Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Under många år har jag slitit med mitt förhållningssätt till islam. Speciellt det märkliga i att dess anhängare fortfarande stöder över tusenåriga regler och ideal som är orsak till alla avskyvärdheter som skett och fortfarande sker i islams namn. Detta är minst sagt förvånande. Och kanske lika förvånande är många svenskars accepterande av detta politiserade religionssystem som utan respekt för vår särart armbågat sig in i vår vardag. Politiker i alla läger låtsas som det regnar, och vad värre är – media spelar med makten och bannar alla som inte gör detsamma. Ett mönster vi minns från forna öststaterna.

Detta är ett svek som är häpnadsväckande. Ett svek vi dessutom tvingats hålla tyst om. Ur denna besvikelse bildas ett politiskt parti som makt och media hatar utan att inse att man är den direkta orsaken till dess existens eftersom man vägrat ta tag i problematiken. Ju mer man hatar och hånar partiet desto mer växer det. Och fortfarande verkar makten och media inte förstå detta samband.

Islam presenterade sig på allvar 1989 då en muslimsk överstepräst i Iran  utfärdade en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie vilket paralyserade en hel värld. Att dödsdöma en skönlitterär författare i ett annat land, vem hade hört talas om det? Alla muslimer uppmanades att lyncha en fredlig författare, en häpnadsväckande fräckhet, man trodde inte att det var sant. Efter snart trettio år är jag fortfarande chockad. Ända sedan dess har jag jobbat med att få rätsida på mitt förhållande till islam. Hur ska man kunna respektera en sån religion?

Men det skulle bli värre.

Nine eleven 2001 dödade närmare tretusen människor i islams namn i ett spektakulärt dåd på Manhattan i USA. Västvärlden var förfärad. Att det var islamister som låg bakom attentatet var klart, ändå ville ledare i väst inte skuldbelägga religionen islam. Terroristerna hade ”missförstått” islam, sade man, ”islam is a religion of peace”. För majoriteten av muslimer är ju fredliga, en formulering som kom att upprepas många gånger de kommande åren. (Att  en fredlig majoritet skulle ursäkta islamsk terrorism är samma som att bortförklara Hitlers ogärningar för att en tysk majoritet var fredlig.).

Men islams fredliga majoritet är en myt eftersom nästan hälften (600 miljoner) av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar, hedersmord och islamistisk terrorism, vilket gör att islam  knappast kan betraktas som en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Det handlar i själva verket om ett demokratifientligt, grymt och förmedeltida religionssystem.  Detta You Tube-klipp visar hur många i världen som delar sharialagens extrema värderingar.

Efter World Trade Center-attacken fortsatte islamister skörda liv i tallösa terrorattentat som vid det här laget nästan kommit att bli vardag i Europa,  vilket gjort islam till ett problem i västerlandet, för att inte säga ett direkt hot mot vår modernitet, kultur och demokratiska värden. Det handlar inte om en religion jämförbar med andra religioner utan om en världsmakt med imperialistiska ambitioner som inte gör någon hemlighet av att man betraktar sig som en missionerande härskarkultur ointresserad av att integreras i någon annan kultur. Detta exemplifieras av denna flicka som kritiserar normala förhållningssätt i det land hon bor i. Hon anklagar Sverige för att inte vara muslimskt.

Vår modernitet och demokratiska värderingar är förkastliga, menar hon, islam har den sanna världsbilden. Västvärldens århundraden av utveckling mot en modern sekulär världsbild har de senaste decennierna kommit att konfronteras med islams förakt för modernitet och västerländska värderingar som man på fullt allvar menar bör bytas ut mot förmedeltida seder och bruk i islams namn.

Även i vårt land förväntas vi respektera en patriarkal religion med bisarra regler, klansystem och hederskultur samtidigt som islam saknar respekt för vår sekulära världsbild som ifrågasätts och fördöms av högröstade religiösa fanatiker som menar att vi svikit islam. Fräckheten är exempellös.

