Att erövra medlemskap i den ”vanliga” världen
Först träffas några människor – i ett hem, ute på gatan eller någon annanstans – och då upprättas kontakten genom en hälsningsceremoni. Sen börjar man prata om ingenting, och det viktiga är då inte själva ämnet utan att man upprättar den här sociala leken där man ser varandra och kontrar varandra och låter alla komma in och få vara med. Det är viktigt att man då inte pratar om någonting viktigt.
Detta skriver Iris Johansson i sin bok En annorlunda barndom som är en självbiografi om hennes liv som autist och hur hon alltmer lyckades erövra medlemskap i den ”vanliga” världen bl a genom att lära sig de komplexa sociala koder som är nödvändiga förutsättningar för människan som social varelse.
Denna lek pågår tills alla är känslomässigt tillfreds, och det kan ta mellan tio minuter och två timmar. Därefter finns två scenarier. Antingen att någon tittar på klockan och påstår sig inte ha mer tid. Då uppstår en avslutningsprocedur och man säger ”Hej då” eller ”Jag ringer” eller ”Vi ses”. Eller också blir det helt tyst i en till två minuter och då försvinner fokus på socialiseringen och istället dyker det upp ett ämne som är intressant eller aktuellt: politik eller religion eller vad som helst som alla har en mening om och som alla kan delta i. Och då uppstår ett verkligt samtal som ibland övergår till en diskussion.
Det fascinerande med dessa iakttagelser är att vi blir medvetna om hur vi faktiskt fungerar som sociala varelser. För autisten är de traditionella umgängesformerna i förstone helt obegripliga. I vuxen ålder fick Iris Johansson lära sig av sin man alla detaljer i detta spel eftersom han sa att han ”inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det gick att förstöra en social situation på så många olika sätt som jag kunde”.
Samtalet är utifrån fenomen, diskussionen är utifrån att man har antagit en värdering som man bryter mot de andras värderingar. Detta pågår tills ämnet är utagerat. Då kan det antingen dyka upp ett nytt ämne eller också bryter man upp. Och då vidtar avskedsceremonin då man åter socialiserar, leker och säger ”det här var intressant” eller ”det här får vi komma tillbaka till vid ett senare tillfälle”. Och sen bryter man upp.
Iris brukade fråga sin man hur han han kunde räkna ut varför det ena gick bra att prata om men inte det andra. Men det kunde han aldrig svara på. ”Det vet man bara”, eller ”det förstår man av sammanhanget”, brukade han säga. För Iris var detta oerhört gåtfullt. Det var först i tioårsåldern hon upptäckte att en person kunde säga någonting som en annan person kunde förstå, och att denne i sin tur kunde svara någonting som den förste kunde förstå. ”Då upptäckte jag en annan verklighet som jag inte hade vetat fanns.”