Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I en krönika nyligen ställdes frågan om den biodynamiska odlingen blivit omodern – Sverige har bara 15 registrerade biodynamiska jordbruk kvar och Saltå Kvarn har sedan länge slutat marknadsföra biodynamiska produkter. I alla andra sammanhang hade detta påkallat kraftfulla åtgärder från ansvarigt  håll. Men i antroposofiska sammanhang är det annorlunda. Här är det ingen som bryr sig.

Inga bekymrade betraktelser över sakernas tillstånd från ledande företrädare. Inga krav på resoluta tag från antroposofer i allmänhet. De få som vet om det tar det med ro. Man ser läget bara som en betydelselös fluktuation i mänsklighetsutvecklingen. I ett större tidsperspektiv, tusen år eller så, har saker och ting ordnat sig till det bästa menar man. Detta exponeras i den Facebook-diskussion som följde på krönikan. Att den biodynamiska jordbruksmetoden är på fallrepet kan till och med uppfattas som något positivt, som en uttryckte det.

»Metoden är för avancerad och kan därför inte verkliggöras i vår tidsålder. Det är bara en sak som kan göras – var och en skapar nätverk som arbetar vidare med idén. Det är en process som har en homeopatisk verkan! Tidsanden har sin egen dynamik och tempot är så högt att folk inte hänger med!«

Det är alltså kommentaren till varför biodynamisk odling håller på att dö sotdöden. Evighetsperspektivet gör att den aktuella situationen känns futtig, ja nästan betydelselös. En icke-antroposof undrar då sarkastiskt vilka ”tragikomiska ting som kommer att uttalas såsom förklaringar när hela det antroposofiska `projektet´ väl har havererat”. Och får svaret av en annan mer trosviss som opponerar sig mot begreppet antroposofiskt projekt. ”Jag kallar det för en beskrivning av det levande livet vars upprinnelse är ljuset”, i det han undrar var hon bygger sin ”svartsynta, halvt ironiska pessimism på”.

»Jag menar att tiden arbetar för antroposofin. För varje decennium som går mognar mottagligheten för en mer spirituell verklighetsförståelse.«

Den kritiska kvinnan svarar att det är ”tämligen världsfrånvänt” att ha uppfattningen att tiden arbetar för antroposofin.

»För även om det vore sant (vilket jag inte alls är övertygad om) innebär det inte nödvändigtvis en chans för antroposofin – i all synnerhet inte en antroposofi som är på borttynande.«

Men detta håller inte antroposofen med om. Bara ytligt sett kan man betrakta antroposofin som något på nedåtgående, menar han.

»Begrepp och föreställningar från antroposofi (…) vinner gehör hos alltfler människor. Det avgörande är att Rudolf Steiner och andra skapat ett ”rum” som med tiden kommer att påverka tankeklimatet.«

Skapandet av detta ”rum” kan liknas vid en jordmån med de rätta växtbetingelserna för grödor, menar debattören. ”Här är det utvecklingen i ett långt perspektiv man har för ögonen.” Den tråkiga verkligheten ersätts alltså med en utopi, en antroposofisk feberdröm. Realism byts mot trosvisshet. Den av debattörerna som tidigare talat om ”homeopatisk verkan” kommer nu till undsättning.

»Jag ser den biodynamiska principen som en homeopatisk medicin som lindrar jordens dödsprocess. Den egentliga utvecklingen ligger i människans etiska utveckling – och denna testas nu i upptakten till det stora kriget alla mot alla.«

”Allas krig mot alla” är en förutsägelse av Steiner som alla antroposofer känner till. Många menar att detta krig redan inletts med terrorismen. Skeptikern svarar:

»Det fina med det här perspektivet är att man inte behöver ta den blekaste hänsyn till verkligheten men kan ändå skapa illusionen av att stå mitt inne i ett gigantiskt och spännande, ja världsomvandlande, drama.«

Detta håller de båda antroposoferna med om, för de ser evighetsperspektivet som en mer ”objektiv” verklighet. De menar att kritikern har ”ett mycket kort tidsperspektiv”, och att det samtidigt är uttryck för ”en mycket modern människa”.

