Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I ett tevesamtal på sajten Det goda samhället diskuterar Lotta Gröning med Patrik Engellau och Jens Ganman om de politiska problemen i Sverige, problem som ingen låtsas om, varken politiker eller media. Det är en sak vad politikerna gör, men att media, vars uppdrag är att granska makten, istället spelar med är allvarligare, eftersom det ger allmänheten intrycket att allt väsentligt är som det skall vara.

Lotta Gröning jobbar som kolumnist på Expressen. Har tidigare jobbat på NSD och Aftonbladet.

Media har tappat sitt uppdrag och roten till dagens situation var den förödande decemberöverenskommelsen. Den bordlade demokratin, menar Lotta. I inget annat EU-land hade det varit möjligt med en sån här uppgörelse där man lägger demokratin åt sidan.

»Det var ingen i media som ifrågasatte uppgörelsen, de följde bara med för vi var inne i ett flöde där makten var viktigare än demokratin och det stora hotet var SD och Jimmie Åkesson.«

Att miljoner läste alternativmedia med en annan syn förändrade ingenting. Men jag tror folk börjar få nog nu – och där är media fortfarande inte med. Den svenska modellen finns inte längre, invandringen har förändrat situationen.

»Jag tror inte att svenskar är rasister, problemet är att media och politiker har utgått ifrån det – för det är enda sättet de kan förklara sina misslyckanden. När politiker ser att invandringspolitiken inte fungerar blir de förnärmade – detta är ju Sverige där vi gör allting rätt!«

Den italienska arbetskraftsinvandringen på 60-talet klarade vi för det var inte så många. De hade jobb och de var européer, liksom de jugoslaver som kom senare. Nu har vi en situation i skolan där en del barn aldrig har hållit i en penna blandade med svenskfödda och syrier som egentligen borde gå i en högre klass. Som klasslärare ska du klara detta. I vår skola i Norberg klappade två lärare ihop och fick åka ambulans till sjukhuset, säger Lotta.

Patrik Engellau är författare och har arbetat inom FN, SIDA och UD. Sedan 2015 ansvarig för debattsidan Det Goda Samhället.

Hur kommer man tillrätta med problemen? Deltagarna är ense om att Dan Eliasson måste bort, han är en politruk, ”en ideologisk grindvakt”. Sen skulle man ”nolla” några statliga verk som migrationsverket eftersom de inte klarar sitt uppdrag. Lotta:

»Såg en intervju där det framgick att de asylsökande inte får någon upplysning om lagar, bestämmelser och annan viktig information nödvändig för förståelsen av det land de kommit till. ”Vi har ingen skyldighet att samarbeta med andra verk” var svaret. De sitter där som en bubbla, en stat i staten.«

Det är administrationen och regelsystemet som är fel – och att man inte har något tjänstemannaansvar, det borde återinföras. En annan myndighet som borde nollas är SVT, som blivit en stor aktör som politiserar opinionsbildningen. Det finns så mycket maktmissbruk, det fungerar inte i en demokrati.

»Stenkastningen mot blåljuspersonal åtgärdas inte, vilket retar gallfeber på folk. Och SD växer. Efter terrordådet på Drottninggatan då de politiska partierna samlas för att råda får inte SD vara med. Vilket naturligtvis gynnar SD och man kan undra – hur stora vill man att SD ska bli?«

Jens Ganman, författare och journalist med ett förflutet på SR och SVT.

Hur tänker politikerna? Stefan Löfven verkar vara omgiven av identitetspolitiker och relativister och människor som säger att allt är bra och det som är dåligt ska du inte bry dig om. Även de andra partierna saknar markkontakt, de lyssnar inte på vanliga människor längre. Patrik Engellau:

»Partiledardebatten – jag orkar inte titta på den. Samma frågor, samma politiker, allting är förutsägbart. Jag knyter näven i byxfickan och går därifrån.«

I England har politiker debatter med vanligt folk som är upprörda och ställer dem till svars. Här förekommer inte detta. Våra politiker måste vara livrädda när de inte kan möta vanligt folk. Därför tystar de allt. Nästa val kommer resultera i ett parlamentariskt kaos där man kommer göra allt för att utesluta SD precis som förra gången. Utan att ifrågasättas av media – precis som förra gången.

