Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Antroposofin är en oerhört komplex världsåskådning. Mindre känd är kanske dess historiesyn. Den ansluter till en esoterisk historieuppfattning om en forntida guldålder, en paradismyt om att den urtida människan i sin oskuldsfullhet levde i ett medvetenhetstillstånd öppet för tillvarons andliga dimensioner. Under historiens gång förlorade hon alltmer den andliga kunskapsförmågan till förmån för ett mer sinnesbaserat medvetande.

De nutida religiösa och esoteriska traditionerna kan ses som en sorts ”minne” från den tiden. Rudolf Steiner såg sin egen samtid som en mörk epok som var en motpol till denna guldålder, men också som en frihetsperiod där människan kunde göra sig fri från religiösa och kulturella traditioner och välja sin egen individuella bildningsväg.

Steiner anknyter i sin historiesyn till gamla föreställningar om det platonska världsåret som är 25.920 år långt. Det vill säga den tid det tar för solen att passera genom zodiakens alla tolv stjärnbilder. Delar man det platonska världsåret i tolv delar omfattar varje epok 2.160 år. En sådan tolftedel omfattade enligt Steiner en kulturepok, vilket han såg som ett historiskt basintervall. Dessa kulturepoker benämnde han efter de områden på jorden som haft/har/skall få en högkultur:

1. Urindiska kulturepoken  (7.227 – 5.067 f. Kr.)
2. Urpersiska kulturepoken  (5.067 – 2.907 f. Kr)
3. Egyptisk-kaldeiska kulturepoken  (2.907 – 747 f. Kr.)
4. Grekisk-romerska kulturepoken  (747 f. Kr. – 1413 e. Kr.)
5. Nuvarande kulturepoken  (1413 – 3.573 e. Kr.)
6. Rysk-slaviska kulturepoken  (3.573 – 7.573 e. Kr.)
7. Amerikanska kulturepoken (under 8:e och 9:e årtusendet)

Denna esoteriska historieindelning föregås (precis som i gängse historiesyn) av förmänskliga epoker. Men planeten jorden är i sig en del av ett ännu större utvecklingssammanhang, de så kallade planettillstånden, som kommer att efterträdas av fler.

Genom att människan inkarnerar i varje kulturepok är hon en aktiv medaktör i världshistorien. Och detta mäktiga skeende speglas i den enskilda människans liv. Om man delar världsåret (25.920 år) med 360 får man 72 år – en ungefärlig mansålder. Var och en av dagarna i världsåret motsvarar alltså ett människoliv.  Man kan också säga att en människas levnad utgör en världsårsdag.

Antalet andetag för en människa i vila är cirka 18  i minuten. Tar man detta gånger 60 blir det 1.080 andetag i timmen. Och detta multiplicerat med 24 timmar blir 25.920 andetag per dygn, det vill säga samma summa som antalet år i världsåret.

Om detta kan man läsa i Historien om den antroposofiska humanismen – den antroposofiska bildningsidén i idéhistoriskt perspektiv 1880 – 1980, skriven av Håkan Leijon. Boken, som är en akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet 1997, är mycket läsvärd. Inte svårläst som många andra doktorsavhandlingar. Här får man en inblick i hur Rudolf Steiner konstruerade antroposofin från kunskapsteori till bildningsrörelse. Slutet av boken behandlar den svenska antroposofins utveckling fram till 1985.

Boken, som är sorgligt negligerad i den antroposofiska rörelsen, är sedan länge utgången på förlaget. Med sina drygt trehundra sidor är den en lysande sammanfattning av de väsentliga dragen i denna komplicerade världsåskådning. Vi lär återkomma i ämnet.

I början tror man att de flesta antroposofer är invigda. Och man hoppas att det inte märks att man själv är en ”vanlig” människa. Så stor är respekten för antroposofin. Känslan av att på något sätt vara ovärdig sporrar till självdisciplin. Man mediterar sig blå och tar verkligen itu med sin positivitetsövning för att bearbeta sitt i grunden kritiska sinnelag. Med tiden kan nog en viss kultivering av själslivet märkas – åtminstone tycker man det själv. Man odlar höga ideal genom att förkovra sig inom filosofi, existentialism, kristologi, konst och historia.

Att ett seriöst förhållningssätt gentemot antroposofin förädlar karaktären kan man väl förmoda. Men att antroposofer därför skulle vara invigda är att ta i. Efter några decennier i rörelsen känns det snarare som att de i stort sett är som folk är mest. Med några extraordinära undantag.

Kan man förmoda att detta var Steiners avsikt då han introducerade antroposofin? Skulle han idag nickat gillande åt utvecklingen inom den antroposofiska rörelsen? Jag har svårt att tro det. Överallt i hans texter är ambitionsnivån hög och förtroendet för lärjungarnas andliga potential orubblig. Han förväntade sig mycket, men många menar att det fanns tecken – särskilt på slutet av hans liv – att han upplevde att dessa förväntningar inte infriats.

Men detta behöver ju inte betyda att han därför betraktade sin gärning som misslyckad. Man kan förmoda att det viktigaste var att antroposofin hade introducerats. Oavsett hur den mottagits var den ett faktum att räkna med. Alla praktiska verksamheter inom odling, vård och omsorg har ändå haft en stor betydelse – utan högt ställda andliga krav på enskilda. Att hans egen generation inte hade den nödvändiga mognaden var kanske en besvikelse, men han hade en plan B – framtidens människor. Fast frågan är om inte detta i själva verket var plan A.

Han talade själv om att hans generation antroposofer var ”förtrupp till förtrupperna”, vilket något avdramatiserade förväntningarna på personlig andlig utveckling, samtidigt som det gav lärjungarna en känsla av exklusivitet. Huvuduppgiften var att bereda marken för det som skall komma.

Steiners generation och generationen efter har i mångt och mycket tagit emot hans antroposofi som en receptsamling där man lydigt följer doseringar och tillagningstider. Kanske en naturlig följd av det överväldigande intryck en sådan personlighet som Steiner gav. Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.

Detta är inte dåligt. Det är en nödvändig början. Vi måste bara förstå detta och inte bli nedslagna för att vi inte lyckats nå de andliga höjder vi förväntat av oss själva. Vi ingår visserligen bara i förtruppen, men en viktig sådan. Nästa inkarnation är vi förberedda och kan verka på ett helt annat sätt. Rimligtvis.

Rudolf Steiners antroposofi erbjöds världen i god tid innan den av en framtida mänsklighet kan realiseras som en kraftfullt förnyad humanism. Den antroposofiska idén kräver tid att mogna. Den osjälvständiga receptantroposofi som dominerar i vår tid måste i framtiden omvandlas till en mer mogen livskonst. Detta måste Steiner ha räknat med.

”En sen timme på Bommersvik förvånade Olof Palme mig med att vara väl förtrogen med Rudolf Steiner. Han visste att waldorfrörelsen startat som en skola för arbetarbarn i Stuttgart och att Hjalmar Branting vistats en tid i Goetheanum, antroposofins högborg.” Uppgiften kommer från Arne Reberg i en artikel i Expressen daterad 23 september 1994, också publicerad i Medlemsbladet mars -95.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 9

I artikeln med rubriken Antroposofin och Steiners svärmare skriver Reberg om intresset för Steiner i mer namnkunniga sammanhang.

”Fastän Rudolf Steiner stod utanför alla avantgardekotterier attraherade han många konstnärer. Ryssen Wassily Kandinsky blev banbrytande inom den abstrakta konsten, genomstrålad av Steiner. Det var med Steiners hjälp han gav upp det föreställande måleriet och vågade språnget in i det abstrakta. Kandinsky skrev ett tack till Steiner sedan han lyckats med den berömda första akvarellen Improvisation 7, i vilken ett vattenfall av färger störtar ned från himlen.”

Den berömde ryske teaterregissören Michail Tjechov tvingades fly från Ryssland undan säkerhetspolisen för att han gestaltade Hamlet med antroposofiska undertoner. I Berlin sökte han upp Steiner. Sen flyttade han till Hollywood där han startade en berömd teaterskola. Till hans närmaste adepter hörde Yul Brynner. I hans teaterskola ingick även eurytmi. Enligt uppgift har flera av de stora filmskådisarna därför övat eurytmi, inte minst tuffingen Clint Eastwood.

I artikeln påstår Reberg saker som inte kunnat bekräftas på annat håll, som att Alexander Dubcek var inspirerad av antroposofiska samhällsidéer då han bröt med Sovjet under den så kallade Pragvåren och att Nelson Mandela ”gått förunderligt obruten genom sin långa fängelsetid tack vare antroposofin”. Helt klarlagt är ändå att den amerikanske nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow var antroposof. Han passade därför på att besöka Kristofferskolan några dagar innan han tog emot priset av kungen.

