Media skapade en falsk verklighetsbild av massinvandringen
”I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått.”
Uttalandet kommer från den amerikanska statsvetaren Sheri Berman på ett besök i Sverige nyligen. Att det är från utlandet vi fått de reaktioner vi förgäves väntat oss av svensk media det senaste decenniet vet vi vid det här laget, Bermans kommentar är bara en i raden. Här i landet har vi inte förrän nu fått ta del av dylika sanningar, svensk media har under många år framstått som en mer eller mindre statskontrollerad instans som ogärna meddelar annat än politiskt korrekta nyheter.
De politiska makthavarna bär naturligtvis det yttersta ansvaret för massinvandringen, men medierna är skyldiga till att ha lagt locket på och för att ha givit en överdrivet positiv bild av invandringen och dess konsekvenser. Hade medierna agerat konsekvensneutralt, det vill säga rapporterat utan hänsyn till det som var politiskt korrekt, hade mycket sett annorlunda ut. Vi hade då redan för tio år sedan fått den debatt som borde ha varit självklar i samband med en så genomgripande förändring av landet.
Istället har svensk media fungerat som maktens nyttiga idioter på ett sätt som för tanken till situationen i det tidigare kommunistblocket. Media har med några få undantag fungerat som maktens redskap.
Detta svek har sänkt deras trovärdighet hos stora grupper. Då de traditionella medierna fungerade som maktens megafoner kunde man inte längre lita på dem. Vi fick två verklighetsbilder, etablissemangets förljugna och den ”underjordiska” där alternativmedia fick en betydande roll. Då etablerad media kunde misstänkas försköna eller förtiga gick man till alternativa informationskällor.
Men det var inte bara vad mainstreammedia sade som väckte misstro, det var lika mycket vad de inte sade. Vi får idag till exempel inte veta nationalitet på brottslingar (för det riskerar att göda främlingsfientligheten). Bara då brottet är grovt och domslutet föreskriver utvisning förstår man att det är en icke-svensk, man kan ju inte utvisa svenskar. BRÅ och regeringen vill av samma skäl inte heller göra statistik på hur många brott som utförs av utlänningar. Istället för att vara upprörd över detta spelar media oförstående: det spelar ju ingen roll vilken nationalitet brottslingen har (för det skulle ju riskera att göda främlingsfientligheten). Brott är brott, oavsett nationalitet (är du rasist eller?).
Följden har blivit ett allmänt spekulerande och ryktesspridning, framför allt inför nya fenomen som att pojkar blivit gruppvåldtagna, och tonårsflickor som blivit tafsade på av grupper av unga män under rockkonserter. Där behöver man inte vara nån Einstein att klura ut vilka som är skyldiga trots medias mörkläggning.
Att till varje pris vara inkluderande har varit den rådande hållningen från etablissemangets sida. Att genomgående mörka brottslingars nationstillhörighet går före annars självklara krav på sann nyhetsrapportering. Man vill inte bli ett ”vi” som talar om migranterna som ”dom”, inte ”ställa grupp mot grupp”, tankefigurer som de politiskt korrekta ofta använt. Det är ju inte inkluderande. Samtidigt ställer vi dagligdags grupp mot grupp, till exempel i partipolitiken, där det är själva idén.
Då flyktingvågen kom såg man det som en självklarhet att man skulle hjälpa människor i nöd – oavsett konsekvenserna för landet. Vi har råd att dela med oss av vårt överflöd, var den officiella hållningen. Den av politiker lanserade inkluderingsprincipen gav oss en armé av kulturrelativister som menade att vår kultur inte var bättre än de nytillkomnas, bekräftad och förstärkt av media. Detta etablissemang ifrågasatte också den sakliga beteckningen massinvandring eftersom man mot allt förnuft menade att invandringen var normal.
Medias medlöperi var anmärkningsvärd då den tredje statsmaktens uppgift normalt varit att kritisera överheten. Man lade munkavle på kritiska yttringar mot landets invandringspolitik och senare, då man tvingades tillåta kritik, brunsmetade man de som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta. De som inte var PK behandlades nedlåtande och blev var mans niding. Diskussionen om invandringspolitiken blev ett oförsonligt krig mellan de onda och de goda.
Flockbeteendet hos de politiskt korrekta stöter ut den som anmäler avvikande mening och omöjliggör därmed en saklig debatt. Istället för att ta invändningarna under övervägande demoniseras den som framför kritik eller hyser tvivel.
Denna process har delat landet. Från att ha varit en utpräglad konsensuskultur där strävan att förvalta välfärden var gemensam oavsett politisk färg, har vi fått ett oförsonligt samhällsklimat av för eller emot den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. En stor del av detta bär mainstreammedia skulden för.
Johannes Ljungquist