Enskilda politiker granskas om de agerat omdömeslöst, varit korrumperade eller handskats vårslöst med restaurang- och taxikvitton. Men man granskar inte politiken, man utkräver inget politiskt ansvar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Så har då SD fått rätt igen. Media och politiker har nu nödgats tillstå att de tafsande ungdomarna kommer från Nordafrika och Mellanöstern trots att polisen försökt mörka nationaliteten i enlighet med vad den politiska korrektheten krävt. Uppgifter om härkomst har ingen relevans har det ju hetat, för alla kulturer är lika mycket värda. Denna dogm är nu skjuten i sank. Självklarheter som att kulturer och handlingsmönster skiljer sig mellan länder börjar nu bli en sanning inte bara för SD.

Själv ser jag inga problem med invandring, är det väl bäst att tillägga, jag tycker att det är berikande med människor som flyttar till vårt land från världens alla hörn. Men jag är förvånad över den allmänna bristen på inlevelse i vad en så omfattande invandring måste innebära för många andra, speciellt nu då de stora integrationsproblemen är uppenbara för var och en.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Hur kan det vara så svårt förstå att många är skrämda av den allt ymnigare förekomsten av annorlunda utseenden, främmande språk, underliga kläder och maskeringar, muslimskt kvinnoförakt och patriarkala sedvänjor, moskéer, hederskultur och hot om terror? Att svenskar i gemen har ett öppet och fördomsfritt sinnelag är nog sant. Men inte alla. En del behöver mer tid att smälta de dramatiska förändringar samhället går igenom nu.

Bristen på inlevelse i detta är häpnadsväckande. Man fattar inte grejen. Samtidigt grubblar man över SD:s stora framgång i valet men har fortfarande svårt att begripa det uppenbara – att SD är det enda parti som tagit denna skrämda grupp på allvar. Hos SD möter man den förståelse andra partier saknar. Det är klart man då röstar på SD. Den ständigt pågående demoniseringen av partiet förstärker bara sammanhållningen.

Etablissemanget har trott att denna del av väljarkåren helt plötsligt och oförklarligt skulle ha drabbats av främlingsfientlighet, rasism och fascism. Som en blixt från klar himmel. Jag tror det är mycket enklare. Jag tror det handlar om det som ett äldre par i Nederländerna yttrade som sin upplevelse inför invandringen: ”Vi känner inte igen oss längre”. Den ökande invandringen innebär en otrygghet genom att den invanda verkligheten på kort tid förändrats.

Att detta har provocerat fram en markerad värdekonservatism har etablissemanget inte förstått. Så man hånar och skandaliserar denna avvikelse från den partipolitiska normen.

Till detta fogar sig ett annat tidsfenomen som politiker och media inte heller insett sprängkraften i – feminismen. Med sin arroganta framtoning, där män skuldbeläggs och märkliga idéer lanseras, har väckt en omfattande irritation hos många. Återigen står man frågande. Alla svenskar ska ju vara feminister, det har vi ju kommit överens om, inte sant? Så även här blir frustrationen överkörd och kommer bara till uttryck i ett undertryckt ”näthat”. Där de etablerade partierna tävlar i att kalla sig feminister är det bara SD som visar förståelse för reaktionen på feminismens överdrifter.

Det är klart att folk är för jämlikhet mellan könen – vem är inte det? Men det är långt ifrån den mansföraktande ideologi feminismen står för. Att feminismen kollektivt skuldbelägger svenska män – men inte det muslimska patriarkala kvinnoföraktet – är ett hyckleri som ytterligare belastar feminismens rykte hos en stor allmänhet. Men inte heller detta fattar etablissemanget. Det gör bara SD.

SD har givit röst åt en befolkningsgruppering som tidigare inte fått rum i det politiska landskapet i landet. De står för ett nytt förhållningssätt snarare än traditionella partipolitiska frågeställningar. I mycket handlar det om en reaktion på det hyckleri de uppfattar politiker och media har i fråga om invandring, islam och feminism. Ett förhållningssätt dikterat av politisk korrekthet där meningsyttringar undertrycks för att man inte ska dabba sig.