Den berömda diktaren Edith Södergran var en stor beundrare av Steiner, som idéhistorikern Jan Häll visar i sin bok Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. I ett av sina brev till Hagar Olsson skriver hon: ”Jag behöver Steiner varje ögonblick, han är min största räddare och min farligaste fiende. Tror vart eviga ord Steiner säger”. En annan författare som tog djupa intryck av antroposofin var Selma Lagerlöf. Hon skriver i ett av sina brev om Rudolf Steiner:

”Ett högst märkligt fenomen, förtroendegivande och klok utan charlatanism. Om några år kommer hans lära att förkunnas från predikstolarna.”

I början på nittiotalet blev det bekant att antroposofi hade blivit något av en livsåskådningstrend i den italienska överklassen. Bland andra det (dåvarande) äkta paret Veronica och Silvio Berlusconi. Men tv-magnatens barn fick inte titta på tv – utom på söndagarna då de inte gick i waldorfskola.

”Att antroposofer ser eurytmin som en framtidskonst förändrar knappast ett spontant intryck av tidigt nittonhundratal då en recitations- eller romansafton motsvarade mångas uppfattning av en lyckad kväll. I denna atmosfär föddes eurytmin. Utan tvivel upplevdes den då som något radikalt nytt. Men idag? Vem kan säga att eurytmin genomgått en utveckling som placerar den i jämnhöjd med dagens kulturliv?”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 7

I septembernumret 1993 av Medlemsbladet publicerades en kritisk granskning av eurytmin, något som knappast förekommit tidigare i ett sammanhang där internkritik och idédebatt är ytterst sällsynt. Den antroposofiska rörelsen är starkt idéburen med fokus på höga ideal, mycket sällan ägnas intresse åt faktiska utfall. Lite tillspetsat kan man säga att intresset ligger mer på hur saker borde vara – mindre på hur de ser ut i verkligheten.

Vidare i artikeln om eurytmi:

Eurytmin dras med ett trovärdighetsproblem. Rudolf Steiner talade om eurytmin som en ny konstart. Men i en modern tid där sofistikerade bildspråk passerar revy i film, teater och tv, står det kring eurytmin en besvärande doft av anno dazumal. Med en minimal dekor, gammaldags ljussättning och långsamt skridande gestalter med nollställda anleten har man svårt att förstå eurytmins anspråk på att företräda något modernt.

Synpunkterna ovan avser sceneurytmi, inte den terapeutiska läkeeurytmin, eller den ”vardagseurytmi” man gör på kurser, i waldorfskolor eller med barn och amatörer.

Den som ser konsten som något experimentellt, något som har att göra med att tänja gränser och pröva nya grepp ska inte gå på en eurytmiföreställning. Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.

Waldorfskoleelever har eurytmi på schemat och det är ingen hemlighet att de flesta avskyr ämnet. Inte de minsta barnen, de älskar allt som har med lek och rörelse att göra. Men för ungdomar i den begynnande puberteten känns ämnet ofta plågsamt, speciellt ynglingarna som har svårt att känna sig motiverade i en ålder då det gäller att uppträda coolt. Detta är ett känt problem som få lärare lyckas bemästra, men undantag finns.

Om eurytmin inte ska kvarstå som en angelägenhet för enbart antroposofer måste den göra upp med den framtoning av finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie som den aldrig riktigt kommit ifrån. Det är inget fel att eurytmisera klassiska musikstycken eller dikter av Goethe, men det understryker inte precis karaktären av modern konstart. Och att det lite introverta och outgrundliga i dagens eurytmi kommer att begeistra en andligt mer fullgången framtida  publik är knappast en tröst för nutida biljettköpare. Eurytmin har helt enkelt behov av former som får den att landa i vår tid.

Det finns ett problem med att kritisera sceneurytmin som förklarar varför det aldrig förekommer – den utförs nämligen alltid av amatörer. Eurytmiföreställningar instuderas på kvällar, helger och annan fritid av djupt engagerade människor. Eurytmi är mycket sällan något man tjänar pengar på, i alla fall inte i Sverige. Det måste man komma ihåg – och respektera. Men feedback i en konstruktiv anda är också viktig.

Dessutom ska sägas att en del spännande saker har hänt på senare år som ändå inger ett visst hopp inför framtiden.

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.