♦ ♦ ♦ Ännu råder en häpnadsväckande brist på inlevelseförmåga hos tongivande inför den oro invandringen väcker hos stora grupperingar i landet. Hur svårt kan det vara? Man kan tycka att media vid det här laget skulle ha mognat in i problematiken och agerat mer ansvarsfullt. Men icke. Roland Poirier Martinsson, kolumnist i SvD är en av de få som formulerat det den svenska presskåren har så svårt att förstå.
»En nedärvd hembygd som hastigt förändras är ett irreversibelt, känslomässigt fenomen; oron implicerar inte alls främlingsfientlighet eller ovilja att hjälpa flyktingar, utan uttrycker ett vemod inför förändringen av något som förknippas med generationers avtryck i ett skeende man själv är del av.«
Roland Poirier Martinsson
Det är en allomfattande upplevelse av förlust av förut självklara värden. En del har säkert blivit vad man kallar främlingsfientliga i denna process, fast för de flesta skulle troligtvis begreppet främlingsovana vara mer adekvat. Och ovana är en känsla som är genuin. Att vara ovan är inget man kan anklaga någon för, det bara är så. Med tiden förändras denna upplevelse. Med förståelse för detta följer andra förhållningssätt än dagens hårda fördömanden som polariserar och gräver skyttegravar. Som till exempel Po Tidholms mästrande i Sundsvalls Tidning:
»Det ironiska med att skriva om migration i en dagstidning är att de som skriker allra mest högljutt om att man inte får prata om invandringen i det här jävla landet har slutat ta del av etablerade medier. De sitter i stället och surar framför Avpixlat eller ett Facebookflöde fullt av vardagsrasism. Där odlar de myten om åsiktkorridoren och vänstervridningen av medierna. I denna lilla värld är rasismen normaliserad och världen spegelvänd.«
Po Tidholm
Po Tidholm betraktar sig själv som Den Upplyste Som Vet Hur Man Skall Tycka. Så han hånar. Det tycker han är den bästa metoden att komma till rätta med problemet. I själva verket har han inget förstått. Bristen på förståelse för främlingskapet inför en radikalt förändrad nation är anmärkningsvärd. Det äldre paret som lakoniskt yttrade ”vi känner inte längre igen oss” skulle Po Tidholm göra narr av. Han har nämligen en egen teori som han i sin upphöjda tidningstribun luftar: Folks problem med invandringen existerar egentligen inte, de har bara inte förstått att det är andra orsaker bakom oron.
»Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.«
Detta är en analys under all kritik som bara visar att han inte förstått främlingsovanan. Vilket är märkligt när den är så enkel att förstå, det är ju inget obegripligt fenomen. Det som är avvikande, det som sticker ut, det som känns ovant – det väcker misstro. Krångligare än så är det inte. Och så har det alltid varit. Det finns de som döljer sin misstro bakom en tillkämpad fördomsfrihet, men många saknar denna sofistikerade attitydsfernissa. De kan – eller vill inte – låtsas. De vill vara ärliga.
Det är då utstötningsmekanismen inträder. De osofistikerade får på moppe i ett samhällsklimat som fördömer deras attityd. De blir kallade främlingsfientliga, rasister och allt möjligt nedsättande. Poirier Martinsson undrar ”hur kan man inte se att flyktinginvandringen också för med sig problem som uttrycks i legitim oro?”. Hur kan man avfärda och till och med fördöma den oron? Det är en sorts blindhet som framförallt journalister inte borde ha. De har en mediaplattform där de skulle kunna nyansera debatten. Istället skäller de som bandhundar.
I det klimatet efterlyser Roland Poirier Martinsson förståelse.
»Varför får då inte mannen i Bergslagen ha sådana känslor för bygden han och pappa och mormor och hennes mamma och hennes farfar formades av och formade? Det andra löser vi, men inget går att göra åt en kultur som förändrats för fort, ytterst av externa, onda, okontrollerbara krafter (inte flyktingarna, utan det som tvingar dem att fly).«
En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner – eller rättare sagt tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.
”Under de senaste decennierna har forskare dokumenterat en häpnadsväckande mängd strukturella, kemiska och funktionella skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor”, skriver till exempel tidskriften Scientific American. Och professor Annica Dahlström vid avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om de komplicerade processer som tidigt bygger upp människor till kvinna respektive man.
Enligt henne gäller för kvinnor genomsnittligt att de är mer empatiska och omhändertagande, är överlägsna på verbal kommunikation, fångar upp fler nyanser och detaljer, är känsligare för andra människors sinnesstämning och subtila signaler, kan associera snabbare med tidigare lagrad information och har bättre simultankapacitet – än männen. Män däremot är mer riskbenägna och tävlingsinriktade, bättre på att fokusera på en sak i taget, de är överlägsna på abstrakt tänkande och har ett bättre tredimensionellt seende.
Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära, fann skillnader mellan pojkar och flickor redan hos tolv veckor gamla spädbarn. Enligt hans forskning hade pojkar tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, vilket senare leder till intresse för tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Forskare i USA menar att testosteronhalten under fosterstadiet är avgörande för dessa skillnaders uppkomst. Och så vidare.
Vad är då orsaken till att en sån här – och andra feministiska myter skapas, frågar sig Pär Ström i sin bok Sex feministiska myter:
»Svaret är enkelt – vissa har något att vinna på det. Vi har fått ett omfattande genusindustriellt komplex bestående av exempelvis konsulter, forskare, utredare, organisationsföreträdare, föreläsare, krönikörer, genuspedagoger och andra ”genusproffs” som alla tjänar pengar, skaffar sig en karriär och bygger sin status på att pumpa upp myten om kvinnors underordning. De hjälper varandra att hålla maskineriet igång.«
Och filosofen Roland Poirier Martinsson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet 12/9 2011:
»I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan utgick det ett dekret från någon som bestämde att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta perioden då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.«
”Det har vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister”, skriver Susanna Popova i sin bok Elitfeministerna – ett spel för gallerierna. Och den svenska jämställdhetspolitiken har blivit liktydig med den extrema variant som utgörs av radikalfeminismen. Detta feministiska avantgarde befinner sig långt ifrån de flestas föreställningar om jämställdhet. Undersökningar visar att ”den svenska radikalfeministiska jämställdhetspolitiken – som bygger på idén om mäns strukturella förtryck av kvinnor – inte har något stöd hos en bredare svensk allmänhet”, som Popova uttrycker det.
Den politiska synen i jämställdhetssträvandena mellan man och kvinna har glidit från att bekämpa diskriminering av enskilda kvinnor till att istället diskriminera män som grupp. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade” som grupp. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering av män. I praktiken innebär det alltsomoftast att en mer kvalificerad man får stå tillbaka för en mindre kvalificerad kvinna – för att kvoten ska hållas. ”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktigaste”, skriver Popova.
Förutom att feminismen rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig, skriver Roland Poirier Martinsson, kostar den med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året. ”Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller?” Skriver alltså Poirier Martinsson, men tröstar sig slutligen med: ”Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff”.
En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner – eller rättare sagt tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.