Och en sak till. Att SD är uttalat nationalistiska är en naturlig reaktion på det allmänt omfattade föraktet för Sverige. Antinationalismen har varit en långlivad trend där begrepp som svenskhet ständigt förlöjligas och ifrågasätts. Våra seder och bruk förminskas till och med av namnkunniga politiker som Mona Sahlin som skäms över vårt midsommarfirande. Till exempel.

Etablissemanget har stirrat sig blint på SD:s tidigare främlingsfientlighet och nazistiska ursprung som om partiet fortfarande stod för detta. Som om alla som röstar på partiet plötsligt skulle ha blivit nazister. Denna katastrofala felbedömning skymmer det faktum att landet fått en ny politisk klass som i sina väsentliga drag är en konsekvens av en blind fläck i det politiska och mediala tänket.

Landet har fått SD för sina synders skull. Men det har man inte förstått än.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ SD skrämmer människor på djupet, skrev Niklas Orrenius nyligen i en DN-krönika där han ondgör sig över deras syn på islam. ”Många Sverigedemokrater ser muslimer som djupt annorlunda främlingar som vill skada det svenska samhället”, menar han. Det är ”konstigt att många inte tycks förstå hur djupt SD och Åkesson skrämmer människor”.

Alltså: Islam skrämmer Sverigedemokraterna, vilket i sin tur skrämmer människor för SD. Hänger ni med?

Men är det verkligen så svårt att förstå att en företeelse som dagligen exponerar terror, kvinnoförakt och medeltida tänkesätt kan skrämma folk? Att upplysta kan skilja på sunni och shia, på wahabism och fredlig islam, på sekulär islam och fanatiska islamister är en sak. Men alla andra? Jag tror deras varningsflaggor visar sig så fort de hör ordet islam.

Vad som är svårt att förstå är att inte Orrenius förstår det.

Han förstår inte rädslan för islam. För honom är det istället SD som är problemet. Det är som om Orrenius tror att Åkesson hittat på att islam är problematiskt. Som om islam skulle vara vilken religion som helst. Som skribent i Sveriges största dagstidning är denna okunnighet häpnadsväckande. För honom är islam enbart from och oskyldig. Helt problemfri.

Niklas Orrenius har tydligen inte hört om människor som spränger sig i luften i människoträngsel i islams namn, inga terrorister som skär halsen av folk i islams namn. Han verkar ha missat att två flygplan störtade in i Twin Tower och dödade över 3 000 människor. I islams namn, på order av en muslimsk ledare. Den dagen stora delar av en tidningsredaktion blev ihjälskjutna i Paris kanske han hade glömt att läsa tidningen, vad vet jag.

Och jag som trodde att tidningsmänniskor visste såna här saker.

Han ryser över SD:s berömda valfilm för några år sedan där muslimerna utmålas som ett hot:

»Det var svårt att inte associera till gamla tyska nazistiska filmer. Då var det judar som utmålades som utsugare och samhällsförstörare. Nu i SD:s film var det muslimer.«

Orrenius ser inte skillnaden. Judarna var inga terrorister som skar halsen av folk, de var fredliga. Orsaken att de förföljdes var av ideologiska skäl. Men de övergrepp som dagligen sker i islams namn över stora delar av världen är högst reella. Att många är skrämda av detta förstår inte Orrenius. Det är väl inget farligt! Hur kan man uppleva islam som ett hot, det är ju en fredlig religion!

Visst är SD:s syn på islam ensidig. I rädslan för islam ger de intrycket att alla muslimer är suspekta.

Men Orrenius syn är också ensidig – och okunnig. Han känner uppenbarligen inte till vad människor ställt till med i islams namn. För då skulle han inse det enkla faktum att det finns folk som upplever islam som ett hot. Inget konstigt med det. Människor kan bli fördomsfulla för mindre. Snarast skulle det vara konstigt om ingen reagerade på allt elände som utförs i islams namn.

Jag delar inte SD:s synsätt, inte heller deras politiska uppfattning i stort. Men jag har inte svårt att förstå deras rädsla för islam. Vad jag däremot inte begriper är att så många har så svårt att förstå detta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skriver Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti. Sent omsider börjar nu enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal. Och politiker har inte sagt flasklock – undantagandes SD – förrän Reinfeldts vädjan häromdagen till svenska folket om solidaritet inför den ökande invandringen.