»Men Gud är ingen politiker. Han är mer som bonden som tänker på släktena som skall följa. Jag ser det som att antroposofin bara ytligt sett kan betraktas som på nedåtgående. Här är det de långa historiska förloppen som är betydelsefulla.«

Kritikern insisterar, ”ett långt tidsperspektiv är ju sällan en god anledning att ignorera verkligheten här och nu”. Och får svaret att det är ”korttänkt och mycket ytligt att inte vilja se impulserna i en större kontext”.

Att många antroposofer resonerar så här måste för de flesta utanför rörelsen uppfattas som fanatisk sekterism. Verkligheten behöver man inte bry sig om, det är bara en futilitet i evighetens belysning. Då jag skrivit en krönika om den svenska biodynamikens kris får man en klapp på axeln och en mästrande kommentar om att det är betydelselöst för man ”vet” att i det långa perspektivet är det andra saker som gäller. Så kommer det att vara även när den sista biodynamiska odlingen lagt ned. Så går det när man inte tar ansvar utan bara filosoferar.

Med att ta ansvar menar jag att som antroposof bry sig om en kris i en av dotterrörelserna. Vad beror den på? Kan vi som antroposofiskt kollektiv agera? Varför informeras inte medlemmarna? Det är som om man från ansvarigt håll inte bryr sig. Denna likgiltighet delas uppenbarligen också av den antroposofiska populasen. Jag menar att detta är ett märkligt beteende. Det är precis som om det inte spelar någon roll att den biodynamiska odlingen nått vägs ände. Det möts bara av en gäspning och snusförnuftiga kommentarer om att allt är i sin ordning.

Det hela speglar en ledarskapskris och brist på ansvar inom ledande kretsar som är kännetecknande för antroposofiska sammanhang. Arne Klingborg agerade samlande, dådkraftigt och inspirerande. Detta existerar inte längre. I vår tid ska vi inte ha någon ledare är det vanliga synsättet i våra kretsar. Var och en tar ansvar, menar man. Resultatet är ju då att ingen tar ansvar. Vi har ett naivt förhållningssätt i ledarskapsfrågor.

Om Arne Klingborg inte utövat sitt inspirerande ledarskap hade Järna-antroposofin aldrig blivit något annat än några läkepedagogiska verksamheter och biodynamiska odlingar. Utan hans storartade visioner och sällsynta initiativrikedom hade Järna aldrig spelat den roll för antroposofin som denna lilla ort gjort. Nu när ett sådant ledarskap saknas marginaliseras den svenska antroposofin mer och mer. 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det finns många orsaker till varför en antroposofisk enklav bildades i Järna i mitten på 60-talet som sedan under några decennier kom att spela en inte obetydlig roll i svenskt kulturliv. Människor som idag lever i en tid med diametralt motsatt idealbildning kanske har svårt att föreställa sig det som drev dåtidens så kallade gröna våg där unga människor flyttade från storstäderna ut på landet i avsikt att leva ett enkelt och naturnära liv.

De som då flyttade till Järna delade i viss mån denna avsikt men drivkrafterna var mer sofistikerade. Tillbaka-till-naturen-tänket beledsagades av mer djupgående existentiella intentioner där antroposofin intog en ställning som lite av en exklusivitet inom tidens religiöst orienterade riktningar. Långt innan begreppet New Age kom med sitt smörgåsbord av andliga läror intog antroposofin en särställning.

Samhällskritiken och det moraliska levnadssättet som var betecknande för gröna vågen var också antroposofins, även om man här förde det mycket längre. På vissa områden var man till och med ”marknadsledande” – många gröna vågen-kollektiv använde sig av den antroposofiska metoden biodynamisk odling, man mjölksyrade grönsaker, en gammal konserveringsmetod återlanserad av antroposofen Annelies Schöneck och man satte sina barn i waldorfskolor som då i stort sett var den enda alternativa skolformen.