Sammanfattning på twitter av problematiska påbud.

I själva verket är det ju islam som svikit den västvärld som välkomnat dess anhängare. Vi kan respektera enskilda muslimer men knappast anspråken i denna politiska livsåskådning  som ständigt tilltvingar sig vår uppmärksamhet, vare sig det gäller extrema klädkoder, krav på separata badtider, märkliga hälsningsceremonier, hederskultur, böneutrop och kränkning av kvinnors likaberättigande med män. För att inte tala om synen på homosexualitet.

Vi får ständigt höra om muslimer som känner sig missförstådda för att vi inte respekterar deras religiösa diktat. Vi uppmanas att läsa Koranen för att bättre förstå. Och artiga svenskar böjer sig för de arroganta kraven och känner skuld. Man vill ju inte betraktas som islamofob. Man ser inte att det är tvärtom – att det är muslimer som missförstått vår sekulära västerländska kultur. De respekterar inte våra sekulära värderingar där religionen är en privatsak. Många muslimer förbryter sig mot vår kultur genom att ständigt torgföra sin tro offentligt. De har misstagit vår gästfrihet med en vilja att anamma deras religion.

Kanske skulle ett aggressivt och kulturföraktande islam kunnat hanteras om inte tongivande kretsar inom samhällstoppen och media vägrar se islam som ett problem. Detta har kommit att bli ett problem i problemet.

Samhällseliten uppfattar inte islam som den kulturella intervention det är, istället tillrättavisar och skambelägger man det egna folket. Man kallar berättigad kritik av islam för islamofobi och man tillsätter  utredningar om hur islamofobi ska bekämpas. Vi har hamnat i något av den uppochnedvända världen där vänsterfolk och feminister försvarar patriarkala strukturer och nedvärdering av kvinnor, så länge det handlar om islam. I sin värdeförvirring jämställer den svenska samhällseliten islams religiösa barbari med vår utvecklade kultur.

Alltsedan Aytolla Khomeini sände sin dödsdom mot författaren Salman Rushdie har islams anspråk på vår sekulära kultur varit orimliga. Det är svårt att ”göra” något åt detta eftersom den allmänna acceptansen har gått så långt. Så mycket viktigare att vi nu äntligen erkänner problemet. Och de krav vi ställer borde vara självklara,

• att den svenska sekulära kulturen och särarten respekteras
• att islams  extrema yttringar i offentligheten tillbakavisas
• att den styrande eliten med media slutar skambelägga berättigad kritik av islam

Vi måste se islam som det problem det är. Det är ett första steg i att hjälpa landets moderna muslimer i den nödvändiga reformeringen av denna förmedeltida världsbild.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Hatbrottet mot en hijabbeslöjad kvinna har väckt berättigad bestörtning. Kändisar har klätt sig i hijab för att visa solidaritet i något som kommit att kallas hijabuppropet. Med anledning av detta intervjuas en annan ung kvinna som då hon började bära hijab genast märkte en attitydförändring hos folk. ”Hon har en känsla av att många förnekar att det finns ett hat mot muslimska kvinnor”, skriver SvD. Hon berättar att hon har vänner som nekats jobb i matbutiker och klädaffärer för att de burit slöja.

Att utsättas för ett hatbrott är naturligtvis oacceptabelt oavsett orsaken. Att märka en ”attitydförändring” för att man bär slöja är däremot en naturlig reaktion. Att vänta sig något annat är naivt. Att bära en hijab är fortfarande att betrakta som en ovanlighet i det här landet – speciellt om den kombineras med en svart fotsid klädnad. Inför liknande yttringar förhåller sig visserligen de flesta på ett civiliserat sätt; man låtsas som det regnar. Men det finns de som blir provocerade. Så är det bara. Det är snarare förvånande att en som sätter på sig en hijab tror att detta skulle upplevas som oproblematiskt i ett land som Sverige. Som om det bara var en vanlig sjal.

