödenupplevelser inte existerade före 1975 då Raymond Moodys bok Life after life (I dödens gränsland) först publicerades. Idag är NDU ett allmänt känt fenomen med stor trovärdighet – trots dess från början svårförståeliga budskap. Och begreppet reinkarnation har från att på sextiotalet ha uppfattats som en hinduisk extremuppfattning idag uppnått en stor allmängiltighet, kanske framförallt i västvärlden.

Av de frågor boken väcker intar problemet gott/ont en särställning. Om allt handlar om att skaffa sig jordiska erfarenheter av alla tänkbara slag och inte om en strävan efter ”ett gott liv” i en moralisk mening – är då massmördare som Hitler, Stalin och Mao Tse Tung att betrakta som ”vilka själar som helst”? Deras liv förorsakade ju så mycket lidande för oräkneliga människoskaror. Varje religiöst eller andligt inriktad människa skulle uppfatta att konsekvenserna av deras liv renderat dem en plats i helvetet eller med svårartade straffliknande karman.

Innebär synsättet i boken att man istället bör betrakta dem som välgörare är då den naturliga frågan. Det lidande de åstadkommit borde ju enligt denna logik innebära andlig växt för de själar som drabbats. Har de skeenden dessa tyranner iscensatt på jorden i själva verket varit planerade innan de inkarnerade? Ingår då också krig i denna planering? Eller uppstår sådana saker trots allt som någon sorts oväntad överraskning för den andliga världen?

I boken sägs att det inte existerar någon slump i världen – men för att den fria viljan skall existera måste vårt begränsade medvetande i den här dimensionen föra oss in i sammanhang som inte kan planeras. Boken framhåller också att ”gamla själar” (de som inkarnerat många gånger) inte vill planera livet lika noggrant som unga själar vars brist på erfarenhet kräver en noggrannare planering.

Det viktiga med våra inkarnationer är att vissa nyckelskeenden uppstår under inkarnationen, inte i lika hög grad hur – eller när. Antalet alternativ till planerade dödsfall i varje livsplanering, så kallade exit holes, talar också för detta. Liksom att planeringen ibland inte håller – och att inkarnationen då avbryts – är också beskrivet i boken. Även att den planerade målsättningen kan överträffas förekommer, vilket då åstadkommer att ens erfarenhetskapital och andliga växt kommer att ökar än mer.

Många frågor återstår naturligtvis. Men Robert Schwartz har skrivit en fortsättning på boken – Your Soul´s Gift. Om detta och mycket annat kan man läsa på hans hemsida http://yoursoulsplan.com/.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist