Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Den som googlar på antroposofi och vad är antroposofi?, kan hitta ett och annat av intresse, till exempel att domänen antroposofi.com fortfarande är till salu, att det finns 669 ord som rimmar på antroposofi och att begreppet antropofob inte betyder det man skulle förvänta sig.

Antroposofi uppläst av automatisk röst
En märklig sammanfattning på video av vad antroposofi står för kan man hitta på http://www.quickiwiki.com/sv/Antroposofi (scrolla ned till Videos). Det paradoxala är att den sammanfattning som syns på filmen läses av en datorröst. Som den naturligaste sak i världen. Är tilltaget avsett som en ironisk blinkning till de traditionellt teknikfientliga antroposoferna? Det får vi inte veta. Det finns en till videosnutt på samma sida med en skäggig antroposof som bl a talar om dubbelgångaren och Valentin Tomberg som ger ett lite exotiskt intryck.

Kurt Wegner

Vid närmare betraktande visar sidan upp informativa texter, bland annat om ”kända antroposofer” med presentationer av namn som Arne Klingborg, Göran Fant, Erik Asmussen, Kurt Wegner. Under rubriken ”litteratur om antroposofin” listas bara två titlar; Håkan Leijons Historien om den antroposofiska humanismen, en bok negligerad av tongivande inom rörelsen, och Jesper Jerkers Antroposofin – en kritisk granskning, som är ett ifrågasättande av den antroposofiska impulsen.

Förteckning på ord som rimmar på antroposofi
Vad har begreppen allergi, alibi, amnesi och misantropi gemensamt? De rimmar på antroposofi! För de som behöver en lista på sådana ord för julklappsrimmandet finns den på http://dblex.com/rimlexikon/index.php?rim=antroposofi. Flera hundra (669) ord!

Dubbelgångaren

Antroposofer är präglade av social konformism, anspråksfullhet och besserwissertendenser
»Några vet till exempel att yttrandefrihetens största anhängare inte är antroposofer och waldorfanställda; en grupp präglad av social konformism och emellanåt av anspråksfullhet och besserwissertendenser. Den antroposofiska litteraturen studeras och lämnas vidare närapå som heliga ord  (fast dom alltid säger att det inte är fallet)«, skriver en anonym på bloggen http://steinerskole.blogg.no/1421067872_charlie_og_oss_andre.html. 

Och h*n fortsätter: »Antroposoferna sitter så självbelåtna och pretentiöst och parerar så lätt varje argument som inte begrundas i den antroposofiska världsåskådningen som ju faktiskt representerar `den egentliga sanningen´. Det är faktiskt för alla andra bara en fråga om att studera antroposofin tillräckligt. Gör du det uppriktigt, så kommer också du att se att antroposofin är sanningen per se. Bedömare och kritiker anses därför som antagonistiska eller insiktslösa och dumma tills man slutligen ser sanningen om verkligheten.«

Antroposofi-frågesport
För de som vill ha en liten kul grej på slutet av gruppaftonen finns sajten http://www.trivia.se/index.php?trivia=3516&go=1 där man får svara på tio frågor om antroposofi. Det är lätta frågor så alla kommer att vinna!

Andrej Belyj

Då Belyj besökte Norrköping
»Anledningen till att Belyj besökte Norrköping den 10–18 juli 1914 var att antroposofins grundare Rudolf Steiner var på besök och höll föredrag. Belyj hade varit medlem i ett teosofiskt sällskap i Moskva sedan 1903. Det är lätt att hitta Steiners idéer i romanen Petersburg,« skriver Norrköpings Tidningar.

»Den som vill kan besöka Belyjmuseet på Arbatgatan 55 i Moskva. På en vägg sitter de livslinjer, eller kartor, över sitt liv som Belyj ritade. På dem noterade han betydelsefulla händelser och platser han besökt. På en av kartorna kan man ana att Norrköpingsvistelsen varit viktig för honom, för intill städer som Berlin och Köln kan man också läsa ”Nord-Tjioping”.

Vet ni vad en antropofob är? 
På nätlexikonet http://synonymer.woxikon.se/sv/antroposofi listas synonymer för ordet antroposofi. Fast det handlar inte om synonymer utan ord som låter likadant som antroposofi. Mest likt är begreppet antropofag som betyder kannibal eller människoätare.  Sen kommer antropofob som man kunde tro skulle betyda rädsla, hat eller fördomar riktade mot antroposofer i likhet med vad islamofobi innebär för islam. Men icke. Antropofob betyder ”enstörig, eremitisk, misantropisk eller människoskygg”. Så använd inte ordet antropofob om den som tycker illa om antroposofin!

