Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna. 

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Men antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

I boken Your Souls Plan av Robert Schwartz – som vi tidigare uppmärksammat här i tre krönikor – finns en passus som i sin genialt kortfattade enkelhet sammanfattar motivet till inkarnationen.

»Den temporära förlusten av vår andliga förfödsliga identitet och dess efterföljande återupptäckt efter dödsögonblicket – och kontrasten mellan de två – ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan kontrastverkan inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.«

Orsaken bakom varför denna självkännedom behövs beskrivs också.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det lidande vi möter på jorden fördjupar vår förståelse av den kärlek och ljus vi kommer ifrån. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Dessa formuleringar publicerade jag nyligen på Facebook, vilket föranledde en kommentar av skeptikervännen Alicia Hamberg.

»Bortsett från det här med reinkarnation i sig… är det inte något galet i den här idén om jordelivet som lidande, elände och grymhet å ena sidan och, å den andra, något slags högre världar – människans ’egentliga’ hem – som är fulländade till ljus och kärlek. Jag menar nu inte att kontraster i sig är det som gör mig skeptisk, utan förläggandet av dessa kontraster i olika rum. Känns lika banalt som uppdelningen i himmelrike och helvete, bara med ett språkbruk som är mer gångbart i new age-kretsar.«

Alicias ståndpunkt är traditionell – hon är ett barn av den sekulära tidsandan, uppbackad av tunga auktoriteter inom vetenskapen. Vi har diskuterat denna tematik vid ett flertal tillfällen, senast i en lång tråd på Facebook föranledd av en krönika. Så vad har jag då att sätta emot?

Ja jag tycker inte reinkarnationen och tankar om andliga orsakssammanhang är vare sig ”galna” eller ”banala”. Föreställningen att verkligheten har två dimensioner har funnits lika länge som mänskligheten. Det måste ju ha sina randiga skäl. Att beskäftiga vetenskapsfundisar ser detta som fria fantasier visar bara deras bristande respekt för möjligheten detta faktiskt existerar. För man vet ju inte att det är en felaktig föreställning, man bara antar det. Man ser det som en trosföreställning och glömmer att den materialistiska världsbilden också vilar på en trosuppfattning. Nämligen att den gigantiska ursmällen för 13,8 miljarder år sedan – Big Bang – skulle vara resultat av en slump.

Hoppsan, det blev en värld. Hur då? Ja det bara smällde till liksom. Plötsligen fanns syre. Och vatten, levande organismer, naturlagar och allt möjligt annat. Det bara uppstod ur intet. Vilken lycklig slump! Hur då? Har inte en aning. Rena trolleriet. Men en sak vet jag: Det fanns ingen orsak, den saken är klar. Det bara blev så här, fråga mej inte varför. Men att det var en slump är det inget snack om.

I alla andra sammanhang skulle ett sånt förhållningssätt betraktas som naivt. Att något som händer inte har en orsak. Att extremt komplicerade system bara uppstår av sig själv. Men detta är den materialistiska trossatsen. Deras skapelseevangelium är att världens uppkomst är resultatet av en tillfällighet. De vill ge intryck att de vet detta, men det är fel. Det är en tro. De tror att de vet, men vet inte att de tror. Det paradoxala är att materialisternas krav på vetenskapliga bevis inte gäller världens uppkomst. Där gör de ett undantag, där kan de bara komma med en trosbekännelse.

Men vad är det som säger att deras tro är bättre än någon annans? Vad är det som säger att deras tro på slumpteorin är mer rimlig än teorin att världen uppstått ur en avsikt? Var finns logiken i att oerhört komplexa system bara råkade bli till? Kan man verkligen betrakta detta som ett rimligt antagande? Jag tycker inte det.

Dessutom innebär slumpteorin automatiskt en förlust av mening. Man kan tycka att det är önsketänkande att tro att det finns en avsikt med allt vad det innebär med bakomliggande föreställningar om karma och reinkarnation. Men varför är det mer sannolikt att tillvaron är meningslös?

Att världens uppkomst är intentionell har för mig större trovärdighet än slumpteorin. Och den uppfattningen är varken galen eller banal.                                                                                                                    

                                                                                                                Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Vi väljer våra föräldrar före födelsen – och de väljer oss (se föregående krönika). Och detta sker i en omgivning av ljus och kärlek där vi som del av vår soul group (antroposofer skulle kalla det vår karmiska krets) och höga andliga väsen utarbetar förutsättningarna för vårt kommande jordeliv. Den temporära förlusten av vår andliga förfödsliga identitet och dess efterföljande återupptäckt efter dödsögonblicket – och kontrasten mellan de två – ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan kontrastverkan inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.

