Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Häromdagen tog jag pendeln till Järna för att klippa mig, en resa på en knapp timme. Jag kunde naturligtvis anlita frisören i porten bredvid här i Stockholm. Men Marika i Järna vet hur jag vill ha det. Och så får jag chansen att besöka en ort där jag bott i över trettio år. Det känns bra att ibland få besöka denna trakt som haft en så stor betydelse i mitt liv. Det är som att vandra i sina minnen.

När jag som nyfrälst antroposof bosatte mig på Norrtuna 1975 kändes det som att komma till det förlovade landet. Centrum i detta rike var Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna, en bit utanför tätorten. Där tillbringade jag så mycket tid jag kunde, speciellt då jag fick anställning på affären Robygge mitt i smeten. Det var den vackraste plats jag sett med sina underbara hus och omgivande park vid havet. Det var som att ha fått jobb i paradiset.

Rudolf Steinerseminariet eller som det nu heter – Kulturcentrum Järna.

Och de fina människorna, vi var som en stor familj med gemensamma referensramar och intressen. Vid varje möte uppstod ivriga samtal. Efter arbetstid var man på föredrag, musik- och teaterföreställningar eller deltog i studiegrupper. Ständiga diskussioner och intressanta händelser. Hemma läste man sin Steiner och strök för viktiga passager, malde eget mjöl på kvarn, bakade bröd med honungsjäsmedel i lerkrus, syrade grönsaker, hämtade källvatten i skogen och prenumererade på mjölk direkt från grannens ko.

Det kändes som att man deltog i något oerhört viktigt.

Med åren tonade paradisupplevelsen sakta bort och blev ett fjärran, nästan overkligt minne. Idag är denna epok obegriplig. Men att den har existerat vet alla som var med. Nu är allt borta, i stort sett. Platsen finns visserligen kvar med sina underbara hus, och parken. Några av de gamla vännernas närvaro bibehåller något av den forna stämningen på seminariet. Men annars finns inget kvar av det som förr hade en sån dragningskraft.

Ändå känner jag behov av att då och då få komma dit för att insupa atmosfären. Det är därför jag klipper mig i Järna eller besöker min tandläkare där, eller min husläkare på Vidarklinikens vårdcentral. I samband med dessa besök vandrar jag gamla Saltåvägen till seminariet, träffar vänner på vägen och hälsar på mina gamla kollegor på Robygge där jag äter medhavd macka i källaren innan jag tar bussen hem igen.

Besöken är viktiga, inte minst för att alltfler går över tröskeln som man säger i våra kretsar. På senare tid var det Sören Gunge, Färgbyggemålare och något av ett original; Ulf Ingwall, violinist och konstnär; Torsten Neersted som grundade Weleda i Sverige; Märta Arman, sjuksystern som bidrog till att Vidarkliniken blev till; Gunnar och Else Melander, biodynamiska pionjärer; Barsja Ahlbom, legendarisk bagare på Saltå Kvarn, och nu senast Kenneth Sjöberg, en av de tidiga läkepedagogerna på Saltå.

Dessa och många före dem var viktiga aktörer i det som utgjorde Järnaantroposofins guldålder. De har bidragit till den atmosfär som dröjer sig kvar i detta förlorade paradis. Inte konstigt att jag då och då besöker platsen. Och jag jag är knappast ensam om det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Då jag kom till Järna i mitten av 70-talet trodde jag att där fanns många andligt utvecklade, kanske till och med invigda, en förmodan jag delade med många. Mitt antagande kan idag verka naivt, men jag vet att det då var allmänt förekommande hos nytillkomna. Med tiden förstod jag bättre. Bakom min förmodan låg en djup respekt för antroposofin och  föreställningen att de som representerar den också var värdiga dess ambitioner.

Den gryende insikten att antroposofer var vanliga människor ändrade egentligen inte mitt förhållande till antroposofin, jag insåg bara att jag haft fel föreställningar om antroposoferna. Men för en del förändrade denna insikt allt.

»Jag stötte på antroposofin i dryga tjugoårsåldern och tog till mig den stenhårt. Läste nästan allt som fanns att läsa av Steiner och dem runtomkring. Sysslade med Steiners andliga övningar som skulle leda till ”klarseende”. Drog till Järna med fru och småbarn och gick på seminariet där. Mitt naiva antagande var att de som agerade som lärare i antroposofiska ämnen talade utifrån eget ”skådande”. Vad jag märkte efter hand i Järna var att ingen hade nåt mer att komma med än vad de läst i Steiners böcker. Detta gjorde mig mycket besviken och jag insåg att det bara var auktoritestro som rörelsen vilade på. Så jag lämnade det hela.«

Ovanstående är en replik på facebook från en medlem i Vetenskap och folkbildning (V&F), den förening som kanske mest av alla är kritiska till det antroposofin står för. Hans reaktion är symptomatisk för ett helt annat sätt att betrakta antroposofer på. Nämligen som identiska med de antroposofiska idealen – åtminstone tills man upptäcker att så inte är fallet och dömer ut hela antroposofin som en bluff. Jag tror inte detta missförstånd är ovanligt.