Men till skillnad från sådana hippiekollektiv som till exempel Skogsnäskollektivet odlade man i Järna en striktare stil och en mer traditionellt borgerlig livsföring. Här existerade till exempel inga boendekollektiv, vilket många utanför trodde, och folk gick inte omkring med peace and love-banderoller rökandes brass. I Järna-antroposofin utvecklades i stället ett romantiskt bildningsideal  grundat i Steiners filosofiska skrifter från början av seklet. Och man både rökte och åt kött, vilket också bröt mot allmänhetens föreställning.

Den grundläggande livshållningen var starkt moralisk. Vad är en sann och önskvärd livshållning var den fråga som ständigt var aktuell. Att ha brutit med sitt tidigare liv för att i en gemenskap förverkliga dessa ideal gav styrka och riktning för alla inblandade. Man sökte ett rätt levt liv, vilket innebar att man levde enkelt i en vardag utan extravaganser. Därför var det naturligt att lärarna på en waldorfskola under en period fick en del av sin lön utbetalad i grönsaker. Alla var fattiga, men knappheten var en självklar del av ett meningsfullt livsval.

På Saltå Kvarn utvecklades ett system med lön efter behov, andra försökte förverkliga ekonomiska gemenskaper där vars och ens lön lades i en pott som sedan disponerades fritt inom gruppen. Detta gav intressanta erfarenheter där relevansen i de egna behoven vägdes mot gruppens. Avgörandet låg i den individuella omdömesbildningen. Denna övning i moraliskt tänkande var en utmaning som tilltalade deltagarna. Nu skulle man ge den egna egoismen en match! Altruism som vardagsprincip.

I Järna förverkligades aldrig modellen, skattelagstiftningen satte käppar i hjulet, men på kontinenten funkade det. Där visade det sig att modellen intressant nog alltid gav ett överskott som man sedan gemensamt kunde finansiera behjärtansvärda projekt med. I förlängningen såg man hur många sådana gemenskaper skulle kunna bli en ekonomisk faktor i samhället.

Men så långt kom man inte. Den här gången.

Moraltänkandet försvagades i takt med den förändrade tidsandan, vi blev äldre och klokare. Den politiskt röda färg som då allmänt rådde i Järna byttes till grön när MP kom. Även om den färgen troligtvis fortfarande dominerar finns idag alla politiska schatteringar bland antroposofer, till och med SD. Det moraliska livet i Järna existerar säkert fortfarande i viss mån, men har tynat bort i samhällsmaskineriets alla regelsystem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ ”Hur ska utvecklingen av antroposofin i dagens samhälle se ut?”, frågas i nya numret av Forum Antroposofi. Detta har varit den antroposofiska rörelsens tiotusenkronorsfråga ända sen starten för hundra år sedan. Och ännu väntar rörelsen på svaret. Men nu vill en medlem i Järna ta det från scratch igen. Trägen vinner. Den här gången gäller ansatsen ett ”mentorprogram” där man i grupp gemensamt skall komma fram till den efterlängtade lösningen:

»Hur står de antroposofiska initiativen och verksamheterna i relation till de allt mer regelstyrda och inskränkande direktiven från beslutsfattare? Vem kan och vill ta vid i de utstakade spåren i befintliga verksamheter burna av en antroposofisk världsåskådning?«

Frågor, frågor. Och de behöver naturligtvis ställas, för det ser inte så hoppfullt ut internt. Att Antroposofiska sällskapet har kommit på obestånd har antytts flera gånger här på Mummel i kön. Men aldrig har det väl varit mer tydligt än vid anblicken av senaste numret av Forum. Den snofsiga ansatsen med trådbunden rygg och penselgjorda rubriker har nu fått ge vika för en lågbudgetversion i slankigt rosa Dagens industri-papper. Men detta till trots har tidskriften fått en mer markerad känsla av tidning som den paradoxalt nog vunnit på.

