Posts Tagged ‘ statschef

Svenska folkets behov av en kungasaga

29 december 2011. Det finns ingen/inga bättre representanter för Sverige än kungafamiljen. Sen får republikaner och vänsterpartister säga vad de vill. Hur kan man bortse från 70% av folket? (En reflektion efter summeringen av året med kungafamiljen på TV i kväll).

Denna provocerande kommentar på Facebook alldeles på slutet av året genererade 87 kommentarer, vilket är en rekordnotering på vårt konto. Många ifrågasatte det demokratiska i att vi har en som blivit statschef genom arv: ”Demokrati betyder folkstyre, hos oss innebär det att vi väljer partier som ska styra vårt land”, skriver Helena. ”Statschefen är ju kungen…och det är otidsenligt, att födas till en position oavsett om man vill eller inte, kan eller är oförmögen”. På vår fråga om det inte är demokrati om 70% av svenska folket vill ha kvar kungahuset, svarar Alicia att det är institutionen som sådan som är odemokratisk.

Sofia ville föra in en annan argumentationsfigur:

”Jag tycker nog att det största problemet med vår monarki är familjen Bernadottes egna rättigheter. Snart kommer ännu ett litet barn att födas, som från början inte bara har den egna släktens utan hela nationens krav på sig att tillhöra en viss religion, vara heterosexuell, reproducera sig och viga hela sitt liv (inte bara fram till 65) åt ett yrke han/hon inte får välja själv. Det är en hederskultur if ever I saw one, ett sorts slaveri tycker jag.”

Slavargumentet har anförts tidigare i debatten men förnekas av kungligheterna själva. Kungen tycker det är kul att vara kung. Sen har det funnits kungar och prinsar som avsagt sig sin position. Prins Eugen t ex, han ville måla istället. Och han var en duktig målare. Och kung Edward i England som ville gifta sig med den frånskilda, alldeles vanliga amerikanskan Miss Simpson. Så slavargumentet känns knappast som ett avgörande skäl att ersätta kungahuset med en president.

Sofia förtydligar: ”Om vi måste ha en statschef känns det ju betydligt schysstare mot personen i fråga att han/hon får anmäla sig som frivillig (tex ställa upp i valkampanj) än att bli utsedd av någon annan innan man ens är född.” Men vi alla är födda in i olika sammanhang som vi inte valt. Och ett mer priviligierat sammanhang än kungahuset får man leta efter.

De kungliga är vanliga människor  insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet. Den svenska modellen är en stark demokrati kombinerat med ett folkligt behov av en kungasaga. Och den fungerar utmärkt, speciellt sedan kungen fråntagits all makt att styra riket.

Naturligtvis är kungahuset förlegat  – som idé. Ett kungadöme kan knappast grundas idag. Det skulle troligtvis inte ens rojalisterna förespråka. Men att mena att kungahuset är förlegat när 70% vill ha det känns knappast adekvat. Det är en realitet som inte går att vinka bort med ideologiskt snömos. Samtidigt demonteras kungamakten naturligtvis hela tiden. Svärmor muttrar harmset över kvällstidningarnas skandalisering av kungen: ”För femti år sedan hade de fällts för majestätsbrott”. Och så är det ju. Då var kungafamiljen oberörbar. Nu har de berövats makten att påverka rikets angelägenheter. De är bara symboler – och det är bra. Långsam demontering.

Därmed avslutas summeringen för 2011

 

Kontinuiteten är det som gör monarkin unik

Att kungafunktionen går i arv är både odemokratiskt och ojämlikt – men samtidigt själva poängen i en monarki. Alla känner kungafamiljen. Det har varit Sveriges kungafamilj i hundratals år. På gott och ont, vilket även här är en poäng, nämligen kontinuiteten. Kungadömet hyser landets modellfamilj vars öden och äventyr uppmärksamt följs av folket genom historien. Far- och morförädrarna berättar om sin generations kungafamilj, släktkrönikan är genomskinlig. Karaktärer, snedsprång, oförmågor och begåvningar är var mans egendom. Och historien skrivs hela tiden.

Det är som om den kungliga familjen utgör en sorts pedagogisk idé, själva arketypen för familjen som institution. Den ger oss ständigt stoff  för våra samtal vid fikabord och groggverandor. Victoria och Daniels bröllop engagerade en hel nation. Att intresset var hysteriskt är naturligt. Detta var  en flicka som vi alla följt i vått och torrt sen hon föddes, inte på nära håll som våra egna döttrar, men på ett mer principiellt plan. Hon är vårt lands prinsessa – därför var bröllopet så stort för svenskarna, precis som bröllop är i alla familjer.

En vald president kommer in i maktens boning som en okänd och finns med oss i kanske fyra år innan någon annan tar hans plats. Han kan aldrig upplevas som en familjemedlem jämförbar med kungafamiljen. Hans historia är inte folkets. Och om presidentens dotter gifter sig kan det aldrig mäta sig med ett kungligt bröllop som Victoria och Daniels eftersom hon är ännu mindre känd för oss än presidenten. Vårt förhållande till henne har ingen historia. Svenska folket har inte följt henne från barnsben. Detta är den avgörande emotionella skillnaden  jämfört med kungamakten – nämligen bristen på kontinuitet. Upplevelsen av landets representation blir mer ytlig och svår att engagera i sig med en demokratiskt vald statschef. Det blir bara bara en i raden av politiska reträttposter. Som en landshövding med lite mer glans.

Kungadömet är odemokratiskt. Det är fel att ärva makt. Varför ska skattebetalarna göda en priviligierad elit? Det är omodernt med monarki. Det är lätt inse att republikanerna har rätt här, det är oavvisliga argument. Men väger de trots allt inte lätt mot kontinuitetsargumentet? Är det inte kontinuiteten som är det som gör kungahuset till vad det är? Sverige är en kontinuerlig process och kungamakten är den enda instans som kan representera den processen på ett trovärdigt sätt. Beaktas det unika i denna position tillräckligt?

Och prakten inte att förglömma. Vår kungafamilj har möjlighet att ha de vackraste kläderna och de mest överdådiga middagarna, de representerar landet i världen och ger oss samtidigt en chans via massmedia att på något sätt vara med  i de fina salongerna. Minns vårt kungabröllop där Silvia Sommerlath blev drottning med en sån charm, stil, skönhet och representativitet att det tog år innan vi riktigt hämtat oss. Hon blev en verklig tillgång för landet, kändes det som. Hon gav Sverige ett mervärde.

Den kungliga familjen är en sorts svenskarnas egendom, oavsett politisk tillhörighet. Som uppfyller våra drömmar om en glansfull tillvaro. Ett tittskåp in i svenskhetens allra finaste gemak där kung, drottning, prins och prinsessor lever ett teaterliv vi älskar att ta del av. Vi undrar hur det är att vara ständigt påpassad, frågar oss hur de lever när de är alldeles för sig själva. Kokar kungen själv en enkel spaghettilunch för familjen en dag när de är lediga? Lyssnar han på Elvis i hemlighet på Drottningholm? Frågor som engagerar hög som låg.

De är vanliga människor, javisst – men insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga  den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en  nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet.

Kungahuset är en levande förbindelse med landets historia. Det representerar vårt urarv, vår grund. Med kung, drottning, prinsar och prinsessor blir detta arv konkret. Kungligheterna kliver ut ur historieböckerna och in i tv-rutan. I en ständigt föränderlig värld där regeringar kommer och går är kungadömet den institution som består som en grundmurat oföränderlig nationalsymbol för Sverige.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se