Naturligtvis var hans förväntningar orealistiska – men samtidigt smickrande för antroposofin. Att tro att ett år på dåvarande allmänna linjen skulle ge axess till andligt skådande visar på ett stort förtroende för antroposofin – och en längtan till den andliga världen, varför skulle man annars flytta till Järna ett år med fru och barn? Det var läsåret 81-82 ”med Arne Klingborg och Frans Carlgren i sin krafts dagar”, skriver han. (Bilden: Deltagare i konstterapiutbildningen på Steinerseminariet)

Det är visserligen sant att antroposofin vilar på en auktoritetstro som han påstår – men intentionen med seminariet i Järna var inte att tillbedja antroposofins grundare, det var att visa på möjligheter till andlig utveckling. Även om de som lärde ut detta inte själva kommit särskilt långt på den antroposofiska skolningsvägen. Som det verkade i alla fall. De var budbärare för en väg de själva var dåliga att gå på. Och då kunde man inte göra annat än att falla tillbaka på grundarens texter.

Men om kravet på antroposoferna skulle vara att de var andligt utvecklade och med egna översinnliga upplevelser hade antroposofin inte kommit särskilt långt. Och det finns trots allt en och annan som färdats en avsevärd del av den där vägen, även om den är krångligare än man kan tro.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Inriktningen har därför från början varit att beskriva invigningen som en principiell möjlighet. Och ska man vara ärlig framstår också själva antroposofin mer som en princip än en andlig utvecklingsmetod. Betecknande är att man betraktar centralgestalten i den antroposofiska världsåskådningen inte som Kristus, utan Kristusprincipen.

Det visade sig att V&F-medlemmen här ovan köpt antroposofisk litteratur på Robygge då han gick på seminariet. Han var med på speciella medicinkurser där han fick ”skaka vatten”. Han upplevde Arne Klingborg som ”en mycket karismatisk person”, och när hans fru blev deprimerad blev hon ordinerad flädersaft och eurytmi. ”Det hjälpte inte så bra”, som hans lakoniska kommentar idag lyder. Bitter återvände han till civilisationen som nybliven antroposofkritiker där han sedermera stämde in i ”Voffarnas” ständigt återkommande klagan att antroposofiska verksamheter har ”en dold agenda”.

Denna förening kräver nämligen att den antroposofiska världsåskådningen tydligt skall redovisas för allmänheten, underförstått: för då förstår folk hur konstig antroposofin är – och därmed dess verksamheter.

Men detta skulle bryta mot något grundläggande. Man kan inte gå in i en detaljbeskrivning av antroposofin då man presenterar en antroposofisk verksamhet, det skulle uppfattas som att man tar tillfället i akt att missionera för en världsåskådning. Att verksamheten bara skulle vara en fasad för det verkliga skälet – att värva själar. Och det går emot allt vad antroposofin står för. Där är nämligen A och O att lämna människor fria. Gillar folk verksamheten ska de inte belastas med föreställningar om en märklig världsåskådning. När förtroendet väckts för verksamheten kan man OM MAN ÄR INTRESSERAD titta in i vad antroposofin är. Annars går det utmärkt ändå. Det är tanken.

Att basunera ut en tydlig världsåskådningstillhörighet vid presentation av en verksamhet var också främmande för ledande antroposofer på den tiden. Jag minns tydligt hur t ex Arne Klingborg enträget framhöll detta antireligiösa förhållningssätt. Det praktiska skulle tala för sig själv. Men kom frågor svarade man naturligtvis. Det viktiga var att inte pracka på folk något de inte bett om.

Men annars måste man ju hålla med våra kritiker – visst är det synd att många antroposofer inte lever som de lär utan bara rabblar en utantilläxa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Hatbrottet mot en hijabbeslöjad kvinna har väckt berättigad bestörtning. Kändisar har klätt sig i hijab för att visa solidaritet i något som kommit att kallas hijabuppropet. Med anledning av detta intervjuas en annan ung kvinna som då hon började bära hijab genast märkte en attitydförändring hos folk. ”Hon har en känsla av att många förnekar att det finns ett hat mot muslimska kvinnor”, skriver SvD. Hon berättar att hon har vänner som nekats jobb i matbutiker och klädaffärer för att de burit slöja.

Att utsättas för ett hatbrott är naturligtvis oacceptabelt oavsett orsaken. Att märka en ”attitydförändring” för att man bär slöja är däremot en naturlig reaktion. Att vänta sig något annat är naivt. Att bära en hijab är fortfarande att betrakta som en ovanlighet i det här landet – speciellt om den kombineras med en svart fotsid klädnad. Inför liknande yttringar förhåller sig visserligen de flesta på ett civiliserat sätt; man låtsas som det regnar. Men det finns de som blir provocerade. Så är det bara. Det är snarare förvånande att en som sätter på sig en hijab tror att detta skulle upplevas som oproblematiskt i ett land som Sverige. Som om det bara var en vanlig sjal.

Därför känns hennes slutledning att reaktionerna hänger ihop med ett ”hat mot muslimska kvinnor” som en förhastad slutsats. Det är ju knappast kvinnornas religiösa tro folk reagerar emot i första hand, det är den ovanliga klädseln. Och framför allt vad den ger för signaler.

Hijaben och liknande offentliga uttryck för islam är laddad med innebörder av kvinnoförtryck och religiös trångsynthet. Och denna laddning finns där oavsett bärarens intentioner. Den som sätter på sig ett sådant plagg meddelar med detta omgivningen att hon är muslim och därmed avvisar det sekulära (och kristna) samhällets värderingar, att hon vill bekantgöra för alla i det offentliga rummet att hon är underställd mannen, att islam är den rätta läran, och att hon är kritisk till vårt ”gudlösa” samhälle som hon anser bör styras av sharialagar. Detta är signalen den som bär en hijab sänder ut. Naturligtvis är det provocerande.

Hijabuppropet vill ”värna individers rätt” att bära hijab. Men den rätten har aldrig varit ifrågasatt. Vem har hört förslag på att hijab skulle förbjudas? Däremot måste de som bär den vara klara över de känslor beklädnaden väcker. Och inte bara det, författaren Qaisar Mahmood vill i en debattartikel gå ett steg längre: ”Vi måste få uttrycka ogillanden mot vissa symboler utan att det uppfattas som kritik mot objektets ägare”. Att frivilligt exponera sin trostillhörighet offentligt inbjuder till olika synpunkter och motreaktioner. Vilket är en grundlagsfäst rättighet i ett land med åsikts- och religionsfrihet. Att bära hijab är ett aktivt ställningstagande i en religiöst-politisk kontext som är inflammerad.

Hijabbeklädningen uppfattas av de flesta icke-muslimer som en demonstration mot moderniteten och respekten för religionsfriheten, som ju inte bara innebär att man får tro på vad som helst, utan också rätten att slippa tro över huvud taget. Där inskränker hijabbeklädnaden denna rätt genom att propsa på vår uppmärksamhet i det offentliga rummet. I Sverige är religiös övertygelse vars och ens ensak – så länge man håller den för sig själv. Hijabkulturen exponerar tron och ställer sig därmed i vägen för det neutrala medborgarbegrepp vi är vana vid.

Att hijabförsedda kvinnor har nekats jobb i affärer är fullt förståeligt. Vilken affärsföreståndare vill ha ett biträde som i den dagliga kundkontakten med sin religiösa klädkod propagerar för en religion – och en religion som dessutom är så belastad som islam? Troligtvis inte många.

För att ta ett exempel. Undertecknad har arbetat över trettio år i den antroposofiska Robygge-affären ute i Järna och inser med en gång det problematiska i om en hijabförsedd kvinna skulle stå i kassan där. Det är inte svårt att föreställa sig förvåningen hos kunder som förväntar sig uttryck för den antroposofiska kulturen och istället möts av en fundamentalistisk representant för islam! Naturligtvis är det ogörligt att anställa en människa som är klädd i en sådan religiös uniform på ett ställe som står för något helt annat. Det förstår var och en. Den chef som säger nej till en dylik arbetssökande har inget att skämmas för, han tackar nej på grund av klädseln –  inte för att han har fördomar mot islam – utan för att han inte ser denna religiösa manifestation som förenligt med affärsverksamheten.

Den som sätter på sig en religiös uniform säger i praktiken `jag har den här religiösa övertygelsen och jag vill därmed att alla jag möter ska veta detta´. Men det känns paradoxalt att hijabförsedda kvinnor som kräver respekt för sin tro, i sin tur visar brist på respekt för människors rätt att slippa religiös propaganda.

Hijabuppropet ser i förstone ut som en berättigad solidaritetshandling med en kvinna utsatt för misshandel. Inget fel i det. Men det löser inte det bakomliggande problemet – den politiska korrekthetens oreserverade bejakande av den religiösa separatismen i landet. Muslimsk klädedräkt kan inte reduceras till enbart yttringar av en kulturell särart. Det är ett religiöst-politiskt manifest – och som sådant nödvändigt att debattera.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.