Orsaken till åtstramningen ser vi i budget för nästa år där man mer än halverat anslaget till Forum. Men den förnäma finkulturkänslan vi tidigare uppmärksammat vill redaktionen för den skull inte släppa. De pedagogiska ambitionerna får därför vänta, ansatser till folklighet finns inte på kartan. Så om läsaren inte är lika bildad som redaktionen förutsätts man googla konstiga ord:

»Det är just satsens dubbelmening som uttalar en real relation till världen. En relation som inte är lineär, inte diskursiv, utan reciprok och paradoxal – som förutsätter lika mycket interpretation och reflektion som handling.«

Man vill uppenbarligen markera att antroposofin består av en samling språksnobbar. Intrycket befästs i stort som i smått, till och med i redaktionsrutan – där redaktionsmedlemmarnas namn och trycktekniska uppgifter står – som fått den obegripliga rubriken kolofon. Här får man snabbt kolla Wikipedia igen! Som upplyser oss om att kolofon betyder ”slutskrift i en äldre bok som innehåller uppgifter om bokens titel, författarens och tryckarens namn m.m.”. För en som varit verksam med bokutgivning är begreppet kolofon visserligen bekant, men bara som ett fackuttryck mellan utgivaren och tryckeriet – inte som ett ord som trycks i boken. Det finns ingen anledning. Och jag har aldrig sett det i en tidning. Men detta är Forum – här talas till läsaren – inte med.

Och redan i tidningens inledning vill man visa upp sina intellektuella färdigheter. ”Välkomna till en tidning i nytt format!” utropas på sidan tre där man av den underliggande annonsstora texten förväntar sig en lättfattlig introduktion till omgörningen. Men hej vad man bedrar sig. Här skall minsann talas finspråk:

»Thomas Steinfeld drog i DN:s artikelserie från i höstas om ”tidningens väsen” den intressanta slutsatsen att nätet i sin ”elasticitet” och sin ”konstgjorda uppdelning av ett kontinuum” inte utgör ett hot mot papperstidningen. Genom tidningens begränsning, bundenheten vid ett fysiskt närvarande material, kan den tvärtom tydligt gradera händelser.«

Grunna på det ni. Nå, den intellektuella snobbismen hindrar inte att tidningen innehåller ett och annat som faktiskt är helt begripligt. Som att Dalai Lama (d v s Tenzin Gyatso, som är hans riktiga namn) skänkt 1 miljon dollar till Mind & Life Institute, en organisation, ledd av antroposofen Arthur Zajonc, för dialog mellan världens främsta vetenskapsmän och andligt orienterade forskare.

Vi får också bekräftat det sorgliga faktum att den biodynamiska odlingsmetodens sista bastion Saltå Kvarn har slutat betala biodynamiska bönder ett merpris för brödsäden. Samtidigt har man slutat märka sina kvarnprodukter med biodynamiskt odlat och Demeter. Flera bönder har slutat odla biodynamiskt. Däremot går det bra för trädgårdsmästarutbildningen på Skillebyholm som bara kan ta emot en del av alla som söker. Dessutom vann förstaårsstudenterna första pris i en prestigefylld idéträdgårdstävling i hård konkurrens med landets trädgårdselit.

Större delen av numret upptas av en artikel om uppkomsten och utvecklingen av den antroposofiska rörelsens esoteriska kärna, allmänt bekant under begreppet högskolan. Riktigt intressant – och inte alls svårläst.

”Människan en lindansare – sambandet mellan det inre och det yttre” är rubriken på sommarens högskolekonferens som sträcker sig över fem dagar till det facila priset av 2.400:-. Måltider ingår inte i kostnaden, ej heller övernattning. Men man kan få ett rabatterat pris på 600 kronor natten på intilliggande hotellet Ormen långe. Vilket blir lika mycket som kursavgiften för fyra nätter. Med mat kommer deltagandet alltså handla om en bra bit över 5000 kronor för var och en.