Därför känns hennes slutledning att reaktionerna hänger ihop med ett ”hat mot muslimska kvinnor” som en förhastad slutsats. Det är ju knappast kvinnornas religiösa tro folk reagerar emot i första hand, det är den ovanliga klädseln. Och framför allt vad den ger för signaler.

Hijaben och liknande offentliga uttryck för islam är laddad med innebörder av kvinnoförtryck och religiös trångsynthet. Och denna laddning finns där oavsett bärarens intentioner. Den som sätter på sig ett sådant plagg meddelar med detta omgivningen att hon är muslim och därmed avvisar det sekulära (och kristna) samhällets värderingar, att hon vill bekantgöra för alla i det offentliga rummet att hon är underställd mannen, att islam är den rätta läran, och att hon är kritisk till vårt ”gudlösa” samhälle som hon anser bör styras av sharialagar. Detta är signalen den som bär en hijab sänder ut. Naturligtvis är det provocerande.

Hijabuppropet vill ”värna individers rätt” att bära hijab. Men den rätten har aldrig varit ifrågasatt. Vem har hört förslag på att hijab skulle förbjudas? Däremot måste de som bär den vara klara över de känslor beklädnaden väcker. Och inte bara det, författaren Qaisar Mahmood vill i en debattartikel gå ett steg längre: ”Vi måste få uttrycka ogillanden mot vissa symboler utan att det uppfattas som kritik mot objektets ägare”. Att frivilligt exponera sin trostillhörighet offentligt inbjuder till olika synpunkter och motreaktioner. Vilket är en grundlagsfäst rättighet i ett land med åsikts- och religionsfrihet. Att bära hijab är ett aktivt ställningstagande i en religiöst-politisk kontext som är inflammerad.

Hijabbeklädningen uppfattas av de flesta icke-muslimer som en demonstration mot moderniteten och respekten för religionsfriheten, som ju inte bara innebär att man får tro på vad som helst, utan också rätten att slippa tro över huvud taget. Där inskränker hijabbeklädnaden denna rätt genom att propsa på vår uppmärksamhet i det offentliga rummet. I Sverige är religiös övertygelse vars och ens ensak – så länge man håller den för sig själv. Hijabkulturen exponerar tron och ställer sig därmed i vägen för det neutrala medborgarbegrepp vi är vana vid.

Att hijabförsedda kvinnor har nekats jobb i affärer är fullt förståeligt. Vilken affärsföreståndare vill ha ett biträde som i den dagliga kundkontakten med sin religiösa klädkod propagerar för en religion – och en religion som dessutom är så belastad som islam? Troligtvis inte många.

För att ta ett exempel. Undertecknad har arbetat över trettio år i den antroposofiska Robygge-affären ute i Järna och inser med en gång det problematiska i om en hijabförsedd kvinna skulle stå i kassan där. Det är inte svårt att föreställa sig förvåningen hos kunder som förväntar sig uttryck för den antroposofiska kulturen och istället möts av en fundamentalistisk representant för islam! Naturligtvis är det ogörligt att anställa en människa som är klädd i en sådan religiös uniform på ett ställe som står för något helt annat. Det förstår var och en. Den chef som säger nej till en dylik arbetssökande har inget att skämmas för, han tackar nej på grund av klädseln –  inte för att han har fördomar mot islam – utan för att han inte ser denna religiösa manifestation som förenligt med affärsverksamheten.

Den som sätter på sig en religiös uniform säger i praktiken `jag har den här religiösa övertygelsen och jag vill därmed att alla jag möter ska veta detta´. Men det känns paradoxalt att hijabförsedda kvinnor som kräver respekt för sin tro, i sin tur visar brist på respekt för människors rätt att slippa religiös propaganda.

