Posts Tagged ‘ Se

Vittnesmål om händelserna på Grand Hotel Saltsjöbaden

♦ ♦ ♦ På bildtidningen Se, som jag jobbade på för nästan 50 år sedan, var  det ingen som spottade i glaset. Tillfällen att inmundiga starka drycker saknades inte. I alla fall inte i samband med en konferens på Grand Hotel Saltsjöbaden 27 januari 1968, visar en gulnad rapport jag hittade häromdagen. I en skriven internrapport till övriga på redaktionen (inklusive undertecknad) beskrevs svårigheterna som tornade upp sig då man klockan halv två på natten skulle förflytta sig till den förhyrda festsalen via hissen.

seomslag»Beklagligtvis hade vi dock överskattat hissens lyftkraft vilket medförde att den hastigt rörde sig i en annan riktning än den avsedda. Dess förflyttning avslutades med en påtaglig duns vilket hos flera deltagare framkallade fysiskt obehag.«

Alla ansträngningar att få upp hissen igen var förgäves.

»Vid öppnandet av hissdörren befann vi oss i ett rum av blygsamma proportioner som dessvärre visade sig låst från utsidan. Jag vill understryka de enhälliga och positiva kommentarer detta väckte bland de cirka tiotalet deltagarna i gruppen. Trots den tillfälliga olägenhet som drabbat oss ansåg vi att den noggranna låsningen av alla lokaler nattetid utgjorde ett imponerande bevis på hotelldirektionens omsorgsfulla iakttagande av säkerhetsföreskrifter och kontrollåtgärder.«

Genom ”försiktiga knackningar” på dörren försökte man påkalla omgivningens uppmärksamhet. Under tiden jämförde man sina erfarenheter av den service hotellet erbjudit.

Se 2»Den allmänna entusiasm som präglade alla kommentarer fann till sist sin utlösning i att samtliga upptog ett spontant taktfast hurrarop för Grand Hotel Saltsjöbaden och dess ämabla personal. Genom de oförutsedda luftvibrationer som då uppstod i det trånga utrymmet utsattes dock glasrutorna i dörren för en påfrestning som vi i vår godlynta bifallsyttring inte förutsett. En av dessa rutor sönderföll häftigt varvid splitter sargade en av de manliga deltagarna i benet, något som han dock tog med fortsatt gott humör.«

Då nu ”ändå olyckan med glasrutan var skedd” tog man sig ut till en angränsande lokal vilken visade sig vara hotellets bastu. Men det visade sig att även den dörren var låst från utsidan.

»De närmaste timmarna tillbringade deltagargruppen under kamratlig samvaro i hjärtlig form. Glada sånger ur flera nationers visskatter, folkloristiska danser, ingående diskussioner om gemensamma bekanta, reseminnen, hågkomster från andra konferenser skapade en gladlynt och förtrolig stämning.«

Och man hade tur i oturen.

»Till de lyckosamma omständigheterna hör också att i gruppens besittning fanns en butelj gin, tillverkad i London, vilkens innehåll i förebyggande medicinskt syfte kunde användas till att rengöra, desinficera och badda de blessyrer som en av deltagarna ådragit sig genom glassplitter. Denna i sammanhanget utomordentligt lägliga vätska visade sig på detta sätt räcka nästan exakt under just den tidsrymd som vår isolering från omvärlden kom att pågå.«

Tydligen hade man tillgång till telefon varför man i en serie ”mycket angenäma telefonsamtal med tjänstgörande personal” utlovades omedelbara hjälpinsatser. Efter några timmar inträdde en rad personer, varibland ”vi till vår glädje igenkände hotellets fryntlige restaurangchef”. Dessvärre visade det sig att han av ”sin oro för vår belägenhet” sett sig tvungen att ”förtära en stor mängd alkohol”.

»Hans därav följande svårigheter att förhålla sig i upprätt ställning sökte vi genast avhjälpa genom att från olika håll hastigt stötta upp hans kroppshydda och genom att sporadiskt frottera hans betänkligt missfärgade anletshud. Det var med uppriktig ledsnad vi senare fick höra att han uppfattat dessa hjälpåtgärder som ”knuffar och slag”.

Se 3Vistelsen avslutades genom att deltagarna kröp ut genom den bräsch ”som någon välgörare låtit uppkomma” i bastuutgångens dörrspegel. Men då man ville tacka för hjälpinsatsen ”uppstod åter ett tråkigt missförstånd”.

»Restaurangchefen sade sig ha blivit hotad och påstod sig från de övriga ha uppfattat ett uppviglande rop innehållande ordet ”bonne” i någon kränkande sammansättning. Troligen har han därvid i upphetsningen missförstått de uppmuntrande tillrop där vi tolkade uppfattningen att han gjort sig förtjänt av en ”bonus”.«

Dessvärre kom denna sorts missförstånd och hörfel prägla händelsens epilog under gryningstimmarna.

»Våra upprepade försök med handfasta ryggdunkningar, läggande av armar kring hans hals e t c uppfattades av restaurangchefen som misshandelsförsök och strypningsaktioner. Han har, enligt vad det sagts mig, också tyckt sig notera verbala hot till sitt liv och lem, till exempel med orden ”nu ska vi slå ihjäl den jäveln”. Jag kan oreserverat intyga att orden i själva verket löd ”gamle hedersman, du måste vara trött, gå och lägg dej nu”.«

Undertecknat av dåvarande chefredaktören på Se, Lars Erik Olsson. Man kan undra vad som verkligen hände den där morgonen för 47 år sedan på Grand Hotel Saltsjöbaden. Om någon av deltagarna berättade detta för mig har jag glömt. Och vid det här laget är alla inblandade avlidna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

På Facebook kan man umgås med sådana man inte träffat

♦ ♦ ♦ För flera år sedan då jag fortfarande var yrkesverksam dök allt som oftast ett begrepp upp i media som kallades Facebook. Jag hade svårt att få grepp om det nya fenomenet, men det verkade spännande. Som nån sorts elektronisk mötes- och nyhetsplats. Jag frågade mina vänner om de kunde beskriva konceptet. Vad var grejen? Men de tyckte att det var svårt att förklara så det tog ett tag att ringa in vad det handlade om.

Men mitt intresse växte, så jag skaffade ett konto. Jag hade tänkt att jag här kunde publicera lite texter som kunde intressera mina bekanta, men förstod snart att sajten mer var tänkt som ett anspråkslöst kommunikationsmedel för vardagliga göranden och låtanden. Ville jag skriva längre texter var jag nödd att starta en blogg. Så min dataexpert till son fick hjälpa mig med detta. Jag döpte bloggen till Mummel i kön efter en avdelning i den numera avsomnade tidningen Se som jag jobbade på i mitten av sextiotalet. Tanken var att jag sedan kunde länka mina bloggtexter till Facebook.

Och som många nybörjare på Facebook hamnade jag i ett lite märklig definitionsproblem; vilka var mina vänner – egentligen? Som affärsbiträde hade jag ett stort kontaktnät med dagliga givande samtal. Denna centrala placering mitt i den antroposofiska kulturen gjorde att jag under åren lärde känna fler människor än de flesta i rörelsen. Men kan man därför säga att mina kunder också var mina vänner?

Min önskan att få många läsare av bloggen fick mig snart att se mer krasst på det hela – jag inkluderade alla bekanta jag hade. I dag har jag 461 facebookvänner, varav kanske ett tjugotal kan anses vara vänner i en mer traditionell bemärkelse, resten får väl mer betraktas som bekanta. Men bara en tiondel av de 461 syns regelbundet på Facebook, varav mina närmaste vänner knappast alls. De jag kommunicerar med är mest bekanta, ofta flyktiga sådana – ja till och med sådana jag aldrig träffat. Det är lite paradoxalt.

En av de jag umgås med nästan dagligen på Facebook har jag aldrig träffat. Bekantskapen är lite okonventionell då hon tillhör en av våra flitigaste kritiker av waldorfpedagogiken och antroposofin. Vi har därför starkt divergerande åsikter, men det finns ändå intressanta aspekter i många av hennes synpunkter i dessa frågor. Och vi har i övrigt flera andra intressen gemensamt. Trots att vi som sagt aldrig träffats. Och jag har fler exempel på denna nya tidens icke-rumsliga kontaktform.

Umgängesformerna på Facebook handlar oftast om kortfattade och glättiga kommentarer till vardagen. Men då och då uppstår diskussioner. Ibland luftas hjärteangelägenheter. Vilket kan vara berikande – eller leda till meningsskiljaktigheter som kan bli besvärliga. Jag har blivit blockad några gånger av människor som inte gillar mina ståndpunkter liksom jag plockat bort en och annan där vidare meningsutbyten känns ofruktbara.

