Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ De senaste decenniernas stora invandring kommer att förändra Europa i grunden. I mitten av detta århundrade kommer troligtvis Kina fortfarande se ut som Kina, Indien troligen se ut som Indien, Ryssland se ut som Ryssland och Östeuropa se ut som Östeuropa. Västeuropa kommer i bästa fall se ut som en storskalig version av Förenta Nationerna.

Så summerar Douglas Murray Europas framtida öde i sin bok The Strange Death of Europe. Är detta önskat av befolkningen? Knappast, i undersökningar visar majoriteten att den europeiska befolkningen säjer nej på trots mot det styrande etablissemanget och mediaindustrin. Med ett intressant undantag av Östeuropa där Polen och Ungern inte vill ha någon invandring. Inställningen är likartad i Slovakien och Tjeckien. ”Islam har ingen plats i Slovakien”, säger landets premiärminister. ”Migranter förändrar landets karaktär och vi vill inte att vårt lands karaktär ska förändras. Jag upplever att vi i EU nu begår rituellt självmord medan vi tittar på”.

Uttalandet är knappast gripet ur luften. En publikundersökning i England året efter Muhammedteckningarna visade att 78 procent av engelska muslimer tyckte att utgivarna skulle ställas inför rätta. 68 procent menade att vem som helst som förolämpar islam ska lagföras. Efter massakern på Charlie Hebdo nio år senare menade 27 procent att de hade `sympati´ för mördarnas motiv och 24 procent menade att de trodde på våld mot de som publicerar bilder på Muhammed.

Men etablissemanget ignorerade signalerna. Efter varje terroristatack menade de europeiska politikerna att attacken inget hade att göra med islam, för islam är en ”fredfull religion”. Men det politiska och mediala etablissemanget har misslyckats att övertyga Europas befolkning om detta. En publikundersökning i Holland visar att över hälften av befolkningen ser ett samband mellan attackerna och islam och att man hade ”fått nog” av islam. Liknande folkliga reaktioner finns i de flesta europeiska länder. Douglas Murray:

»Svensk media visade kanske mer än andra länder i Europa i diskussioner om immigration en känsla av förakt. Undersökningar om svenska mediers politiska sympatier 2011 visar att nästan hälften (41%) sympatiserade med Miljöpartiet. De enda partier som kom i närheten av dem var Vänsterpartiet (15%), Socialdemokraterna (14%) och Moderaterna (14%). Bara en procent av journalisterna sympatiserade med Sverigedemokraterna.«

Douglas Murray

2014 fördubblade Sverigedemokraterna sin andel i valet till 14% och blev landets tredje största parti, varvid svensk press ökade ansträngningarna att undvika alla upgifter som skulle kunna gynna dem. Det fick tragiska konsekvenser. På musikfestivalen We Are Stockholm omringades ett dussin flickor av invandrargäng huvudsakligen från Afganistan som våldtog och trakasserade dem sexuellt. Polisen visste men teg om övergreppen i sin rapport och media undvek att nämna incidenten. Liknande organiserade våldtäkter av invandrargäng ägde rum 2015 i bland annat Stockholm och Malmö.

Omfattningen av dessa övergrepp var extraordinära. 1975 rapporterades 421 våldtäkter i landet, 2014 hade antalet ökat till 6 620. 2015 hade Sverige världens högsta antal våldtäkter efter Lesotho. Men svensk press underlät att avslöja nationsbeteckningar på förövarna. En gangrape av en flicka på en Ålandsfärja rapporterades utförda av ”svenska män” när de i själva verket var somalier. Situationen var liknande i omgivande länder. En undersökning i Danmark visade att somaliska män var  tjugosex gånger mer benägna att begå våldtäkt än danska män. Men svensk press förteg detta tills Köln-övergreppen fick stor uppmärksamhet i Europa.

1990 var den utomeuropeiska invandringen bara 3% av den svenska befolkningen. 2016 hade den ökat till 13-14% och växer nu med mellan en och två procent om året. I landets tredje största stad Malmö består hälften av befolkningen av icke-etniska svenskar.

»Demografiska studier visar att de flesta unga etniska svenskar kommer att bli i minoritet under sin livstid, vilket reser den fascinerande frågan om huruvida det finns en chans att den svenska identiteten kommer att överleva denna generation.« 

Hur kommer vi i framtiden att uppfatta oss själva? Vad och vilka är ”vi”? Det kristna inflytandet har under århundraden varit del i formandet av vår kulturella identitet men idag har den svenska kyrkans inflytande marginaliserats till ett socialistiskt välfärdsprojekt utan folklig förankring. Och frågan är vad som kommit i dess ställe. För många är tillvaron meningslös och få politiker har några djupare vision om vad ett meningsfullt liv kan vara. Eller som den sekuläre missionären Richard Dawkins säger:

»Vår existens har setts som det största av alla mysterier, men det är inget mysterium längre för för det är löst.«

Den europeiska kulturen, speciellt den svenska, saknar en stark identitet och känsla av meningsfullhet som är jämförbar med den muslimska världsbilden där identitet och meningsfullhet är lika stark som självklar. Där ser inte anhängarna tillvaron som meningslös, tvärtom. Islam har ett svar. Douglas Murray konstaterar att situationen är helt annorlunda i Europa.

»Det nya är att nästan ingenting i den moderna europeiska kulturen kan erbjuda ett svar. Ingenting säger `här är ett arv av tänkande och kultur och filosofi och religion som har fostrat människor i tusentals år som  du också kan dela´. Istället sägs `finn din egen mening´. I värsta fall hörs den nihilistiska trosbekännelsen: `Tillvaron är meningslös i ett meningslöst universum´.«

Det är knappast ett evangelium som kan övertyga människor som funnit trygghet i sin religion. Européer som trodde striden om evolutionen var avslutad tar nu emot människor som menar att evolutionsidén är fel. De som trodde att mänskliga rättigheter inklusive rättigheter för kvinnor, homosexuella och religiösa minoriteter var `självklara´, ser plötsligen ett ökande antal människor som ser detta som långtifrån självklart.

De västeuropéer som i åratal företrätt kvinnorätt och homosexuellas rättigheter är de samma som velat ta in miljoner motståndare till just dessa rättigheter. Och de som var kritiska till denna massinvandring betraktades som kallhjärtade rasister. Etablissemanget ställde sig aldrig frågan: skall Europa vara ett ställe dit vem som helst kan flytta och känna sig som hemma?

»Skall Europa vara en tillflyktsort för vem som helst som flyr från ett krig? Är det Europas uppgift att förse vem som helst i världen som önskar det en bättre levnadsstandard? (…) Hade de västeuropéiska ledarna på femtiotalet sagt att syftet med migrationen var att i grunden förändra det européiska konceptet till att bli ett hem för världen, skulle europas befolkning med största säkerhet störtat sina regeringar. «

Vad är Europa till för? Europa är hemmet för européer, vi är lika berättigade att vara ”hemcentrerade” som amerikaner, indier, pakistaner, japanare och andra folk. Europa kan inte `lösa´ situationen i Syrien. Ännu mindre att samtidigt höja levnadsstandarden i Nordafrikanska länder och lösa alla världskonflikter. Dessutom skulle kostnaden för tillfälliga bostäder för 3 000 immigranter i Sverige räcka till 100 000 i flyktingläger i Jordanien.

Den europeiska befolkningen har aldrig varit emot immigration, menar Douglas Murray, det är massinvandringen som mött motstånd. De visste att en invandring i den skalan i grunden skulle förändra deras länder. De visste att nittonhundratalets kamp för mänskliga rättigheter skulle behövas återerövras och att islam skulle vara sämst i klassen. Inte minst då det gäller självklarheter som separationen mellan religion å den ena sidan och politik och lag å den andra. Långt innan politikerna förstod det visste folk att en kontinent som importerar världens folk också importerar världens problem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Human-Etiska Förbundet bildades 1979 som förespråkare av ”en sekulär etik, där religiös tro eller uttolkning av föregivet heliga skrifter inte kan tillåtas styra samhällets moraluppfattningar”. Redan från början intog de hög svansföring i debattartiklar och föredrag med en aggressiv religionskritik i Ingemar Hedenius anda. I början på 80-talet kom turen till antroposofin och dess verksamheter som utsattes för deras förmenta ”granskning”.