Hijabuppropet ser i förstone ut som en berättigad solidaritetshandling med en kvinna utsatt för misshandel. Inget fel i det. Men det löser inte det bakomliggande problemet – den politiska korrekthetens oreserverade bejakande av den religiösa separatismen i landet. Muslimsk klädedräkt kan inte reduceras till enbart yttringar av en kulturell särart. Det är ett religiöst-politiskt manifest – och som sådant nödvändigt att debattera.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Jag anser att islams underkuvande av kvinnor är det största hindret för muslimska samhällens integration och utveckling i väst.

Detta är en central formulering i Ayaan Hirsi Alis bok Nomad, nyss utgiven i pocket. Hennes förvåning och besvikelse över västvärldens undfallenhet inför detta är märkbar. Hon menar att våra välmenta insatser snarare blivit en del av själva problemet.

Genom att skjuta upp eller i bästa fall förlänga anpassningen till ett modernt samhälle – med hjälp av illusionen om att det går att hålla fast vid ett stambeteende och samtidigt lyckas som samhällsmedborgare – så stänger mångkulturalismens förespråkare in kommande generationer i ett ingenmansland av moraliska värden. Det kläs i en empatisk och överseende språkdräkt, men är i själva verket en grym form av rasism.

Hirsi Ali menar att västvärldens skolor och universitet valt en i många fall ”överseende”  attityd till invandrarelevers tro, seder och bruk. Genom denna missriktade hövlighet undviker man att konfrontera trosföreställningarna bland muslimska barn och deras föräldrar. Läroböckerna slätar över islams fundamentalt orättfärdiga regler och beskriver det som en religion med ett fredligt budskap. Man borde istället återgå till att utveckla förmågan till kritiskt tänkande – hur ohövliga somliga människor än kan komma att uppfatta slutsatserna.

Det är vid det här laget uppenbart för de flesta att muslimska invandrare skapar specifika sociala problem i de europeiska länder de flyttar till, och att det ofta handlar om att kvinnor blir förtryckta på europeisk mark. Kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen.

Enligt vad som står i Koranen och sharialagarna är det uppenbart att män och kvinnor inte är jämlika. Muslimska kvinnor anses vara fysiskt, emotionellt, intellektuellt och moraliskt underlägsna männen – och de har färre juridiska rättigheter. Koderna för heder och skam må vara stamrelaterade och förislamska till sitt ursprung, men de är idag en väsentlig del av den islamska kulturen och religionen.

Värdet av en kvinnas vittnesmål i rätten har preciserats till hälften av mannens. Till och med i ett våldtäktsfall är offrets vittnesmål bara värt hälften så mycket som våldtäktsmannens. Den muslimska faderns auktoritet över döttrarna är jämförbar med en feodal härskares auktoritet över de livegna, menar Hirsi Ali. Genom äktenskapet överförs auktoriteten till flickans make och i förlängningen till hans far. Ett bröllop är en pakt män emellan som medför framtida tjänster och gentjänster.

Både Koranen och hadhiterna instämmer i att kvinnans medgivande till giftermålet inte är nödvändigt – bara hennes vägledare går med på det.

Koranen lär ut att en man har rätt att stänga in sin hustru – ända tills hon dör, om han så vill. Om hon begår ”en grovt oanständig handling” skall fyra vittnen tillkallas för att bekräfta detta och sedan ska hon stängas in i sitt hem ”tills döden befriar henne eller Gud visar henne en väg ut”. Västvärlden vet detta, men gör inget:

När välmenande västerlänningar, som ivrigt förespråkar respekt för minoriteters religion och kultur, ser mellan fingrarna med denna medeltida kvinnosyn för att ”hindra samhället att stigmatisera muslimer”, så förnekar de otaliga muslimska flickors rätt att slita sig loss från föräldrarnas kultur. De lever då inte upp till vårt demokratiska samhälles ideal och värderingar och skadar just den sårbara minoritet som de eftersträvar att skydda.