Vår tids umgängesformer har utökats med sociala medier. Men flera av mina gamla vänner anser att de inte behöver Facebook som kommunikationsplattform, ”jag föredrar att träffa mina vänner istället”, säger flera, eller ”jag sitter framför en dator hela dagen på jobbet, jag vill inte göra det hemma också”. Detta är synpunkter få bland de yngre har. För Facebook är ju en umgängesform som kompletterar det konventionella umgänget, inte ersätter det. För mig möjliggör Facebook ett umgänge som pensioneringen och flyttandet till en annan ort omöjliggjort. Därför är jag tacksam för denna chans till ett umgänge jag annars inte skulle ha haft.

Och genom Facebook har vi en nästan daglig kontakt med våra barn i ett annat land. En annan sida av detta medium är alla tips på artiklar, filmer, nyheter, musik och bilder som finns där hela tiden i ett flöde. Berikande. Något sådant fanns ju inte förr. Och när man ibland kommer till Järna kommer alltid någon fram, glatt vinkande och med en skälmsk glimt i ögonvrån: ”vi ses ju på Facebook numer!”

Det var inte bättre förr.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Mummel i kön har läsare över hela jorden

Varför bloggar folk? Handlar det om att skriva dagbok för offentligheten? I början var det svårt att förstå vitsen. Samtidigt snackade alla om Facebook. Man borde vara med, sades det. Varför det? Vännerna hade svårt att förklara egenarten. Efter viss research framgick att det var ett nytt sätt att umgås med sina vänner där man delade tankar och tips med varandra. Ja, det var ju gratis – och det fanns ju saker man skulle vilja skriva.

Men på Facebook kunde man inte skriva längre texter än några meningar. Jag måste ha en blogg, menade den IT-begåvade sonen, som raskt ordnade en sådan. Så föddes Mummel i kön. Namnet kommer från en avdelning i legendariska tidningen Se som jag hade förmånen att arbeta med på sextiotalet. Med detta tämligen anspråkslösa anslag öppnade sig så möjligheten att formulera synpunkter på antroposofer och Antroposofiska sällskapet som inte varit möjligt tidigare.

Tanken var att länka dessa krönikor till Facebook där en växande skara antroposofiska vänner för första gången kunde ta del av ocensurerade synpunkter på det antroposofiska arbetet. Så att ett idéutbyte kunde äga rum som på sikt kanske kunde leda till en vitalisering av en stelnad rörelse, var tanken. En väl naiv förhoppning, skulle det visa sig. Men det fanns ju andra ämnen. Och när drygt två år har gått sedan starten har det blivit 135 krönikor.

Detta skrivande är naturligtvis oavlönat, lusten att skriva är drivkraften – och förhoppningen om ett hyggligt antal läsare. Och läsarna kom. Med besked. En IT-guru sa en gång på en kurs: ”Börja blogga – var lugn, läsarna kommer. Ju bättre texter, ju fler läsare”. Och det är sant. Men att det skulle vara SÅ MÅNGA hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Sen starten har nämligen exakt 11. 681 unika personer tagit del av dessa texter.  Bloggprogrammet WordPress noterar detta fortlöpande. Och eftersom det också noterat  47. 583 hits, innebär det att dessa elva tusen människor har läst i genomsnitt 4 artiklar var. Aldrig i mitt skrivande liv har jag haft så många läsare (även om det inte är någonting i jämförelse med sådana som Blondinbellas modeblogg med 100 000 besökare om dan).

En annan konsekvens av bloggformatet är att en publicerad texter ligger ute så länge man vill – för ständigt nya läsare att upptäcka. Förr var det ju så att om man lyckades få en artikel publicerad i en tidning så var den aktuell en dag – efter det försvann läsarna. Många som stött på Mummel i kön på nätet läser också fler äldre artiklar samtidigt . Om texten är ny eller gammal har bara en marginell betydelse.