Inget för fattiglappar precis. Fjärran den lyckliga tid då man kom undan med en tredjedel, typ.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

”Nån måste göra nåt, det här är ju rena sekterismen!” Uttalandet kommer från en bekant som är chef för en miljöorganisation och som läst Miljöaktuellts artikel* om biodynamisk odling. Han har varit en stor tillskyndare av biodynamisk odling och har stor respekt för antroposofernas insatser även på andra områden. Men nu är han besviken: ”Man får ju skämmas!”. Hur ska han i fortsättningen kunna tala väl om biodynamisk odling med kollegor inom olika miljöorganisationer?

Han har goda skäl att känna bestörtning. Artikeln beskriver vad de biodynamiska preparaten består av. Preparat 502 utgörs av urinblåsor från kronhjort som fylls med röllekablommor och sedan placeras i solen under sommaren och i marken under vintern för att sedan grävas upp på våren. Preparat 505 görs av finhackade barkbitar av ek som placeras i kranium från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten. Preparat 506 framställs av bukhinna från nötkreatur som fylls av maskrosblommor som läggs i marken på vintern för att tas upp på våren. Det finns fler preparat som framställs på liknande sätt.

Men det märkliga med detta kanske han hade kunnat ta om företrädarna för den biodynamiska odlingen hade rimliga förklaringar. Eller förhöll sig på ett anständigt sätt. Men de svarar undvikande. ”Vi har inget att dölja”, säger Lars Engström på Rosendals trädgård, ”men det blir enklare kontakt med kunden om man inte tar med alla delar”. Man verkar sakna argument.

Det biodynamiska jordbruket är på nedgång. Landets största förädlare och säljare av biodynamiska livsmedel, Saltå kvarn, har sen i somras släppt kravet på att alla spannmålsprodukter måste vara biodynamiska. Det finns inte tillräckligt – allt färre odlare ställer om till biodynamisk odling medan den ekologiska odlingen ökar kraftigt. Samtidigt som Saltå kvarn växer tvingas VD Johan Ununger därför vara pragmatisk: ”Vi bryr oss helt enkelt inte så mycket om de biodynamiska preparaten”.

Ununger menar att skillnaden mellan de två alternativa jordbruksmetoderna är ”så små att det knappt är intressant att prata om det”. Till skillnad från Ununger menar Mona Lostringer Gustavsson på Svenska Demeterförbundet, som certifierar biodynamiskt framställda produkter, att ”det är klart att preparaten fungerar. Det finns massor av forskning som styrker detta.” Artur Granstedt på Biodynamiska forskningsinstitutet håller med: ”Det finns forskning som visar att de har statistiskt säkerställd verkan”.

Försvarare av den biodynamiska odlingsmetodens överlägsenhet talar alltid om denna forskning, men den redovisas sällan – och då bara något enstaka försök som visar på jordförbättring. Bengt Lundegård, som tidigare forskat på biodynamiska odlingsmetoder på SLU: ”Problemet för antroposofin är ju att den inte publicerat sig vetenskapligt och att deras metoder inte anammats av vetenskapsvärlden. Det är en holistisk metod som inte kan jämföras med accepterade vetenskapliga metoder”.

Dan Larhammar på föreningen Vetenskap och folkbildning som i många år varit kritisk, tillbakavisar de ständiga påståendena om att biodynamiska produkter har mer smak, är mer näringsriktiga och har bättre lagringsegenskaper: ”Om en studie skulle ge några sådana resultat skulle de ge stort genomslag i forskarvärlden”.

Mörkandet från antroposofisk sida av de biodynamiska metoderna är en direkt följd av ett obefintligt ledarskap. Som alltid i antroposofiska sammanhang är var och en ställd på sig själv. Finns en central instans sysselsätter den sig mest med ideologifrågor och kursverksamhet. Mycket sällan med strukturering av rörelsen och dess framtoning utåt. Att ingen i rörelsen kan förklara preparatens märkliga framställning är en sak. En ledning värd namnet hade för längesedan både internt och ut mot media tagit fram och kommunicerat en rad forskningsrapporter som tydligt visar den stora skillnad tillsättandet av preparaten utgör. Man hade då kunnat säga `vi förstår inte Steiners intentioner, men de funkar!´

Då hade man spelat med öppna kort. Och hade preparaten den fantastiska verkan som förespeglats från antroposofiskt håll hade offentligheten nog haft ett visst överseende med underligheterna. Och miljöchefen sluppit skämmas.

