Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Den som är ny i den antroposofiska rörelsen lär sig snabbt förhållningssätt och koder. Den självklara sympatin för världsåskådningen gör att tillvänjningsprocessen till största delen blir omedveten. Dessa kollektiva förhållningssätt blir snart en del av den individuella omdömesbildningen så att det snart upplevs som ett uttryck för den egna individen. Ett helt normsystem individualiseras. Detta bekräftas också av filosofen Jon Elsters forskning som visar att mänskligt beteende formas av sociala normer. Men få antroposofer håller med om detta.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall.«

Orden kommer från en norsk eurytmist i en debatt på Facebook. Hon menade att man inte kan säga att antroposofer har kollektiva egenskaper, vilket är en vanlig tankekliché i våra sammanhang. Dessvärre stämmer den inte med verkligheten.

Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi

Att vi betraktar oss som unika individer innebär inte att vi samtidigt skulle sakna kollektiva särdrag. Tvärtom, vi är i högsta grad präglade av denna rörelse. Språkligt är det uppenbart. Tänk bara på de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna något nytt kan uppstå, göra sig tankar om, groningskrafter, stå fri, fröartad, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Och detta är ändå bara några få exempel på den språkkod de flesta antroposofer använder, det finns flera. Det är så här vi uttrycker oss.

Vi har en gemensam konservativ idealbildning präglad av romantiken från förra århundradet med idéer från bland andra Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Novalis och Schiller, för att inte nämna alla andra kulturpersoner Steiner uppmärksammar oss på. Och så har vi en ”egen” helg som är okänd utanför våra sammanhang – Mikaeli.

Vårt dagliga liv är påtagligt influerat av antroposofiska värderingar. En sociologisk undersökning av den antroposofiska kulturen i Järnaområdet från 2011 visar att antroposofiska familjer ”lever ett liv i antroposofins hägn”. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, estetiska ideal, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är en direkt konsekvens av livsåskådningen.

Man kan undra om det finns andra kollektiva rörelser som så totalt präglar sina medlemmarnas liv.

För en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning. En följd av detta är en utpräglad värdekonservatism och konformitet, här formulerad av en annan deltagare i Facebookdiskussionen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet.«

Typisk antroposof

En starkt utvecklad gruppmentalitet. Den indignerade eurytmisten ser inte att antroposofer är formade efter samma mall. Betydligt mer än ”vanliga” människor. Att kalla oss för antroposofer är därför ingen ”generalisering” utan en helt adekvat benämning. Antroposofer är namnet på en gruppering med tydliga kännetecken. Vilket inte hindrar att där också finns stora individualiteter. Det är ingen motsättning.

Att ta avstånd från det kollektiva begreppet antroposofer är dessutom inkonsekvent då man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”. Och varför är denna fråga så viktig för en antroposof?

Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.

Därför att man då får reda på om han är en av oss. För då vet man med en gång att han delar samma världsuppfattning och batteri av värderingar, hans inställning till friskolor, sjukvård, Goethe, att han gillar laserade väggar och att han läst antroposofi. Risken att han skulle vara rasist är minimal och skulle han till äventyrs visa sig vara medlem vet man med en gång att han ”ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap”. Då är han placerad i den egna uppfattningen. Vet man att han är antroposof vet man redan väldigt mycket om honom som man aldrig skulle veta om en annan människa.

Helt enkelt för att vi är formade efter samma mall.

Det finns tillfällen då antroposofer är stolta att tillhöra ett kollektiv och det är när det talas om den antroposofiska rörelsen i media. Då är antroposofen stolt över tillhörigheten, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” koketterar man ändå med att förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, gubevars, inte en gruppvarelse. Denna inkonsekvens är vanlig.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – är många antroposofer förvånade att de inte betraktas som ”vem som helst”. En häpnadsväckande brist på självsyn.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Kritiker av antroposofin undrar ibland varför de så sällan får respons från antroposofiskt håll. Svaret är enkelt: Man har har varit med förr, och få bryr sig. Antroposofin har alltid bekrigats av en oförstående omvärld. Så har det varit ända från början. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Det är nästan självklart att många materialister har svårt med antroposofin, denna aparta syn på världen som satt så många praktiska avtryck i samhället.

Ifrågasättandet är snarare ett kvitto på att antroposofin trots allt gör sig gällande i vårt genomsekulariserade kulturklimat. Och vad skulle förresten antroposoferna svara sina kritiker? Att det hela är ett misstag? Det mesta kan heller inte betecknas som kritik, det handlar snarare om en idiotförklaring av antroposofin. Så varför bry sig? Man får leva med det. Det finns viktigare saker att göra än att käbbla.