Men för att vi skall ha en fri vilja måste vi glömma vår andliga identitet då vi inkarnerar, menar Robert Schwartz (bilden) i sin bok Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born. Vi måste tro att vår fysiska tillvaro är den enda tillvaron. Att vi är vår fysiska kropp. Övertygelsekraften i denna illusion är nödvändig för att ge inkarnationen erfarenheter för andlig utveckling. Om vi inte skulle uppleva denna separation från vårt andliga ursprung skulle livet sakna det allvar som krävs för att uppnå de erfarenheter vi söker.

Vår själ väljer alla sorters erfarenheter och öden och inte mycket av detta är vad det ser ut som. Att någon till exempel var nazist innebär inte att vederbörandes själ därför är svart och förtjänar att bestraffas. Själen väljer detta för att lära. Strafftänkandet som är så starkt förankrat i religion och moral saknar relevans i den andliga världen, menar författaren. Karma är neutralt. Orsak och verkan. Du bestraffas inte för att du satt sprätt på de pengar du skulle ha till hyran. Du förlorar lägenheten. Hur du handlar får sina konsekvenser. Skeendet i sig är neutralt och värderingsfritt.

»Själar dömer inte varandra. Det enda dömandet i den andliga världen är självkritiken som kan komma under livspanoramat [i samband med döden]. Vi dömer oss själva och vi är de enda som gör det.«

Själen, som i den andliga världen är obegränsad, inkarnerar för att erfara upplevelsen av begränsning. Denna uppfattning, som i sig själv är en illusion, kontrasterar dramatiskt mot den stora kraft vi känner oss ha i den andliga dimensionen. Som odödliga känner vi ingen död, men vi kan skapa en illusion om en död på det fysiska planet.

I sin research för boken anlitade Robert Schwartz flera klarseende kvinnor med en bred erfarenhet av denna tematik. Tio personer, som berättade sina liv, fick ta del av sin livsplanering före födelsen genom dessa medier som genom så kallad kanalisering kunde få kontakt och samtala med the spiritual advisers och de tio personernas själar. Här klargjordes syftet med de många gånger smärtsamma ödesslagen.

Centralt i livsplaneringen är begreppet utmaning. I varje liv, som gestaltas i samråd med den karmiska krets man inkarnerar med, tar man självmant på sig olika utmaningar för att växa andligt. Dessa utmaningar är med våra jordiska föreställningar helt enkelt olika former av själslig eller fysisk smärta. För läsaren krävs här ett fördomsfritt tänkande för att förstå.

För att gestalta livsöden krävs nämligen hjälp från den karmiska kretsen, som ju består av själar man delat många tidigare inkarnationer med i växlande rollfördelningar. Och den hjälpen handlar om att iscensätta viktiga erfarenhetsskapande händelser på livsvägen. Ett av fallen i boken är en kvinna som blir svårt skadad av en brevbomb. Denna händelse var central i livet efteråt, eftersom den ledde till en rad för henne avgörande händelser som inte hade blivit av utan händelsen med bomben. Och det var konsekvenserna av vad bomben åstadkom i hennes liv som var hennes avsikt med inkarnationen.

Det var en i hennes karmiska krets som i livsplaneringen före inkarnationen tog på sig rollen som den som byggde bomben och placerade den i brevlådan. Naturligtvis utan att då (i sin jordiska tillvaro) veta vilken karmisk planering som låg bakom. Precis som kvinnan/offret heller inte kunde veta. Den karmiska planeringen är förutsättningen, men livet är ”på riktigt”. Och den fria viljan, som alltså bara kan möjliggöras genom att det ursprungliga vetandet glöms vid inträdet i inkarnationen, kan naturligtvis i viss mån ”ställa till det”.

Eftersom den egna döden också planeras, måste flera alternativa dödssätt, så kallade exit holes, möjliggöras i livet före födelsen. En yngling som dog av en överdos heroin hade tidigare överlevt en motorcykelolycka som var hans första planerade exit hole i en inkarnation som var avsedd att vara kort. Andra gången ”lyckades det”, men hade inte detta varit ett planerat exit hole hade han överlevt, berättade hans själ från andra sidan. I själsperspektivet finns inga händelser som är ”dåliga”. Allt är helt enkelt erfarenheter som är värdefulla för den andliga växten.

Litet i livet är vad det ser ut som, och mycket är tvärtom, menar Robert Schwartz.

»Vi kommer hit för att uppleva allting. Vi har alla varit mördare, våldtäktsmän och helgon. Vi har upplevt allt – eller vi kommer att uppleva allt. Man får inte erfarenhet genom att se andra gå igenom en erfarenhet, att läsa om det, eller att höra det berättas. Bara genom att själv vandra igenom det kan människan komma till en förståelse.«

 I en avslutande krönika återkommer vi med kommentarer och frågeställningar.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist