Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Man läser aldrig partiprogram före man röstar. Det är sällan hard facts som avgör människors partipolitiska preferenser. Det är känslor och förtroende som avgör. Detta vet naturligtvis partiledarena trots att de med klädsam blygsamhet tonar ned sin egen roll och säger ”det är partiets politik som är avgörande”.

Vi är i förtroendebranschen, sa Fredrik Reinfeldt om politikeryrket. Och just förtroende var det han vann valet på. Bakom låg ett skickligt hanterande av insikten att sossarna hade fått politiskt sittfläsk som skymde deras analys kring arbetarklassens aktuella behov. Genom att lansera begreppet arbetslinjen stal Reinfeldt helt fräckt huvudtematiken från S genom att omdefiniera vad en arbetare är.

Sossarnas fokus på en förlegad klasskampsidé ersatte Reinfeldt med arbetaren som entrepenör. Skillnaden är enorm. Det är arbetaren som är tvungen mot arbetaren som vill. Genom att betona den offensiva arbetaren och markera avstånd till sossarnas bidragspolitik gav han en ny mening åt begreppet det nya arbetarpartiet.

Det var trovärdigt. Men också hans sätt att lugnt argumentera mot Perssons dryga och självgoda floskler gav viktiga stilpoäng i valdebatten. Och man gnuggade ögonen. Plötsligen byter moderaterna fot från den hopplösa överklasspositionen till ett allmänt mittenparti. Det var inte bara övertygande, det var lysande.

Och sen har det bara fortsatt. Det är som om sossarna helt tappade koncepteterna. Det var inte bara Göran Persson som var tvungen att ta sin mats ur skolan, Mona Sahlins stjärnglans från tiden före Toblerone var plötligen borta. Det är svårt att förstå, men hennes retorik som tidigare var så genialt enkel (”det är sexigt att betala skatt”), så pedagogiskt mästerlig, känns idag bara pinsam och såå sjuttital. Hennes position i partiet är ju heller inte självklar. Hon är kvar för att alternativen är sämre.

Hennes försök att kopiera alliansens recept med att skapa en egen allians var minst sagt fumliga. Först skulle det bara vara S och MP, men när Ohly (och allmänheten) undrade vad de höll på med, togs han in i stugvärmen. En brist på politiskt omdöme som är häpnadsväckande. Att de rödgröna nu vill ta bort skattesubventionen på hushållsnära tjänster är en brist på politisk fingertoppskänsla som ånyo ställer deras omdöme i fråga. Och att ha en som först sade sig vara kommunist tills han var tvungen att säga att han inte var det – skapar knappast det nödvändiga förtroendet.

Javisst har alliansen gjort missgrepp. Att dödssjuka skulle söka arbete var sanslöst (även om det senare visade sig att det inte var så illa som det såg ut), och några andra saker. Men intrycket är i alla fall att de är seriösa på ett annat sätt. Alliansen har fört in en ton av att kavla upp ärmarna och lösa praktiska problem – och det är en nyhet i ett politiskt klimat som tidigare varit så ideologiskt låst. Det känns som sossarna är ljusår från en liknande förnyelse.

Men Miljöpartiets växande styrka är intressant. Jag anar en nyväckt ungdomsgeneration. Och Maria Wetterstrand är dess profet…