Rudolf Steinerseminariets förlorade själ
Antroposofiska sällskapets svenska gren bildades 1913 som en av de första utanför Schweiz. Under många år var sätet på Rådmansgatan 14 i Stockholm. I början på sextitalet då Arne Klingborg och kretsen kring honom flyttade ut till Järna följde sällskapets administration med. Efterhand kom antroposofin alltmer att uppfattas som synonymt med Järna. Och inte utan orsak. Här utvecklades en rad unika initiativ – ett helt litet samhälle växte fram med bostäder, jordbruk, omsorgsvård, kvarn och bageri, skolor, vuxenutbildning, park och sjukhus – allt i en enhetlig och nyskapande arkitektur som på den tiden väckte ett visst uppseende.
Allt detta utgick från en bestämd plats – Rudolf Steinerseminariet. Många antroposofiska verksamheter låg på andra platser i Järna, men det självklara centrat var här med sin tyngdpunkt på vuxenutbildning inom antroposofi, pedagogik, läkepedagogik, konst, jordbruk, och eurytmi. På området ligger också ett bibliotek och det arkitektkontor som ritat husen – och från 1992 ett kulturhus. I omedelbar anslutning ligger en waldorfskola, en handelsträdgård, ett jordbruk och från 1985 Vidarkliniken.
Under sexti- och sjuttitalet växte verksamheterna på platsen. Hus byggdes, uppmärksammade utställningar skapades och seminarieelever strömmade till. Det var en sällsamt lyckosam epok där kreativitet och idérikedom frodades. Alla hade upplevelsen att de deltog i ett gemensamt projekt, vare sig man gick på de föredrag och kurser som anordnades, deltog i trädgårds- och köksarbete, i planeringen av ”Salen” (sedermera Kulturhuset), i någon av alla studiegrupper som uppstod, eller guidade de studiebesök som dagligen besökte platsen.
Och överallt denna karismatiske Arne, ledaren som inspirerade alla, som fick oss alla att växa utöver oss själva. Han var den självklara kraft som gjorde att seminariet lyste av dådkraft och spännande idéer. Som drog folk.
Då Arne Klingborg avled 2005 hade denna gyllene period för längesedan avtagit. Folk kom inte längre till utbildningarna, som en efter en fick läggas ned. Seminariet var nära att gå i konkurs, men räddades som institution, även om kursverksamheten i praktiken upphört. Den allmänna linjen lades tidigt ned, pedagogiska linjen hade flyttat till Bromma, konstnärliga linjen, som med tiden ombildats till bildlärarlinjen, upphörde häromåret.
Idag finns en utbildning i läkepedagogik, men inte i Steinerseminariets regi – de hyr bara ut lokalerna. Steinerseminariets eurytmilinje har idag kvar en eller två elever och läggs ned till sommaren – undervisningen har sedan länge tagits över av utbildningar i Norge, Danmark och Finland.
Rudolf Steinerseminariet är idag inte längre en utbildningsinstitution, dess uppgift har reducerats till att vara hyresvärd. Man förvaltar byggnaderna på platsen och parkanläggningen. Man är inte längre den stora initiativbärare som arrangerar konferenser, kurser och föredrag. Rudolf Steinerseminariet har förlorat sin själ.
Den minimala utlåningen på seminariets bibliotek resulterade för en tid sedan i en avveckling av verksamheten. Då detta bekantgjordes på Facebook kom en storm av protester från människor som inte förstått hur saker och ting ligger till. Och hur skulle de kunna veta? Även om nedmonteringen av själva urbilden för den svenska antroposofin pågått länge är det inget man talat högt om. Man har alltid sett framåt – det tråkiga lägger man bakom sig.
I senaste numret av Balder erkänns för första gången officiellt att den antroposofiska rörelsen ”befinner sig i en stor kris, Goetheanum och Antroposofiska sällskapet…” Orden kommer från Rembert Biemond, nytillträdd VD för Vidarstiftelsen.
För mig är det en öppen fråga hur det kommer att bli med antroposofin, jag vet inte. Men jag är helt säker på att antroposofin på lång sikt blir en intressant och stor faktor i världen. Det är inte något stort problem om man har lite berg och dalar på vägen, det måste vara så.
Det känns redan som om Rembert tagit ett fast tag om rodret på platsen. Han har gått in i olika styrelser, intresserat sig för att skapa samverkansformer mellan verksamheterna och han ligger bakom den stora satsningen See! Color! med den världsberömde konstnären James Turrell i sommar (15 maj – 2 oktober). Ett initiativ helt i Arne Klingborgs anda. Kanske kan han på sikt ge Rudolf Steinerseminariet tillbaka dess förlorade själ?