Begreppet granskning ger intryck av seriös objektivitet, men här handlade det snarare om att missionera för sin sak, att konkurrera med de religiösa om utrymmet i det offentliga rummet. Och man gjorde det genom att ta heder och ära av dem. Antroposofin blev huvudfienden eftersom dess rykte av respektabilitet ansågs speciellt farlig. ”Antroposofin har blivit rumsren” var fältropet hos Håkan Blomqvist på den tiden.

Håkan Blomqvist i vad han påstår vara världens största UFO-arkiv där han är ansvarig.

Håkans  förflutna som antroposof gav honom tunga poäng i debatter med antroposoferna där han utifrån en vulgär-materialistisk världsåskådning i tidskrifter och föredrag talade om antroposofin som en bluff. Idag har han svängt 180 grader till förmån för UFO-forskning (!) och enligt hemsidan har han sedan många år studerat teosofisk/esoterisk litteratur. Inte ett ord om hans Human-Etiska period. I telefonsamtal berättar han att han numera betraktar sig som traditionellt kristen humanist.

Tjugo år efter starten bytte Human-Etikerna namn till Humanisterna (ett namnval som kritiserades av det icke-ateistiska Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896). Vid det här laget hade man skrivit en rad artiklar om farorna med antroposofin och lobbat för att misstänkliggöra antroposofiska verksamheter i olika offentliga sammanhang utan någon nämnvärd verkan vad man vet. En trolig orsak är att deras rykte som rabiata vägde lättare än antroposofins goda renommé.

En artikel härom dagen i SvD positionerar nu Humanisterna i ett mer översiktligt sammanhang. De tillhör nämligen en gruppering som kallas scientism. De är alltså scientister. Docenten i fysik Jonna Bornemark skriver att scientismen är en ideologi som menar att naturvetenskapen och dess mätbarhetsmetoder utgör den enda legitima kunskapsformen som ska guida oss på livets alla områden. Att det är denna torftiga världsbild som drivit Humanisterna har hela tiden varit uppenbar, inte minst för antroposofer. Och Bornemark förtydligar.

»Scientism är alltså något helt annat än vetenskaplig verksamhet, som alltid är medveten om att den kunskap som skapas har sina strikta gränser, och bör därför förstås som en extrem vetenskapstro snarare än som vetenskaplighet.«

Scientismen förespråkar en radikal reduktionism.

»Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni.«

Richard Dawkins

Artikelförfattaren menar att rörelsen är fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen. Detta har också den antroposofiska rörelsen alltid hävdat. Likaså att kristna och ateistiska fundamentalister har stora likheter, ”de utgör två olika lag som spelar på samma plan”, som Bornemark skriver. En av scientismens främsta företrädare, författaren Richard Dawkins, drar konsekvenser som är extrema. När det gäller barnuppfostran har han

»flera gånger uttryckt att religiös socialisering är en sorts barnmisshandel och värre än sexuella övergrepp. Han menar därför att staten borde ha skyldighet att skydda barnen och ta dem ifrån sina religiösa föräldrar. Denna förespråkare för tankefrihet vill alltså straffa föräldrar som delger sina barn sin världsbild.«

Detta framkom dock inte då han gästade Skavlan för en tid sedan. Många ser honom som en fyrbåk mot religiös fundamentalism. Men nu vet vi bättre. Han är också fundamentalist, fast med andra förtecken. Närmast religiös ateist. Nu vet vi att detta kallas scientism.

                                                                                                             Johannes Ljungquist