Men i sällsynta fall uppenbarar sig kritik värd namnet. Som Håkan Blomqvists tidningsartiklar i slutet på åttiotalet, Peter Staudenmaier för några år sedan och Helmut Zander, som med sitt stora, nästan tvåtusensidiga verk, Anthroposophie in Deutschland från 2007 skapade ett standardverk för antroposofin sedd utifrån. Självklart är det dessa herrar skrivit inte invändningsfritt – långt därifrån – men de pekar ändå på problemställningar som är viktiga att debattera. Något som knappast kommit till stånd utan hjälp utifrån.

För istället för att avvisa borde vi ta på allvar och diskutera dessa frågeställningar. Tyvärr valde ledande antroposofer i Frankrike istället att stämma Grégoire Perra för hans uppsats The anthroposophical indoctrination of students in Steiner-Waldorf Schools* som han skrivit och publicerat på internet 2011. Grégoire Perra är en före detta waldorfelev som gått waldorflärarutbildning och i flera år undervisat i en waldorfskola.  Han har varit medlem i sällskapet 1992-2009, där han hade ett nära samarbete med sällskapets ordförande.  

Grégoire Perras uppsats är en detaljerad vidräkning med det han menar vara den dolda påverkan antroposofin har på elever i waldorfskolan. Han anser att denna påverkan är avsiktlig, men hemlighållen, och hans syfte är att uppmärksamma denna konspiration. Och han gör det utifrån ett tvättäkta reduktionistiskt** perspektiv. Hans uppsats har en klar analytisk styrka med träffsäkra iakttagelser från hans rika erfarenhet som antroposof och waldorflärare. Vi vill därför ta upp och diskutera delar av hans uppsats.

♦ ♦ ♦ När kopplingen mellan waldorfpedagogik och antroposofi ifrågasätts brukar man från waldorfskolan framhålla att antroposofi inte lärs ut i undervisningen. Och naturligtvis är detta sant, menar Grégoire Perras. Men antroposofin bibringas eleverna ändå – på betydligt mer subtila sätt. Det handlar om hur man förmedlar zoologi, botanik, pedagogik, fysik, historia, geografi, litteratur, filosofi, matematik och konst. Det är helt annorlunda jämfört med andra skolsystem. Man använder sig av särskilda antroposofiska metoder – inte minst inom måleri, arkitektur, musik, dans, och teater. Och bakom ligger en dold agenda:

»Vi fick lära oss att undervisa eleverna i specifika delar av Rudolf Steiners trossystem – eller snarare att presentera verkligheten i ljuset av detta trossystem – utan att berätta för dem att vi ger en vinklad bild. I själva verket består utbildningen av waldorflärare i att lära sig leda eleverna, utan deras vetskap, att se världen genom Rudolf Steiners ögon!«

Och det gör man genom att hålla heligt vissa kulturella ikoner som till exempel Faust, Goethes färglära och Växternas metamorfos av Goethe, Parsifal av Wolfram von Eschenbach, den mytiska figuren Kaspar Hauser, Schillers estetiska brev och Isenheimeraltaret. Genom att göra sådana referenser ”heliga” är det sedan ”lätt att locka eleverna till Antroposofiska sällskapet”, som Perras uttrycker det.

Slutsatsen är överraskande och minst sagt djärv, men illustrerar hans tes om att den antroposofiska idealbildningen genomsyrar hela waldorfpedagogiken. Och han berättar att på lärarutbildningen i historieämnet fick de lära sig att i historiska händelser se polariteten mellan ahrimanska och luciferiska krafter – och hur man undervisar i ämnet utifrån detta synsätt. Detta kallar Perras en ”lömsk indoktrinering”.

»På den tiden var jag mycket förvånad över att ingen hade skrivit läroböcker för lärarkandidater, eftersom waldorfmetoden var så gammal och väletablerad. Vid närmare eftertanke förstår jag nu att det inte är möjligt att skriva ned dessa metoder, eftersom detta skulle avslöja systematiken i en sådan indoktrinering.«

I nästa krönika ska vi titta vidare på Grégoire Perras uppsats.

* Uppsatsen finns i en engelsk översättning på http://thewaldorfreview.blogspot.se/

** Begreppet reduktionist används här i betydelsen att reducera en större verklighetsuppfattning