Antroposofins ockulta smörgåsbord ett framgångsrikt recept
Den framgångsrika antroposofin är rubriken på en bitvis riktigt hyfsad sammanfattning av antroposofins framtoning i det svenska kulturklimatet med tanke på att texten är skriven av förgrundsfigurer inom Vetenskap & Folkbildning, som i decennier kritiserat antroposofin utifrån ett markerat materialistiskt förhållningssätt.

»”Smörgåsbordet” av antroposofiska verksamheter utgör antroposofins rekryteringsbas. Därför har antroposofin en mycket större kontaktyta mot allmänheten än andra riktningar med ursprung inom teosofin. Med sina cirka 1200 medlemmar är det antroposofiska sällskapet den ojämförligt största av teosofifamiljens organisationer i Sverige. Ökningen har ändå varit ganska liten, satt i relation till hur snabbt de antroposofiska verksamheterna har vuxit. Det verkar som om de flesta som kommer i kontakt med ”smörgåsbordet” nöjer sig med detta och inte dras särskilt mycket till läran i dess helhet.

(…) Det finns ett naturligt urval bland de ockulta rörelserna: De flesta dör med sina grundare, medan andra växer sig starka. Antroposofins kombination av ett traditionellt esoteriskt sällskap och ett allmänt ”smörgåsbord” för sökare verkar vara ett framgångsrecept för ockulta rörelser.« Folkvett nr 2/1992

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Som kritiker av antroposofin intar före detta waldorfeleven Alicia Hamberg en särställning. Med utgångspunkt i sina dåliga erfarenheter som elev i en waldorfskola har hon ägnat mångåriga studier av antroposofi, vilket gjort henne till en av landets mest kunniga kritiker av waldorfpedagogik och antroposofi, framför allt då tillämpningen av dessa.

Robygge i Järna.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Kritiken av antroposoferna är däremot kompromisslös. I en nyligen publicerad text på hennes blogg preciserar hon varför.

»Som utomstående till denna rörelse – antroposofin som helhet, inte just Kristensamfundet – stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande.«

Hon sparar inte på krutet här. Men trots att hon är ateist säger hon sig ha »en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess ”religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade ”kunskapsteorin”«.

»Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan.«

Satellitbild över den antroposofiska delen av Ytterjärna.

Men så stötte hon på ett program på finska YLE som föll henne på läppen där Kristensamfundsprästen Lars Karlsson på klingande finlandssvenska stillsamt redogör för sin syn på antroposofin. Mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog. Vilket man kan göra sig en del tankar om (för att uttrycka sig antroposofiskt).

För det första. Att inte tala fack-antroposofiska med en allmänhet som inte vet vad astralkropp, hierarkiska väsen eller salamandrar är, är en av de första saker man som duktig nybörjar-antroposof får lära sig. Detta uppfattas av Alicia och hennes vänner i den lilla föreningen Vetenskap & Folkbildning som hyckleri och att man medvetet döljer det som kan uppfattas som kontroversiellt. Men det är inte mer hyckleri än att läkare, vetenskapsmän och andra yrkesgrupper inte talar fackspråk då de vänder sig till en bred allmänhet.

Det är en självklarhet att man anpassar budskapet till den publik man vänder sig till. Att en vetenskapsman är tvungen att förenkla och generalisera för att få det väsentliga att gå fram till en okunnig allmänhet betraktas inte som att ”man tillrättalägger bilden” eller ser det som ”PR- och luftslottsantroposofi” som Alicia anklagar antroposoferna för. Det är så man gör, man förenklar när saker är komplicerade. Det är inget ”förljuget” i det, som Alicia anser.

För det andra. Antroposofer som varit med ett tag vill gå längre än att bara rensa bort facktermer då de talar med folk. Man vill framställa antroposofin som en rimlig livshållning. Detta gör Alicia & Co minst sagt irriterade, eftersom de menar att antroposofin är allt annat än rimlig. Det är tvärtom en religion som är förnuftsvidrig, menar de. Att antroposoferna inte framhåller detta tydligt är ett svek och en skönmålning som de aldrig kan förlåta oss för.

Provuppstrykningar av lasyrfärg på trä från Färgbygge i Järna.

För det tredje. Alicia stör sig på att antroposoferna sällan går ut med den ockulta sidan av denna världsåskådning, eller ”erkänner” dess religiösa implikationer. Men om antroposofins image uppfattades som ockult/religiös skulle det ligga de praktiska verksamheterna i fatet. Naturligtvis. Om waldorfskolorna skulle betraktas som religiösa skulle elevunderlaget gå ned. Men framför allt skulle det vara osant.

Dessa skolor är inte mer religiösa än andra skolor, men de har en annan metodik byggd på en världsbild som är annorlunda. Men man undervisar inte om den. De lite annorlunda vinklarna på tillvaron är just det föräldrarna är ute efter, vare sig det är antroposofer eller ej. De flesta föräldrar är inte intresserade av antroposofi.

Att framhålla den ockulta sidan av antroposofin som något viktigt för allmänheten att känna till är att missförstå antroposofins intentioner i samhället. Steiner önskade minst av allt att biodynamiskt jordbruk, läkepedagogik, antroposofisk medicin och waldorfpedagogik skulle ses som religiöst/ockulta institutioner. Det skulle marginalisera deras relevans för samhället.

Inte för att man inte skulle kunna ”erkänna” deras del i verksamheterna. Utan för de felaktiga föreställningar detta skulle framkalla. De flesta dömer rent reflexmässigt ut vilken verksamhet som helst som inte är del av den gängse världsåskådningen. Så fungerar det ju.

De föräldrar som intresserar sig för waldorfpedagogiken får en ytlig redovisning av bakgrunden då de söker sig till skolan. De som blir intresserade kan då fördjupa sig på egen hand. Men för de flesta räcker det gott med att barnen får gå i en waldorfskola för att de har förtroende för skolformen. Ett förtroendekapital som inte funnits om skolformen bara vänt sig till enbart antroposofer.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Interngranskning av den antroposofiska rörelsen sker mycket sällan. Kritiska tongångar över sakernas tillstånd kan i och för sig luftas mellan skål och vägg – men stannar alltid där. Att antroposofer inte debatterar rörelsen offentligt ses närmast som en självklarhet. Ett lysande undantag var den norske waldorfläraren Arve Mathisen som i en artikel i Balder 2004 skisserade nya förhållningssätt till Rudolf Steiner och antroposofin. Detta var något helt nytt inom nordisk antroposofi.

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Ett annat undantag vi tidigare uppmärksammat är stjärnadvokaten Cato Schiøtz, en av de ledande antroposoferna i Norge. I en Balder-artikel 2011 gör han något mycket ovanligt – han kritiserar Högskolan för antroposofi, den centrala instansen inom rörelsen. Huvuddragen i denna kritik tog vi upp i en krönika för två år sedan. Men redan i en Balder-artikel 2005 diskuterar han, inspirerad av Mathisen, de eviga frågorna om antroposofins särart – handlar det om en vetenskap, lära, tro, religion, metod eller konst?

»Situationen i dag är att antroposofin har ett underskott i förhållande till offentligheten i det avseendet att antroposofin generellt lider under en oklar och tvetydig offentlig profil. Vi ger kort och gott inte adekvata svar på de frågor och de utmaningar som är helt naturliga. Det här gäller särskilt med hänsyn till antroposofins anspråk på att vara vetenskaplig.«

Schiøtz menar att man får ett ”gult kort” om man påstår att antroposofin är en lära. Ändå är det ju så den i allmänhet uppfattas. Man säger reinkarnationsläran, varför är det då fel att kalla antroposofin för en lära där reinkarnationen är ett så centralt inslag? Och så har vi läran om änglahierarkier, väsensled, kulturepoker, synen på de två Jesusbarnen, för att nämna annat av läromässig karaktär. Dessutom uppfattas Steiner som en lärare och han använde ibland själv benämningen  ”lära” om antroposofin.

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Däremot var han sträng då det gällde begreppet tro. Han såg antroposofin som ett incitament till kunskap och självförändring. Men hur är det med den här saken i praktiken, frågar sig Schiøtz. Är det inte så att vi har svårt att komma bort från troselement när det gäller vårt förhållande till antroposofin?

»För min egen del måste jag bara medge att jag är en troende. Jag tror. Jag har självfallet mycket goda grunder för min tro. Bevare mig – jag är ju medlem av Antroposofiska sällskapet. Men jag tror. Jag har ju också lärt mig att när jag blir pressad på det här kan jag säga att det inte är någon tro – det är arbetshypoteser. Det låter åtminstone bra. Men realiteten är densamma. Jag tror på reinkarnation. Jag tror på eter- och astralkroppar. Jag tror, död och pina, till och med på skyddsänglar. Jag vet att det inte borde vara så, och att jag är en eländig elev till Steiner som borde vara svartlistad. Men så är det alltså. Dessvärre.