Programmet redovisar antal läsare för varje artikel som läggs ut på nätet. Baserat på den statistiken har man snart en tio i topp-lista  på Mummel i köns mest lästa texter (antal läsare i parentes):

  1. Varför blir man antroposof? (2 385)
  2. Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om (2 302)
  3. Hur ser den svenska mentaliteten ut? (2 058)
  4. Har antroposoferna förstått antroposofin? (1 970)
  5. Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter (1 448)
  6. Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess (1 395)
  7. Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin (1 302)
  8. Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger (1 246)
  9. Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie? (1 171)
  10. Problemen i den antroposofiska rörelsen (2) (980)

Frånsett två är alla på topplistan relaterade till antroposofi, även om andra ämnesområden dominerar bland de 135 texterna. Den största överraskningen var nog att läsandet av Mummel i kön inte begränsas till Sverige. Bloggen har naturligtvis flest läsare här – men vem hade trott att bloggen skulle läsas också utomlands. Och inte bara här och där i våra grannländer. Statistiken visar att det finns läsare över hela jorden! Bara sen i maj – ett halvår tillbaka – har människor på fem kontinenter – alla utom Antarktis – läst Mummel i kön. Närmare bestämt 72 länder och 340 städer. Det är mycket inspirerande och en stor utmaning.

Ni ser dem närmare specificerade här nedan. Ibland redovisas ingen stad, bara landet. Och respektive stad har inte sällan mer än en Mummel-läsare. Så börja blogga, gott folk – läsarna kommer att hitta er!

Albanien: Tirana, Argentina: Rosario, Australien: Adelaide, Mount Martha, Warrawee, Sidney, Bahrain, Bangladesh: Dhaka, Belgien: Vorst, Bryssel, Kapellen, Dendermonde, Louvain, Brasilien: Sao Paulo, Rio de Janeiro, Curitiba, Salvador, Bulgarien: Sofia, Chile: Santiago, Colombia: Bogotá, Danmark: Rönnede, Rödkärsbro, Hellebaek, Rödekro, Aarhus, Farum, Bjæverskov, Esbjerg, Glostrup, Otterup, Slangerup, Köpenhamn, Sabro, Bagsværd, Fredriksberg, England: Chichester, Manchester, Wolverhampton, Macclesfield, Arnold, Luton, Guildford, Oxford, London, Cambridge, Estland: Tallinn, Saue, Filippinerna, Finland: Kimito, Oulu, Helsingfors, Kokkola, Turku, Parainen, Tammisaari, Suonenjoki, Siuntio, Tammerfors, Närpes, Yttermark, Jakobstad, Vasa, Lahti, Frankrike: Caen, Mirande, Épieds-en-Beauce, Sémoy, Paris, Toulouse, Saint-Germain-en-Laye, La Trinité,  Fleury-les-Aubrais,  Lunay,  Chailly, Ermenonville, Issus, Georgien: Tbilisi, Grekland: Aten, Iráklion, Holland: Utrecht, Group, Utrecht, Purmerend, Haarlemmermeer, Amsterdam, Arnhem, Leiden, Haren, Kaatsheuvel, Hong Kong: Central District, Tuen Mun, A Kung Ngam, Kowloon, Kwai Chung, Indien: Dehli, Kaul, Bangalore, Indonesien: Bogor, Djakarta, Iran: Azad, Zabol, Teheran, Irland, Island: Reykjavik, Israel: Ashod, Ramat Gan, Tel Aviv, Rehovot, Kfar Saba, Italien: Marco, Salerno, Castellamonte, Japan: Tokyo, Jemen, Kazakstan, Kanada: Montreal, Toronto, Victoria, Burnaby, Lower Sackville, Dollard-des-ormeaux, Kenya: Nairobi, Kina: Shenzhen, Peking, Guangzhuo, Fuzhou, Harbin, Shanghai, Nanjing, Hefei, Chaoyang, Putian, Shenyan, Korea: Seoul, Kroatien: Perusic, Lettland: Riga, Ogre, Litauen: Vilnius, Luxemburg: Bertrange, Boulaide, Itzig, Mamer, Dudelange, Malaysia: Kuala Lumpur, Macao, Moldavien, Namibia: Windhoek, Nicaragua: Managua, Norge: Brönnöysund, Stavanger, Kolbotn, Rakkestad, Bergen, Oslo, Dokka, Tofte, Florvåg, Hamar, Haugesund, Dale, Trondheim, Moss, Lillehammer, Sandnes, Stange, Arendal, Vestby, Drammen, Andenes, Svavelvik, Panama, Peru: Lima, Polen: Warzava, Wroclaw, Wloclawek, Koszalin, Smolec, Portugal: Nelas, Puerto Rico, Rumänien: Arad, Bukarest, Iasi, Alba Iulia, Voronezh, Ploiesti, Ryssland: Moskva, S:t Petersburg, Zhirkov, Samara, Kazan, Stavropol, Belgorod, Togliatti, Inko, Orsk, Saratov, Orenburg, Pyshma, Chelyabinsk, Volgodonsk, Korolev, Schweiz: Luzern, Zürich, Tuggen, Senegal, Singapore, Slovakien: Bratislava, Slovenien, Spanien: Barcelona, Madrid, Valencia, El Prat De Llobregat, Bailén, Cebreros, Getafe, Málaga, Córdoba, Valladolid, Pontevedra, Reus, Marbella,  Torremolinos, Sydafrika: Rivonia, Thailand: Bangkok, Taiwan: Tainan, Taipei, Tjeckien: Stare Mesto, Prag, Turkiet: Ankara, Mugla, Istanbul, Tyskland: Hamburg, Düsseldorf, Pinneberg, Dresden, Leipzig, Freiburg, Bremen, Point, Hornbach, Wiesbaden, Nürnberg, Böhl-Iggelheim, Wedel, Berlin, Heidelberg, Fürstenau, Aachen, Paderborn, Freiburg, Zingst, Potsdam, Bobenheim-Roxheim, Frankfurt Am Main, Ludwigshafen, Wellen, Zorneding, Pforzheim, Kabel, Vorwerk, Osterwick, Tönisvorst, Uganda, Ukraina: Kiev, Kiselëv, Rivne, Obolon, Odessa, Kharkov, Sivash, Dnepropetrovsk, Lviv,  Kherson, Ungern: Debrecen, Uruguay: Montevideo, USA: San Diego, Rochester, Dallas, Scranton, Sunnyvale, Cupertino, Fort Worth, Seattle, Saint Louis, San Luis Obispo, Memphis, Schwenksville, Redmond, Elisabethtown, Clarks Summit, Los Angeles, Kansas City, Glassboro, Bellingham, Rush City, Wallington, New York, White Plains, Kirkland, Phoenix,Tucson, South San Francisco, Santa Clara, Mountain View, Chicago, Rancho Cucamonga, Farmingdale, Menlo Park, Brooklyn, West Hollywood, Houston, Plano, Milpitas, Mechanicsburg, Portland, Leesburg, Apo, Cambridge, Atlanta, Scottsdale, Summerville, Albany, Oceanside, Denver, Canyon Country, Bronx, Brooklyn, San Antonio, Wharton, Walnut, Baltimore, Santa Ana, Boston, San Jose, Lakeland, Woodstock, Missoula, Albany, Tampa, Daly City, Vietnam: Hanoi, Vitryssland: Minsk, Zambia: Lusaka, Åland: Mariehamn, Österrike: Wien, Wels.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Om min tid på det stora tidningsförlaget

