Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess
Det råder en lätt melankolisk stämning i den antroposofiska världsrörelsens högborg, meddelas på det svenska sällskapets årsmöte nu i helgen. Pengarna tryter i Goetheanum, man har för närvarande 4 miljoner euro i underskott, om jag har förstått saken rätt, 30 personer har förlorat sina anställningar och några sektionsledare lämnar sina uppdrag. En nedskärningsplan har upprättats och inför det kommande årsmötet i Schweiz finns motioner som uttalar misstroende mot den sittande styrelsen. Ska den tvingas avgå? Detta har aldrig hänt förut.
Funderingar uttalas kring hur man skall få in mer pengar för att hålla skutan flytande. Men, som någon klok påpekar, det är ju inte pengabristen som är problemet – den är bara symptom på något. Det är detta ”något” som borde åtgärdas. Men vad är det?
Detta är tiotusenkronorsfrågan. En sak är i alla fall klar – det saknas idéer. På frågan på det svenska årsmötet vad styrelsen hade tänkt göra åt bristen på ungdomar i en alltmer åldrande rörelse blir svaret en uppmaning till alla att ”tala med sina ungdomar” och ”intressera dem för Antroposofiska sällskapet”. Den nivån ligger det på. En idérörelse utan idéer – finns det något ödsligare?
En annan idéburen rörelse i liknande predikament är socialdemokratin. Med vilken dynamisk kraft sprängde den inte in i det politiska livet på tjugotalet! En rörelse som kommen ur själva tiden. Och vilken patetisk spillra vi ser idag, utan kompass – där ett borgerligt parti tagit över paradgrenarna. Man försöker nu med en ny partiledare återta initiativet – men det nya är bara en nödtorftigt upputsad återgång till en svunnen tids idealbildning.
Cistercienserrörelsen var också idéburen. Den grundades på tusentalet efter idén bed och arbeta, d v s man fick inte uppehället via tiggeri – man arbetade, och arbetet fick karaktär av gudstjänst. Man byggde bland annat 600 kloster (varav 15 st bara i Sverige). Cisterciensernas impuls varade i 150 år – 100 år efter grundaren Bernhard av Clairvaux död. Därefter uppstod stagnation, nedgång och korruption.
Och plötsligen står det klart. Valhäntheten hos ledningen, bristen på idéer, livskraftiga nya strukturer och dynamiska initiativ är signaler som inte kan missförstås. Ingen säger det rent ut – men alla tecken tyder på att Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess. Och den har pågått länge. Utan att man riktigt vet om det håller man i själva verket på att administrera en avveckling av sällskapet.
Detta är inget tyckande eller spekulation utan ren observation; sällskapet har blivit liktydigt med vårdandet av en tradition. Brist på förnyelse, modernitet och avsaknaden av levande dynamik har under årtionden format Antroposofiska sällskapet som ett museum. Istället för innovativ modernitet som inspirerar omvärlden ser vi inför oss ett sällskap som kommunicerar en stagnerad konservatism. Sällskapets brist på angelägenhet visas inte minst av att endast 30 personer orkade ta sig till årsmötet nu i helgen. Och de blir färre varje år.
I ljuset av detta framstår förslag om tankesmedjor och omvärldsgrupper som meningslösa beskäftigheter. Hade antroposofin haft en mer progressiv inriktning från början hade det naturligtvis sett annorlunda ut. Men i det rådande mentalitetsklimatet har dessa idéer naturligtvis ingen möjlighet att bli förverkligade.
Det vi ser är ett sällskap som blir alltmer inaktuellt och omodernt. Det håller på att dö helt enkelt för att detta är det logiska slutsteget på ett ofruktbart förhållningssätt. Att detta uttalas är viktigt. Det ger hopp inför en kommande nystart.