*Artikeln, ”Biodynamisk kräftgång” (8/2012), fanns ännu inte på nätupplagan http://miljoaktuellt.idg.se/då detta skrevs.

Den biodynamiska odlaren Marjorie Spock stämde i början på 1960-talet New York City för att de sprutat hormoslyr in i hennes trädgård. Vid den påföljande rättegången inkallades expertvittnet Rachel Carson som i samband med detta kunde gräva fram underlaget till boken Tyst vår som kom att bli startskottet för miljörörelsen. På den tiden var den biodynamiska odlingsmetoden – grundad av Rudolf Steiner redan på 20-talet – det dominerande alternativet till kemikaliejordbruket.

Idag har en urvattnad variant – den ekologiska odlingsmetoden – i stort sett tagit över. Den biodynamiska särarten marginaliseras alltmer. Varför? I två nummer av Forum för antroposofi juni och oktober 2000 analyserar Hans von Essen detta under rubriken ”Varför har den biodynamiska rörelsen i Sverige stagnerat?”.

Till skillnad från ”vanlig” ekologisk odling – som förutom att den är giftfri ofta tillämpar samma stordriftstänkande som kemikaliejordbruket – eftersträvar man i den biodynamiska odlingen att vara så självförsörjande som möjligt med allt det som gården behöver.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 13

Man har djur – så många som gården kan försörja med eget foder. Detta kräver en balanserad växtföljd som samtidigt ger marken den kvävefixering som den behöver. För att tillvarata gårdens resurser på bästa sätt behövs flera djurslag, egna avelsdjur, eget gödsel, eget utsäde. Allt detta kräver sitt speciella kunnande. För den biodynamiska bonden blir därför umgänget med gården en kunskapsväg som leder till en förståelse för naturens intimaste sammanhang. I en sorts helhetsupplevelse utvecklas ett samarbete med naturen som blir en hel livsstil.

Men det rådande stordriftstänkandet premierar inte denna existensform. Att som biodynamiker ta ett hundraprocentigt ansvar för jorden och gården ger inte samma lönsamhet som den konventionella odlingens industrikoncept där miljökostnader lastas över på skattebetalarna – eller skjuts på framtiden. Den biodynamiska gården är ett individuellt forskningsprojekt grundat i ett moraliskt-etiskt förhållningssätt.

Naturligtvis är ett sådant förhållningssätt krävande på alla sätt. Lägger man därtill existensen av de i odlingsprocessen nödvändiga biodynamiska preparaten är det lätt att inse att denna odlingsform kan väcka skepsis hos intresserade odlare. Bättre då att bara odla giftfritt rakt av, kan man tycka.

Nu råder inget motsatsförhållande mellan ekologisk odling och den biodynamiska metoden, vilket är viktigt att understryka. Ekologisk odling är ett samlande begrepp för flera odlarrörelser som förutom den biodynamiska odlingsmetoden även innefattar organisk-biologisk odling, naturenlig odling och permakultur. Dessa odlingsmetoder har kunnat behålla sina respektive särarter, eftersom de är ”strängare”. Den ekologiska odlingen har vidare ramar.

Det finns studier som visar att biodynamisk odling på många sätt är överlägsen inte bara den konventionella utan även den ekologiska odlingen. Om odlingsresultaten är bättre  – spelar det då någon roll om preparatframställningen kan verka egendomlig?

Men dessa studier kommuniceras dåligt från biodynamiskt håll. Smart marknadsföring har aldrig varit framträdande inom detta område. Med ett undantag – Saltå Kvarn, som betalar biodynamiska odlare mer för deras spannmål än någon annan kvarn. Under Saltås vingar håller därför biodynamisk odling ställningarna i folks medvetande. Än så länge.