♦ ♦ ♦ Så har då en till av de stora tidningsmänniskorna gått ur tiden. Edgar Antonsson. Jag hade förmånen att arbeta med honom i mitten på sextitalet då jag var ung layout-elev* och han chefredaktör på legendariska bildtidningen Se. Min uppgift var bland annat att layouta avdelningen längst bak i tidningen, med insändarna och ”veckans bubbla”, ett foto med en rolig pratbubbla som likaledes legendariske Gits Olsson hade formulerat. Avdelningen kallades Mummel i kön för att den var sist i tidningen. Bra namn.

 

Större delen av Se:s redaktion i mitten på sextiotalet. Mitt emot mig vänd mott kameran är Gits Olsson, grundaren av tidningens lättare avdelning Mummel i kön.

Större delen av Se:s redaktion i mitten på sextiotalet. Mitt emot mig vänd mot kameran är Gits Olsson, grundaren av tidningens lättare avdelning Mummel i kön.

Se var Sveriges svar på amerikanska Look, en reportagetidning med tonvikten lagd på kvalitetsbilder. Här fick jag lära mig mycket, inte minst rubrikformuleringarnas svåra konst. Att med en rad fånga essensen av en text (eller bild) så att den väcker intresse hos läsaren. Inte sällan var den fyndig och rolig. Som den fina bilden på ett par som dansade sydamerikanskt och där  det var tydligt var mannens hand var placerad. Rubriken löd: Håll mig hårt i rumban.

Mina första stapplande steg tog jag annars på Vecko-Revyn där jag fick skissa in bilderna på tidningsuppslaget så att de tekniska avdelningarna kunde beskära bilden efter önskemål. Jag tyckte det var jättekul.

Som medarbetare fick man ibland hoppa in som fotomodell. Här en löpsedel från mitt korta inhopp på Allt i Hemmet.

Som medarbetare fick man ibland hoppa in som fotomodell. Här en löpsedel från min korta tid på Allt i Hemmet.

Se lades ned i början på sjuttitalet. Tv gjorde breda bildreportage-tidningar överflödiga. Så jag placerades på Teknikens värld (det stora förlaget Åhlén & Åkerlund ägde ett tjugotal stora tidningar som folk flyttade runt på). Detta var en tidning för män som älskade bilar. Skön och slapp stämning på redaktionen. Bara man klarade lämningen, d v s skickade materialet i tid till tryckning, kunde man leka. På Se kastades pil hela dagarna (men jobbades hela söndagsnatten). På Teknikens värld cyklades enhjuling i korridorerna. Redaktionen bestod av män – alla utom en – och hon var testförare.

Vi Föräldrars redaktion. Chefredaktör Yvonne Berlin t v och andra från höger Eva Alge, art director.

Vi Föräldrars redaktion. Chefredaktör Yvonne Berlin t v och andra från höger Eva Alge, art director.

Sen blev det Båtnytt. En dag sa chefredaktören – ska vi luncha i Vaxholm? Och sen tog vi redaktionsbåten dit. För att dryga ut lönen tillbringade jag en helg i månaden med att layouta  korsordstidningarna Lycko-Kryss och Roliga Kryss. Tråkigt jobb, men bra betalt. Sedermera fick jag roligare extraknäck som folkparksaffischer och LP-omslag. Min kollega på Se gjorde förresten ABBAs första LP-omslag innan de hette ABBA, på omslaget stod det Björn Benny Frida och Agneta.

Nästa arbetsplats hette Vi Föräldrar. Här var vi två killar bland en massa tjejer. Efter det hamnade jag på någon sorts utvecklingsavdelning där vi skulle komma med nya tidningsidéer. Det blev bara en vad jag minns: Idé & Framgång, en tidning för entrepenörer med success stories. Kom bara ut med tre nummer.

Mati Lepp och jag i layoutrummet på Ny Musik på Tunnelgatan. Mati ägnade sig sedermera åt att teckna barnböcker.

Mati Lepp och jag i layoutrummet på Ny Musik på Tunnelgatan. Mati ägnade sig sedermera åt att illustrera barnböcker.

Ny Musik var namnet på en poptidning som försökte vara lika seriös som den amerikanska förebilden Rolling Stone. Jag tror vi höll på ett år innan den lades ned. För liten upplaga. Men jättekul hade vi. Skivbolagen skickade drivor med skivor för att recenseras. De delades sedan ut till var och en i redaktionen. Min skivsamling växte okontrollerat. Vi gick på rockgalor och festivaler och träffade rockstjärnor. Detta var min sturm und drang-period.

På Min Värld fick man ibland rycka in som modell för en novellillustration.

Min Värld fick man ibland rycka in som modell för en novellillustration.

Efter nedläggningen av Ny Musik hamnade jag på Centrallayouten. Vi var ett gäng på 5-6 erfarna layoutare som gjorde dummies (visualiserade förslag på nya tidningsidéer). Samtidigt var vi en pool som från ena dagen till den andra skulle hoppa in som ersättare på vilken tidning som helst på förlaget då någon på deras layoutavdelning insjuknat. På det sättet kom jag att vikariera på FIB aktuellt (porrig herrtidning), Året Runt, Damernas värld och en rad facktidningar, bl a Veckans Affärer och Allt i Hemmet.

På sluttampen blev det Min Värld. Nu började jag undra om det var detta jag skulle hålla på med. Då jag till slut placerades på Mitt Livs Novell kände jag att det fick vara nog. Vid det här laget hade jag gått med i en antroposofisk studiegrupp i Stockholm och kände att Järna lockade. Så jag flyttade, började jobba i affär ute på Steinerseminariet. Jag hade kommit hem.

*Layoutman är den som sammanfogar text och bild i en läsbar  och estetisk komposition på tidningssidorna

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share