Har ni mött sfinx-leendet, gnolaren och hojtarmamman?
♦ ♦ ♦ På promenader och på resor med buss, tunnelbana och pendeltåg ser man mycket människor. Det är intressant att iaktta ansikten, sätt att gå – det finns många gångarter, har ni tänkt på det? Vissa egenheter och sätt att agera kan få en att fundera.
Något man ibland kan lägga märke till är sfinx-leendet. Har ni sett det? Det liksom flyter ovanpå stadens människoströmmar. Det är ofta en kvinna som med ett upphöjt leende ser på omvärlden, lite outgrundligt som Mona Lisa ungefär. Inte för att hon ser något som roar henne, snarare verkar det handla om en attityd. Som att hon står över alla småaktigheter på något sätt. Eller känner sig förmer än andra. Folk kan bete sig vulgärt och ovärdigt. Men inte hon, tycks leendet säga. Andra kan visa upp sina trötta, fåriga ansikten eller skamlöst exponera sitt känslolivs alla yttringar av irritation, vresighet och tristess. Hon står över sånt. Hon har stil.
Hennes leende lyser liksom inifrån, som om hon vet något vi andra inte vet. Som om hon vill visa att hon har kommit på grejen. Jag har sett representanter för denna människotyp hålla masken även om de hamnar i delo med någon i till exempel en affär. Expediten må vara ogin men sfinxen fortsätter att le. Hon kan till och med bita ifrån sig – och då får leendet en ironisk kvalitet som bara ytterligare förstärker hennes suveränitet. En sorts lönnaggressiv vänlighet.
Jag har grubblat mycket över sfinx-leendet. Är det ett uttryck för en inre själsstämning eller handlar det om självbehärskning? Kanske positive thinking? Förekommer det att masken tappas och mungiporna ramlar ner i ett ögonblick av bristande självkontroll?
En annan människotyp är gnolaren. Ni vet den som med stängd mun gnolar en melodi fullt hörbar för omgivningen. I förstone märker man inte varifrån gnolandet kommer för munnen är som sagt stängd. Men snart förstår man vem det är och upptäcker då även ett sfinx-leende, en inte ovanlig kombination. Men till skillnad mot sfinx-leendet som oftast bärs av kvinnor, kan gnolaren vara både man och kvinna. Gnolandet förstärker sfinx-leendets air av suveränitet och oberördhet.
Varför känner jag irritation inför detta gnolande? Är det inte underbart att träffa på människor som har en sång på läpparna? Jag vet inte, men det känns hänsynslöst på ett subtilt sätt. Man har inte bett om det liksom. Det är en känsla av att man på något sätt blir skriven på näsan som förstärks av sfinx-leendets oljiga självgodhet. Man vill därifrån fortast möjligt. Innan man kommer på vilken melodi det är. Man vill inte veta. Verkligen inte.
Men kanske den värsta sorten ändå är hojtarmamman. Vi har alla upplevt kvinnan som högljutt talar till sin telning i affären och förundrats över att hon istället för att ha barnet kvar i vagnen låter det tultande ta för sig i hyllorna som om sprayburkar och kaviartuber vore leksaker. Vi får bevittna hur hon följer efter och tar saker ur händerna på den lilla högljutt kommenterande. ”Nej, ge den till mamma, den får du inte ta!” Som om tillsägelser är bättre än att inte ge barnet några möjligheter att alls komma åt varorna.
Hon hinner knappt handla. Det får stå undan för hennes pedagogiska ambitioner.
Hojtarmamman håller högljudda små föredrag om vad varorna är till för och varför barnet inte får ta dem. Det hojtas på friskt mellan hyllorna så att övriga kunder inte ska missa vilken stor pedagog som lyckliggör butiken just i dag. ”Nej Lillan, det där hundmatsmärket ska vi inte ha. Du vet ju att Fido inte tycker om det. Och förresten köpte vi flera paket igår”, vrålar hon.
De egna inköpsplanerna smulas sönder i tordönet. Vad var det nu man skulle ha?
Jag vet inte varför så många tror att man ska tala högt med småbarn – de har ju bättre hörsel än vuxna – men hojtarmammans ambitioner sträcker sig uppenbarligen längre än att bara tillrättavisa barnet. Hon vill visa upp sig som Den Duktiga Mamman på den scen som vardagen erbjuder. Upplysa oss andra om att det är så här man gör.
Det är i alla fall intrycket man får.
Johannes Ljungquist