Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?

Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.

Skogsnäskollektivet.

»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.

Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«

Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.

Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.

Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.

»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«

Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.

Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.

Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.

Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Mitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Initiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

Det var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposofin i ungdomen ändrade mitt liv. Äntligen en världsbild som satte allt i ett sammanhang. Krafterna bakom tillvaron blottlades, människans komplexa väsen undersöktes, världshistoriens krumbukter kom i ett förklarat sken och inte minst – reinkarnationsidén visade på människan som ett evighetsväsen. Min entusiasm visste inga gränser.

Det unika med denna världsåskådning, och som gav den tyngd, var dess konsekvenser i det praktiska livet inom sjukvård, jordbruk, omsorg och pedagogik. Men det som mest fångade mitt intresse i början var Steiners samhällsanalys som jag tyckte var suverän. Tregreningen av den sociala organismen, som han kallade sin samhällsmodell, var ett försök att betrakta samhällsskeendet fenomenologiskt – befriat från ideologi och intressegrupperingars manövrerande. För en som var hjärtligt trött på det partipolitiska tjafset var detta ljuv musik.

Men en omläsning av Kärnpunkterna i den sociala frågan, boken där Steiner lanserade sin samhällssyn, är idag dessvärre en besvikelse. Den anarkosyndikalistiska grundtanken känns visserligen fortfarande sympatisk, men långtifrån realistisk – och den har heller aldrig vidareutvecklats. Ändå är idén fortfarande allmänt förekommande i antroposofiska sammanhang, som nu senast i Forum (nr 4,2012).

Social poesi, social skulptur är rubriken på en artikel av belgiskan Melanie Lauwaert som studerar på YIP (Youth Initiative Program) på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Rubrikens poetiska formulering är typisk. Den följs av en lika poetisk betraktelse. ”Vår sociala kropps alla organ står under hot från flera håll samtidigt”, heter det. ”Allt verkar utmanas av ett gammalt och invant tänkesätt och genom en växande materialism som tillsammans leder till en stark stagnation och ett slags förhärdningsprocess.”

Detta känner vi igen, vi som har varit med ett tag. Och artikelförfattaren fortsätter:

»För att den sociala kroppen ska bli en frisk organism måste människan utveckla en `medkänslans ekologi´ genom att kultivera vårt tänkande och vår kreativa kapacitet. Ett paradigmskifte är avgörande. Människan längtar efter att skapa verklig frihet, gemenskap och samförstånd, men detta är inget som är oss av naturen givet. Vi måste aktivt arbeta för att skapa en skulptural social process.«

Vackra ord, men inget konkret. Vad en ekologisk medkänsla är utvecklas nämligen inte närmare, inte heller hur det kommande paradigmskiftet kan se ut. Sen är det ju svårt att skapa ”en skulptural social process” om det inte närmare förklaras vad den innebär. Och så fortsätter det. Vi uppmanas att utveckla ”social poesi”, det vill säga ”upplivandet och stärkandet av fantasin och den fria, kreativa, levande tanken, känslan och viljan genom att medvetet och aktivt vara i kontakt med den poetiska sfären av holistisk fantasi, inspiration och intuition”.

Holistisk fantasi – det är ingen hejd på de nyskapande begreppen. Problemet är bara att de är tomma, de står inte för någonting. För artikelförfattaren gitter inte förklara, det hon menar är därför höljt i dunkel. Och det blir knappast klarare längre fram:

»Vi måste börja med att i tanken aktivt om- och återskapa den värld vi vill leva i, men inte på ett intellektuellt sätt, utan ett visionärt och holistiskt sätt.«

Detta är snömos, till intet förpliktigande eufemismer. Man kan naturligtvis ursäkta det hela med att det är ett resultat av en ung människas svärmiska sinnelag – jag var likadan själv en gång – men problemet är att denna typ av texter är vanlig även hos äldre antroposofer. Istället för att ta itu med att förverkliga tregreningens från början spännande sociala idéer har man stannat upp i ett ofruktbart amatörfilosoferande – decennium efter decennium.

Man kommer osökt att tänka på uttrycket `det är lätt att säga tulipanaros´, det vill säga det är lättare sagt än gjort. Man kan också säga `mycket snack men lite verkstad´. För så är det med tregreningen. Trots att Rudolf Steiner misslyckades lansera sin samhällsmodell i början på förra seklet, lever drömmen kvar om tregreningens giltighet.

Men knappt hundra års handlingsförlamning har visat att tregreningen är en tulipanaros, en orealistisk utopi. Allt som återstår är verklighetsfrämmande retorik.