Anna Dahlbergs fråga är självklar: Hur ser planeringen ut för denna omfattande invandring? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år framöver – 80 000 har nämnts för nästa år – krävs en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknar motstycke i historien – berör oss alla. Ändå får vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skriver redan för två år sedan, den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det är förvånande hur oskickligt makten hittills skött invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten har man mörkat det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – har spelat med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt har ärendet tystats ned och skambelagts. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta har stigmatiserats och deras heder ifrågasatts.

Kritik av invandringspolitiken uppfattas som kritik av invandrarna, vilket per automatik ses som främlingsfientlighet och rasism.

Argumentationen har varit undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan har det inte varit tal om, ämnet är tabubelagt.

Detta kan knappast kallas åsiktsfrihet. Och tillåts inte fri åsiktsbildning och debatt i en viktig samhällsangelägenhet är demokratin hotad.

Det krävs ingen Einstein för att räkna ut att SD:s inträde i riksdagen i mycket är ett resultat av denna mörkläggning som uppfattas som ett svek av många. Men istället för att diskutera detta skuldbeläggs all kritik av den förda invandringspolitiken. Som om kvoterna är heliga och inte kan ifrågasättas (ordet ”massinvandring” är t ex bannlyst), som om det inte existerade en integrationsproblematik. Och den nödvändiga diskussionen i ämnet omöjliggörs.

Ett uttryck för detta är den värderelativism som godkänner det mesta bara det kommer utifrån. Som DN-skribenten Lena Andersson uttrycker det:

»Anhängarna dekonstruerar (påvisar ofullkomligheter) allt på hemmaplan men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastkirurgin, heteronormativiteten, underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade västerländska normer.«

I statsmaktens informella överenskommelse med media ingår också att kriminellas invandrarbakgrund ska mörkas. Redan år 2000 skrev AB:s Yrsa Stenius om en oskriven pressetisk regel: ”När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till”. Den höga andelen utlänningar i brottsstatistiken skulle öka främlingsfientligheten om allmänheten visste, menade man. Media döljer därför uppgifterna som vore de statshemligheter. Varför upplysa om brottslingen är invandrare, är den retoriska frågan. Svaret är självklart: varför förtiga? Det är en lika viktig upplysning som ålder, kön och yrke. Och det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Inte minst i efterlysningar. Nyligen fick polisen i en norrländsk ort sina fiskar varma då de efterlyste två brottslingar, en med ”ett zigenskt” och en med ”ett baltiskt” utseende. Med ens fick de kritik för att de talat om ”stereotyper”. De hade brutit mot den svenska dogmen att alla är lika oavsett ursprung. Samtidigt förstår var och en att dessa särtecken var en väsentlig hjälp i sökandet. Att inte lämna dessa uppgifter skulle försvåra utredningen.

Frågan är om inte mörkandet av brottslingens ursprungsland är kontraproduktivt. Folk är inte dumma, de kan räkna ut saker. För statistik som visar att cirka hälften av landets fångar har invandrarbakgrund talar sitt tydliga språk. Att man döljer detta föder bara ryktesspridning och konspirationsteorier. Som i slutändan gynnar SD.

Istället skulle detta faktum debatteras öppet som allt annat som är problematiskt i landet. Vi är ju en demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. We are in this together. Eller? Experter kunde ge förklaringar så att vi förstår och blir delaktiga i en gemensam angelägenhet. Istället behandlas vi som barn som ska skyddas från verkligheten.

Landet har på några decennier påtagligt förändrats. Idag är runt 20 procent av befolkningen utrikes född eller inrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Inget fel i det, men med detta följer en rad konsekvenser som vi alla är berörda av.

Svenska folket borde få vara med i omdömesbildningen kring invandring och integration. Det är en för komplicerad fråga att avgöras enbart av politiker. Låt oss hoppas att Reinfeldts solidaritetsvädjande om att ”öppna våra hjärtan för flyktingarna” är en senkommen insikt om att häva hemligstämpeln på invandringspolitiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist