Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposofin i ungdomen ändrade mitt liv. Äntligen en världsbild som satte allt i ett sammanhang. Krafterna bakom tillvaron blottlades, människans komplexa väsen undersöktes, världshistoriens krumbukter kom i ett förklarat sken och inte minst – reinkarnationsidén visade på människan som ett evighetsväsen. Min entusiasm visste inga gränser.

Det unika med denna världsåskådning, och som gav den tyngd, var dess konsekvenser i det praktiska livet inom sjukvård, jordbruk, omsorg och pedagogik. Men det som mest fångade mitt intresse i början var Steiners samhällsanalys som jag tyckte var suverän. Tregreningen av den sociala organismen, som han kallade sin samhällsmodell, var ett försök att betrakta samhällsskeendet fenomenologiskt – befriat från ideologi och intressegrupperingars manövrerande. För en som var hjärtligt trött på det partipolitiska tjafset var detta ljuv musik.

Men en omläsning av Kärnpunkterna i den sociala frågan, boken där Steiner lanserade sin samhällssyn, är idag dessvärre en besvikelse. Den anarkosyndikalistiska grundtanken känns visserligen fortfarande sympatisk, men långtifrån realistisk – och den har heller aldrig vidareutvecklats. Ändå är idén fortfarande allmänt förekommande i antroposofiska sammanhang, som nu senast i Forum (nr 4,2012).

Social poesi, social skulptur är rubriken på en artikel av belgiskan Melanie Lauwaert som studerar på YIP (Youth Initiative Program) på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Rubrikens poetiska formulering är typisk. Den följs av en lika poetisk betraktelse. ”Vår sociala kropps alla organ står under hot från flera håll samtidigt”, heter det. ”Allt verkar utmanas av ett gammalt och invant tänkesätt och genom en växande materialism som tillsammans leder till en stark stagnation och ett slags förhärdningsprocess.”

Detta känner vi igen, vi som har varit med ett tag. Och artikelförfattaren fortsätter:

»För att den sociala kroppen ska bli en frisk organism måste människan utveckla en `medkänslans ekologi´ genom att kultivera vårt tänkande och vår kreativa kapacitet. Ett paradigmskifte är avgörande. Människan längtar efter att skapa verklig frihet, gemenskap och samförstånd, men detta är inget som är oss av naturen givet. Vi måste aktivt arbeta för att skapa en skulptural social process.«

Vackra ord, men inget konkret. Vad en ekologisk medkänsla är utvecklas nämligen inte närmare, inte heller hur det kommande paradigmskiftet kan se ut. Sen är det ju svårt att skapa ”en skulptural social process” om det inte närmare förklaras vad den innebär. Och så fortsätter det. Vi uppmanas att utveckla ”social poesi”, det vill säga ”upplivandet och stärkandet av fantasin och den fria, kreativa, levande tanken, känslan och viljan genom att medvetet och aktivt vara i kontakt med den poetiska sfären av holistisk fantasi, inspiration och intuition”.

Holistisk fantasi – det är ingen hejd på de nyskapande begreppen. Problemet är bara att de är tomma, de står inte för någonting. För artikelförfattaren gitter inte förklara, det hon menar är därför höljt i dunkel. Och det blir knappast klarare längre fram:

»Vi måste börja med att i tanken aktivt om- och återskapa den värld vi vill leva i, men inte på ett intellektuellt sätt, utan ett visionärt och holistiskt sätt.«

Detta är snömos, till intet förpliktigande eufemismer. Man kan naturligtvis ursäkta det hela med att det är ett resultat av en ung människas svärmiska sinnelag – jag var likadan själv en gång – men problemet är att denna typ av texter är vanlig även hos äldre antroposofer. Istället för att ta itu med att förverkliga tregreningens från början spännande sociala idéer har man stannat upp i ett ofruktbart amatörfilosoferande – decennium efter decennium.

Man kommer osökt att tänka på uttrycket `det är lätt att säga tulipanaros´, det vill säga det är lättare sagt än gjort. Man kan också säga `mycket snack men lite verkstad´. För så är det med tregreningen. Trots att Rudolf Steiner misslyckades lansera sin samhällsmodell i början på förra seklet, lever drömmen kvar om tregreningens giltighet.

Men knappt hundra års handlingsförlamning har visat att tregreningen är en tulipanaros, en orealistisk utopi. Allt som återstår är verklighetsfrämmande retorik.

»Men om vi vill uppmuntra vår sociala kropp att verkligen återhämta sig och läka, så måste vi ge den dess rätta medicin. En medicin som inte bara botar en del, utan behandlar kroppen som en helhet och uppmuntrar de självläkande krafter som redan finns i den.«

 OK, men hur?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

En av de största utmaningarna för Rudolf Steiners efterföljare är hans kontroversiella och för vår tid   problematiska uttalanden om raser. Många kritiker har tacksamt utnyttjat dessa för att misskreditera Steiner och misstänkliggöra hela hans livsgärning. En av kritikerna har gått så långt att han menar att dessa uttalanden är centrala för antroposofin och att den antroposofiska rörelsen var  oupplösligt förbunden med den tyska nationalism som banade väg för Hitler (Staudenmaier, 2009)*. Dessutom har ett fåtal personer påstått sig ha mött öppen rasism i waldorfskolor.

Detta skriver Daisy Jane Powell i sin avhandling som vi tidigare skrivit om (här, här och här). Hon  förnekar inte att dessa citat visar att Steiner faktiskt trodde att människor utvecklats genom en successiv hierarki av raser. Men hur grundläggande denna tro är för den antroposofiska världsbilden är en annan fråga. Klart är att bara en bråkdel av Steiners omfattande samlade verk behandlar detta ämne, och det är ganska troligt att detta material inte var avsett för en bred offentlighet.

För en svensk antroposof är påståendet att rasismen intar en central plats i antroposofin fullständigt barockt. Då jag själv gick in i rörelsen i början av sjuttiotalet var dessa obskyra textpassager okända för mig. Och begreppet rotraser i Steiners bok Ur Akashakrönikan uppfattade jag mer som en gammaldags beteckning på stadier i mänsklighetsutvecklingen. Under de trettio år jag befunnit mig i Järna har jag aldrig stött på något som kan kallas rasism. Tvärtom. Det är knappast troligt att folk blivit antroposofer om de uppfattat läran som rasistisk.

Daisy Jane Powell förvånades över hur lite de waldorflärare som deltog i hennes undersökning visste om Steiners famösa uttalanden. Och så är det nog med de flesta antroposofer. Det är som om man inte kan föreställa sig att antroposofin är rasistisk. Att dess djupt kristna humanistiska människosyn inte är förenlig med en primitiv rasism. Om Steiner sagt saker som motsäger detta är det helt enkelt svårt att ta in. Man förstår inte varför han har sagt det. Det stämmer inte, och kan bara uppfattas som en absurditet som inte har en relevans i våra dagar.

I alla händelser finns inget i de föredrag som ligger till grund för waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt, menar Daisy Jane Powell. Eller som sajten Defending Steiner skriver: ”Om och hur Steiner bör betraktas som en `rasist´ är en akademisk fråga, det har nästan ingenting att göra med moderna waldorfskolor.” En gammal waldorfelev instämmer:

»Jag gick i en waldorfskola i Sydafrika på apartheid-tiden. Då var det den enda skola som hade barn med olika raser och trosbekännelser där man blev undervisade tillsammans i samma klassrum. … Jag har alltid varit tacksam att ha haft detta möjlighet till lärande och jag tror att det har färgat min livserfarenhet så att rasism är något jag inte kan tolerera.«

I Daisy Jane Powells undersökning fanns ingen som påstod sig ha mött rasism i en waldorfskola.  Rasistiska läror är irrelevanta i lärarnas arbete, och det faktum att Steiner uttryckte några bedrövliga idéer om ras utesluter inte att hans uppslag för utbildning – eller andra mänskliga strävanden för den delen – är användbara, skriver hon. Rasismen strider mot antroposofins själva idé.

* Sune Nordwall har i ett flertal texter på nätet tillbakavisat Peter Staudenmaiers hypoteser.

Namnet Rudolf Steinerseminariet existerar inte längre. Platsen är nu omdöpt till Kulturcentrum Järna. Det gamla namnet hängde med ett halvsekel. Intentionen var att inte hymla med ursprunget till verksamheten, men kanske blev det med tiden mer ett uttryck för dogmatism och osjälvständighet. Det nya namnet är mycket bättre – och har funnits i idévärlden i minst tio år. Men ”det nya namnet är lite intetsägande”, menar Alicia Hamberg i ett debattinlägg på Facebook. ”Man förstår varken anknytningen till antroposofin eller vilken typ av verksamhet det är.”

Curt Jansson ser namnbytet som ett kamouflage av ”inspirationernas härstamning ur det hinsidiga” liknande namnet Antroposofins hus råkade ut för då det omdöptes till Kulturhuset. Curt menar att detta är ”en kapitulation inför världens förakt för andlighet”. Men att döpa ett hus till Antroposofins hus ger automatiskt associationer till religiös sekt, varför man tidigt bytte ut namnet till det mer neutrala Kulturhuset. Att ha med ordet antroposofi eller Steiner på en plats eller hus signalerar att det är ett ställe som vill värva proselyter till en lära. Oavsett intentioner är det så det kommer att uppfattas av omvärlden. Klart är ju ändå att verksamheterna är inspirerade av antroposofin.

För Alicia åskådliggör detta antroposofernas ”besynnerliga” förhållandet till Rudolf Steiner. ”För den utomstående ter det sig som ett vacklande mellan oinskränkt beundran och avståndstagande – eller i alla fall något slags märklig distansering.”  Och hon jämför med waldorfskolorna som ”smusslar” på liknande sätt med kopplingen till antroposofi.

Denna diskussion är lika gammal som antroposofin själv. Vi har de som anser det vara ett ärlighetskrav att redovisa ursprunget till en verksamhet. Att säga som det är. Och andra som ser de uppenbara riskerna i detta och vill minska friktionen med allmänna fördomar och föreställningar. Helt enkelt låtsas att verksamheten i princip är ”vanlig”, eller ”normal”.

Att öppet redovisa de bakomliggande idéerna vore helt okay om man kunde göra dem rättvisa på ett självständigt och insiktsfullt sätt. Men eftersom detta sällan är fallet, generellt betraktat, är det förståeligt att man gömmer denna bristande förmåga bakom det praktiska skalet som ändå finns där och fungerar hyfsat varje dag. Om idéerna skulle företrädas individuellt erövrade, skulle allt det andra lösa sig. Men personligheter med den förmågan har inte visat sig i detta land efter Arne Klingborg. Det handlar ju om att göra intryck på sin samtid med något som upplevs som unikt. Det är svårt att se någon idag som kommer i närheten av denna kvalitet. Antroposofin har ännu inte kommit vidare från studiecirkelsstadiet. Vi kör Steinerrecept utan att vara vuxna dem.

Men – existerar inte en antroposofisk inspiration som drivkraft bakom en verksamhet går den på sikt under i själlösa rutiner. Och frågan är om inte många anser att den antroposofiska rörelsen är ett minne blott av sitt forna jag på grund av just detta. Hur många skolor skulle finnas i landet om de enbart bemannades av lärare med ett självständigt och insiktsfullt förhållande till antroposofin, frågar sig Curt. ”Skulle vi ha lärare till en enda skola?”

Ett tydligt exempel på att denna kompetens saknas är waldorfskolornas stora svårigheter att kunna förklara vad man håller på med. Detta kommer Alicia Hamberg ständigt tillbaka till i sina krönikor. Och bakom denna oförmåga ligger frågan: Vet de själva vad de gör? Arne Klingborg hade insikten och kunde redogöra för den. Liksom Jens Bjørneboe och Jörgen Smit. Det vet vi. Men detta var giganter som satte stora avtryck i rörelsen – liksom sin samtid.

”Jag tror i och för sig att det kan vara en god sak att det finns lärare som inte är antroposofer också”,skriver Alicia. ”Som komplement och balans. Men detta förutsätter ju att alla har förmåga och kunskap att hantera antroposofins närvaro.” Att det är lite si och så med antroposofin i lärarrummet är sedan länge fallet, enligt de som vet. Hur man i det läget ”hanterar antroposofins närvaro” blir då en fråga om att läsa recept. Och gå efter praxis. Fast man måste ju förutsätta ett visst intresse för antroposofi. För det ligger något djupt problematiskt i ett bristande antroposofiskt engagemang om man är waldorflärare. Varför söker man sig då till en waldorfskola? Knappast för lönen i alla fall.

