Jag har översinnliga upplevelser
♦ ♦ ♦ Många antroposofer har grubblat över Rudolf Steiners uttalande om att alla människor har översinnliga upplevelser. Utan att de vet om det. Vad kan det vara? Tänkandet förstås. Att det är en översinnlig aktivitet är vi alla överens om. Det är ju inte kroppsbundet, det är non local som NDU-forskare brukar säga. Men i övrigt, vad är det vi upplever i det dagliga som har en översinnlig kvalitet?
Känslor naturligtvis. Och vilja. Men dessa yttringar förlorar sig liksom tänkandet i krassa vetenskapliga förklaringsmodeller som stör ett förutsättningslöst kunskapande. Dock finns en upplevelsevärld vi alla erfar dagligdags utan att vi funderar över det och som ständigt färgar vår vardag. Helt befriat från beskäftiga vetenskapliga teorier.
Nämligen stämningar.
Stämningen utgör en sorts sinnestillstånd där man känner en svårdefinierbar atmosfär. Ofta upplever man det på en plats, i en film, i ett landskap, vid en solnedgång. Men kanske mest koncentrerat i drömmen där stämningen inte bara ger färg åt ett skeende – det är stämningen som är budskapet. Detta blir tydligt då man ska återberätta drömmen och man märker att skeendet bara är en del. Innebörden är tydlig i drömmen, men efteråt är man oförmögen att riktigt förstå den, än mindre berätta om den för andra.
Hur beskriver man en stämning?
Just svårigheten att sätta ord på upplevelsen påminner om uttalanden från Steiner och andra klarseende som säger att det är nästan omöjligt att sätta ord på översinnliga upplevelser. Man får ge en beskrivning som är starkt reducerad där viktiga kvalitéer gått förlorade.
Såvitt jag vet finns inga vetenskapliga förklaringsmodeller på vad en stämning är. Inte tror jag heller Darwin placerat in fenomenet i sin evolutionsteori. Vad skulle en stämning tjäna för syfte i kampen för tillvaron?
En stämning är en känslomässig sammanfattning av en kvalitetsupplevelse. Som uppstår av sig själv då man befinner sig på en plats eller då man tänker över en period i sitt liv.
Alla har väl upplevt hur starkt det är att besöka platserna man lekt på som barn. Spontant uppstår en sorts övergripande känslostämning kännetecknande för perioden. Också när man tänker tillbaka på sitt liv blir skillnaden tydlig mellan varje tidsperiods egenart. Men även om vardagen är fylld av olika stämningsupplevelser upplever man den tidsperiod man just befinner sig i som något undflyende. Den går inte att sammanfatta ännu. Den pågående tidsstämningen är man blind för.
Hur ljuset faller på ett underlag spelar en stor roll för en stämning. De olika ljusdagrarna som uppstår då moln är belysta av en nedgående sol kan ge en svårförklarlig lyckoupplevelse av ett upphöjt immateriellt tillstånd som inte liknar något jordiskt. Det känns som en sorts erinring från en annan värld som egendomligt nog känns bekant.
Liknande upplevelser kan komma på promenad då ett speciellt ljusförhållande på en plats plötsligt ger en innehållsmättad känsla av igenkännande som är obegriplig. Det är inte platsen man känner igen utan stämningen som uppstår av hur ljuset faller. Hur kan man känna igen något man inte vet vad det är? Det hela är över på några sekunder. Trots att jag tvärbromsar och försöker stanna kvar i upplevelsen står jag bara där och fånstirrar.
Upplevelsen av stämningar grundar sig inte i ett förnuftsmässigt resonemang. Det är att känslomässigt erfara närvaron av själva essensen i något påtagligt icke-materiellt.
Att beteckna detta som en översinnlig upplevelse känns därför inte särskilt djärvt. Vilket leder till den självklara konklusionen att jag har översinnliga upplevelser. Varje dag. Precis som du.
Johannes Ljungquist