»Men om vi vill uppmuntra vår sociala kropp att verkligen återhämta sig och läka, så måste vi ge den dess rätta medicin. En medicin som inte bara botar en del, utan behandlar kroppen som en helhet och uppmuntrar de självläkande krafter som redan finns i den.«

 OK, men hur?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Waldorflärarhögskolan har beslutat att lägga ned verksamheten rapporterar ansvariga i dagarna. Försåvitt inte Utbildningsdepartementet skjuter till de pengar som saknas, vilket blir klart inom en månad.  Oavsett utgången är detta den senaste i raden av indikationer som visar att den antroposofiska rörelsen i det här landet har sett sina bästa dagar.

Den biodynamiska rörelsen startade redan på femtiotalet det som i våra dagar utvecklats till den odlingsform vi kallar ekologisk. Biodynamisk odling existerar fortfarande, men är sedan länge helt undanträngd av den ekologiska – och med det idén om det självförsörjande småjordbruket. Liksom de för allmänheten svårsmälta så kallade preparaten och det processuella tänket med andliga förtecken.

Rudolf Steinerseminariet är sedan länge en skugga av sitt forna jag. Den sjudande kittel denna vuxenutbildningsinstitution var med alla sina linjer; allmänna, konstnärliga, pedagogiska, eurytmilinjen och den biodynamiska linjen, finns inte längre. Denna plats var under flera decennier navet i den ström av spännande initiativ som gjorde det antroposofiska Järna till ett begrepp. Idag finns bara en läkepedagogisk utbildning på platsen. Rudolf Steinerseminariet existerar  bara som hyresvärd och har dessutom bytt namn till Järna Kulturcentrum.

Den antroposofiska läkekonsten lever under ständigt hot trots starkt folkligt stöd för Vidarkliniken. Problemet är en rigid lagstiftning som bara accepterar ett skolmedicinskt synsätt. Internationellt är synen mer tillåtande vilket talar för den antroposofiska medicinens fortlevande på sikt. Men ingenting är säkert i dagsläget.

Läkepedagogiken har haft det kärvt några år för att man i början inte förstod att nya handläggare på kommunerna inte genomskådade egenarten i denna vårdform. Kommunerna upphandlar nämligen dessa tjänster av de antroposofiska hemmen. Efter mycken möda och stort besvär, där man gjort omfattande marknadsstrategiska ansträngningar, är man nu på banan igen.

Det är sedan länge tydligt att ledarskapet i Antroposofiska sällskapet både internationellt och här hemma inte förmått möta den nedåtgående spiralen. Tvärtom, man saknar fortfarande det nödvändiga krismedvetandet. Idétorka och svagt ledarskap har lett till minskad medlemstillströmning, dålig ekonomi och till och med permitteringar vid centret i Schweiz.

Som lök på laxen blev det i dagarna klart att det stolta hotellprojektet på seminarieområdet i Järna skjuts på framtiden efter åtta års fruktlös kamp mot kommunens och grannars ovilja. Det var ursprungligen avsett att fungera som konferenshotell, en tanke många ifrågasatte redan från början eftersom det var svårt att se den kommersiella potentialen. Man får nu nöja sig med den nyss avslutade ambitiösa renoveringen av ett tidigare elevhem.

Förutom den läkepedagogiska utbildningen och Asmussens arkitektkontor finns ”Yipparna” (Youth Initiative Program), en samling unga (antroposofiska) entrepenörer som sedan några år valt seminarieområdet som sin hemmabas, vilket alla glädjer sig åt. BERAS (Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society) har flyttat in i gamla biblioteksbyggnaden där de delar lokaler med reklambyrån Järna Kommunikation. Ett stenkast därifrån finns jordbruksutbildningen på Nibble Gård och på Skillebyholm finns en trädgårdpedagogutbildning.

Så tecknen är tydliga – den antroposofiska vågen är över. De kreativa inspiratörer som drog folk till rörelsen har för länge sedan lämnat oss, och inga nya har kommit.

Odiskutabelt är ändå att den antroposofiska rörelsen lämnat tydliga spår i samhället. Den har faktiskt fungerat som den kulturimpuls antroposofer ständigt talar om. Den biodynamiska odlingsprincipen ledde till dagens ekologiska trend, waldorfrörelsens kraftfulla agerande var huvudorsaken till dagens friskolesystem, och Vidarklinikens existens har nog spelat en icke oväsentlig roll i ifrågasättandet av skolmedicinens monopol.

Kanske vi kommit så långt vi mäktat med det koncept som skapades i början på förra seklet. Nu behövs andra ansatser och förhållningssätt – och att nya uppgifter formuleras som svarar mot dagens verklighet. Men inget tyder på att man från ledande håll har den mognad detta kräver. Dessvärre.