Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Att kungafunktionen går i arv är både odemokratiskt och ojämlikt – men samtidigt själva poängen i en monarki. Alla känner kungafamiljen. Det har varit Sveriges kungafamilj i hundratals år. På gott och ont, vilket även här är en poäng, nämligen kontinuiteten. Kungadömet hyser landets modellfamilj vars öden och äventyr uppmärksamt följs av folket genom historien. Far- och morförädrarna berättar om sin generations kungafamilj, släktkrönikan är genomskinlig. Karaktärer, snedsprång, oförmågor och begåvningar är var mans egendom. Och historien skrivs hela tiden.

Det är som om den kungliga familjen utgör en sorts pedagogisk idé, själva arketypen för familjen som institution. Den ger oss ständigt stoff  för våra samtal vid fikabord och groggverandor. Victoria och Daniels bröllop engagerade en hel nation. Att intresset var hysteriskt är naturligt. Detta var  en flicka som vi alla följt i vått och torrt sen hon föddes, inte på nära håll som våra egna döttrar, men på ett mer principiellt plan. Hon är vårt lands prinsessa – därför var bröllopet så stort för svenskarna, precis som bröllop är i alla familjer.

En vald president kommer in i maktens boning som en okänd och finns med oss i kanske fyra år innan någon annan tar hans plats. Han kan aldrig upplevas som en familjemedlem jämförbar med kungafamiljen. Hans historia är inte folkets. Och om presidentens dotter gifter sig kan det aldrig mäta sig med ett kungligt bröllop som Victoria och Daniels eftersom hon är ännu mindre känd för oss än presidenten. Vårt förhållande till henne har ingen historia. Svenska folket har inte följt henne från barnsben. Detta är den avgörande emotionella skillnaden  jämfört med kungamakten – nämligen bristen på kontinuitet. Upplevelsen av landets representation blir mer ytlig och svår att engagera i sig med en demokratiskt vald statschef. Det blir bara bara en i raden av politiska reträttposter. Som en landshövding med lite mer glans.

Kungadömet är odemokratiskt. Det är fel att ärva makt. Varför ska skattebetalarna göda en priviligierad elit? Det är omodernt med monarki. Det är lätt inse att republikanerna har rätt här, det är oavvisliga argument. Men väger de trots allt inte lätt mot kontinuitetsargumentet? Är det inte kontinuiteten som är det som gör kungahuset till vad det är? Sverige är en kontinuerlig process och kungamakten är den enda instans som kan representera den processen på ett trovärdigt sätt. Beaktas det unika i denna position tillräckligt?

Och prakten inte att förglömma. Vår kungafamilj har möjlighet att ha de vackraste kläderna och de mest överdådiga middagarna, de representerar landet i världen och ger oss samtidigt en chans via massmedia att på något sätt vara med  i de fina salongerna. Minns vårt kungabröllop där Silvia Sommerlath blev drottning med en sån charm, stil, skönhet och representativitet att det tog år innan vi riktigt hämtat oss. Hon blev en verklig tillgång för landet, kändes det som. Hon gav Sverige ett mervärde.

Den kungliga familjen är en sorts svenskarnas egendom, oavsett politisk tillhörighet. Som uppfyller våra drömmar om en glansfull tillvaro. Ett tittskåp in i svenskhetens allra finaste gemak där kung, drottning, prins och prinsessor lever ett teaterliv vi älskar att ta del av. Vi undrar hur det är att vara ständigt påpassad, frågar oss hur de lever när de är alldeles för sig själva. Kokar kungen själv en enkel spaghettilunch för familjen en dag när de är lediga? Lyssnar han på Elvis i hemlighet på Drottningholm? Frågor som engagerar hög som låg.

De är vanliga människor, javisst – men insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga  den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en  nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet.

Kungahuset är en levande förbindelse med landets historia. Det representerar vårt urarv, vår grund. Med kung, drottning, prinsar och prinsessor blir detta arv konkret. Kungligheterna kliver ut ur historieböckerna och in i tv-rutan. I en ständigt föränderlig värld där regeringar kommer och går är kungadömet den institution som består som en grundmurat oföränderlig nationalsymbol för Sverige.