Det är med andra ord inte konstigt att folk betraktar antroposofin som en lära. Och en tro – av den enkla anledningen att den framstår som det. Men den kanske vanligaste föreställningen är att antroposofin uppfattas som en religion. Detta förorsakar alltid en viss irritation i antroposofiska kretsar.

För varje antroposof vet att antroposofin inte är en religion, det handlar om esoterik. Och ockultism, även om man numer ligger lite lågt med detta begrepp då det med tiden fått en lite dålig klang. Problemet är att Steiner lägger stor uppmärksamhet på Kristus, treenigheten, skapelseberättelsen, Kristi återkomst, evangelierna, för att nämna något av de traditionellt religiösa ämnesområdena. För att inte tala om att Kristus ses som jordinkarnationens högsta väsen. Håller det därför att hävda att antroposofin inte är en religion, frågar sig Schiøtz. Hans svar är nekande.

»Antroposofin framträder ofta som ett rent religionssurrogat, som den `stora´ berättelsen som ger svar på alla de frågor man kan ställa. Antroposofin är därför till sin art i kvalificerad grad ägnad att tillfredsställa ett religiöst behov på samma sätt som marxism-leninismen för 40 år sedan.«

Men i Sverige betraktas antroposofin som enbart en metod. Begreppet den antroposofiska skolningsvägen har närmast ikonisk status där utveckling av personligheten ses som prio ett i ett arbete med grundövningarna. Att tala om antroposofin som en metod ser också bättre ut i offentlighetens ögon. Ungefär som yoga. Ingen mysticism som riskerar ge ett tvivelaktigt rykte.

Problemet är snacket om metodens vetenskaplighet. Det är nu det blir komplicerat. Här måste man för det första skilja på den meditativa metoden och den fenomenologiska – goetheanismen. I båda fallen uppstår problem med intersubjektiviteten, det vill säga att resultatet kan bedömas lika oavsett vem som undersöker dess riktighet, vilket är grunddogmen inom vetenskapen. Det kravet kan knappast tillfredsställas inom antroposofins översinnliga ”forskning”.

»En helt avgörande fråga är naturligtvis om de anvisningar Steiner ger fungerar. Brist på resultat har ställt antroposoferna i förlägenhet i tre generationer. Hur förklarar man de magra resultaten på ett trovärdigt sätt? Är det inte så att om man på andra områden skulle ha argumenterat för en metod som gav så magra resultat, skulle man ha förkastat metoden?«

Delar av Steiners verk låter sig knappast kontrolleras, menar Schiøtz, varken på det ena eller andra sättet. Varför envisas man då att kalla det för vetenskap? Det ligger i själva vetenskapsbegreppet att den ska kunna kontrolleras. Vetenskapen utvecklas ständigt – men inte den antroposofiska motsvarigheten som stått stilla sen Steiner dog. Till råga på allt råder det på område efter område en väsentlig motsägelse mellan det Steiner lade fram och den världsbild som idag framträder som ett resultat av just forskning.

Cato Schiøtz är noga med att framhålla att hans ärende inte är att kritisera Steiner, bara att peka på de frågor Steiners livsverk aktualiserar i förhållande till samhällslivet och den akademiska världen. Det handlar om trovärdighet, menar han. ”Man kan inte låtsas som om dessa frågor inte existerar eller låtsas som om de inte är berättigade”. Och man löser inte frågan om antroposofins vetenskaplighet genom att lyfta över det hela in i det konstnärliga som Arve Mathisen gör i sin uppsats. Han subjektiviserar därmed hela Steiners livsverk, menar Schiøtz, och då tar vi inte Steiners intentioner på allvar.

Så svaret på den eviga frågan om antroposofin är en religion skulle då kanske vara – nej inte i teorin, men i praktiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ I tre krönikor (här, här och här) har vi berättat om vad klarseende haft att säga om hur vi före födelsen planerar vår inkarnation. Författaren Robert Schwartz, som skrivit boken Your Soul´s Plan, menar att inkarnationens själva idé är att vi lär genom motsatser. I vår förfödsliga tillvaro av glädje, ljus och kärlek kan vi inte uppleva kontraster och motsatser. Vi längtar därför efter jordiska erfarenheter som ger just detta – till exempel upp och ned, varmt och kallt, gott och ont, kärlek och kärlekslöshet.