Sen måste en sak klarläggas på uppmaning av Jostein Sæter. Det ovan sagda innebär självklart inte ett utdömande av  antroposofiska strävanden i övrigt. Jag menar bara att dessa strävanden inte ligger i paritet med Arnes livsgärning. Det kan var och en se. Ingen annan har skapat en kulturö någon annanstans i landet med samma strålkraft som under Järnakonceptets storhetstid. Att inse detta innebär därför på intet sätt en nedvärdering av andras strävanden.

I den problematiska bild av Antroposofiska sällskapet vi idag kan skönja med sinande kassor, vikande medlemsantal och brist på idéer är det en sak som ofta glöms bort: frånvaron av ett inspirerande ledarskap. Det är viktigt att påminna om hur grundläggande ett sådant ledarskap varit för den antroposofiska rörelsens utveckling. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att den antroposofiska rörelsen  uppstod och utvecklades då Rudolf Steiner ledde den. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att människor strömmade till Järna för att kunna delta i de spännande skeenden Arne Klingborg skapade under en dynamisk period på sextio- och sjuttiotalet. För att ta några av de tydligaste exemplen.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Det fanns inget slumpartat i utvecklingen av den antroposofiska rörelsen. Det var ett hårt idéburet arbete för att förverkliga en vision. I alla fall i början.

Detta blev tydligt om inte förr då dessa ledargestalter var borta. Rudolf Steiners enastående livsgärning övergick efter hans död i djup splittring inom den antroposofiska rörelsen. Och Arne Klingborgs frånfälle innebar en allt tydligare stagnation och brist på idéer i det svenska arbetet. Det behövs ingen Einstein för att se att den verkliga orsaken till sällskapskrisen är just bristen på ett inspirerande ledarskap.

”I alla kulturer berättas om kända människors liv för att uppmuntra till funderingar över vad som formar en passande livsgestaltning”, skriver Werner G Jeanrond under temat Förebildens makt i senaste numret av Axess (maj 2012). Han nämner några av de människor som inspirerat mänskligheten som Gandhi, Dag Hammarskjöld, Dalai Lama, Nelson Mandela – och helgonberättelserna. Dessa extraordinära personligheter visar vilka krafter förebilden kan frigöra. Dessa personligheter har förändrat världen.

Detta är dock inte en självklarhet inom den antroposofiska rörelsen. Här finns istället en utbredd föreställning att den traditionella ledarskapstanken är förlegad. Många anser att tanken på ett karismatiskt ledarskap tillhör det förgångna och att det nya ledarskapet istället bör vara ett kollektivt sådant. Med facit i hand ser vi vad denna uppfattning har lett till.

Föreställningen att alla bär ett ansvar leder för det mesta till att ingen tar det. Man har fullt upp med sitt eget och räknar med att andra sköter uppgiften åt en. Vi är ju så många så det fixar sig nog. Och de som är ledare på papperet saknar det format som krävs och har istället utvecklat en ängslig låt-gå-mentalitet där inga beslut sticker ut och inga betydande initiativ tas. Mod och djärva idéer misstros till förmån för en räddhågsen strävan efter konformitet.

Rädslan för att uppfattas som nostalgiker hindrar många av oss från att karakterisera det Arne Klingborg åstadkom. Hans  Järnamodell uppstod ur ett mod att i en bred folklig förankring genomföra en storslagen vision. I Arnes gärning ser vi urmodellen för ett inspirerande ledarskap där var och en är sedd, ianspråktagen som medverkande i en meningsfull kollektiv utvecklingsprocess. Genom sin verkan inspirerade han oss att förverkliga vår inre bestämmelse. Han förstod uppgiften.

Nu finns inga uttalade visioner, inga åtgärdsprogram, inga synliga syftemål överhuvudtaget. Dagens ledarskap är anonymt, färglöst och saknar format. Och de har inga idéer hur man ska lösa sällskapskrisen.

Det var det karismatiska ledarskapet som skapade sällskapets stora framgångar, och det är, menar jag, sällskapets sista och enda chans att vitalisera rörelsen. Jag tror inte ledarämnen saknas, det finns många starka personligheter i rörelsen. De måste bara få mandat.

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.