Och den kanske mest påtagliga gränsdragningen av dem alla – att befinna sig i en kropp. Jag är här, världen är därute.

Kontraster hjälper oss förstå bättre vilka vi är, och de genererar intensiva känslor. Det är genom känslor vi växer och kunskapar. Livsplaneringen före födelsen inriktas därför på erfarenheter av motsatsen till vad man vill lära sig, eftersom detta skapar en vilja att kompensera detta. Så kan man kortfattat karakterisera intentionerna bakom livsplaneringen. Det viktiga bakom det vi råkar ut för i livet är vilka känslor detta väcker i vårt inre. Det är detta vi vill med inkarnationen.

I sin andra bok Your Soul´s Gift* fördjupar Schwartz tematiken, inte minst frågan man ställer sig – varför känner vi inte till dessa saker? Varför minns vi inte tillståndet före födelsen? Svaret är lika enkelt som självklart.

»Att vi inte minns ”den andra sidan” gör att livet på jorden känns mer verkligt, och den uppfattningen gör att vi kan uppleva intensiva känslor som lär oss mycket under en inkarnation.«

Att inkarnera fullt medvetna om planen för vårt liv skulle vara liktydigt med en skrivning i skolan där man fick använda facit. Visste vi svaren skulle vi inte söka frågorna. Om facit saknas tvingas vi söka svaren själva.

Vi skriver alltså själva manus till vårt liv. Där gör vi upp ritningarna till vad vi ska råka ut för. Men den fria viljan gör att vi i planeringsstadiet inte säkert kan veta hur vi senare i jordetillvaron kommer att reagera inför ”utmaningarna” som Schwartz kallar dem. För det är ju många gånger svåra upplevelser man planerar in. Något vi i vår tillvaros dämpade medvetande minst av allt ser som önskvärda. Tvärtom, man gör allt för att undvika dem – inte minst (den i förväg planerade) döden.

»Livets utmaningar kolliderar vanligtvis med dina förhoppningar och förväntningar. Även om din själ planerat dem känns de ofta som om de inte borde ha hänt. Tvärtom, de förbryllar och förvirrar dig. För dig, som vill känna kontroll, känns dessa utmaningar nästan som om det inte var meningen att de skulle hända. De framstår som oväntade, orättvisa och alltför svåra att hantera. De framkallar i allmänhet motstånd, rädsla förvirring och en känsla av maktlöshet.«

Smärta innebär utveckling, men du har en valmöjlighet. Även om det ofta är omedvetet väljer du förhållningssätt till det inträffade. För att ta ett exempel. Ett brutet förhållande är varken bra eller dåligt, frågan är hur du förhåller dig. Om du tänker `ingen kommer nånsin mer att älska mig´ eller `jag kommer aldrig att bli lycklig igen´ har du valt offerrollen. Du hade också kunnat välja ett annat förhållningssätt, och är du medveten om detta frihetsrum kan du också förstå vem du verkligen är – inte ett offer utan en kraftfull gestaltare av ditt eget öde.

Själen använder utmaningar och kriser till att skapa ett behov att välja. Om man är omgiven av kärleksfulla människor och fridfulla omständigheter skulle man inte behöva välja. Din jordiska personlighet skulle vara lycklig – men inte vara motiverad att söka i sitt inre, se vem du i verkligheten är när du tvingas välja förhållningssätt.

Detta ställer det vi brukar kalla för offermentalitet i ett nytt ljus. Föreställningen att man blivit ett offer för en person, händelse eller livet i största allmänhet ställer sig helt annorlunda om man inser att man själv skapat situationen.

Detta innebär naturligtvis inte att människor i svåra livsomständigheter får `skylla sig själva´. Det är ett både ytligt och hjärtlöst betraktelsesätt. Medkänsla och respekt för andras lidande är en självklar reaktion. Att människor valt detta visar på ett stort mod. Inkarnationen är ingen tebjudning.

Robert Schwartz två böcker motsäger inte Rudolf Steiners forskning. Men det Steiner säger om livsplaneringen före födelsen har en mer principiell och översiktlig karaktär. Schwartz fördjupar och konkretiserar ämnet.

                                                                                                                     Johannes Ljungquist

*Your Soul´s Gift, The Healing Power of the Life you Planned Before You Were Born/Whispering Winds Press

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist