Rätten att få hångla på stan
Polisen är orolig för att hatbrotten ska öka när Stockholm Pride flyttar till Kungsträdgården. ”Vi måste kunna hångla och hålla hand även inne i stan”, säger Pride-ordföranden Pär Wiktorsson.
Citatet är från SvD 30 juni i år. Synen på homosexualitet har radikalt förändrats på ett halvsekel. Det sexuella umgänget mellan vuxna personer av samma kön blev helt legaliserat 1944, medan den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning kvarstod fram till 1979. Sedan slutet av 1980-talet har svenska homosexuella gradvis fått allt större rättigheter, inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009).
Pridefestivalen firas på flera platser världen över till minne av polisprovocerade upplopp bland homosexuella i New York hösten 1969. I Sverige hölls den första pride-demonstrationen i Örebro 1971 av en lokal förening (Gay Power Club) där ett av kraven var ”att två av samma kön skall få gifta sig med varandra”. Sedan startade demonstrationer under namnet frigörelsedagen 1977, som blev frigörelseveckan 1979. Frigörelseveckan bytte senare återigen namn till homoveckan, och övergick under 1980-talet till att bli en bredare folkfest.
I Europa startades Europride som firades i olika länder varje år. 1998 firades Europride i Stockholm, och året efter fortsatte man med ett liknande arrangemang lokalt, under benämningen Stockholm Pride, som sedan dess växt i omfattning år efter år.
Denna utveckling är glädjande. Vi inser att de gamla förhållningssätten gentemot homosexuella har varit skamliga och inte värdiga en upplyst demokrati. Samtidigt kan ett minimum av självsyn visa att orsaken till detta fördomsfulla förhållningssätt ligger i en oreflekterad men stark känsla av obehag vid tanken på en erotisk samvaro med personer av samma kön. För många har denna obehagskänsla stegrats till panik då de själva blivit utsatta för ett närmande från en HBTQ- person. För de som varit med om detta är det en traumatisk upplevelse av en sådan emotionell kraft att de aldrig glömmer det.
Och denna känsla av obehag hos en majoritet – som varit så stark att den varit normerande både moraliskt och rättsligt – finns naturligtvis kvar. Numera visserligen ordentligt tuktad av den egna insikten om HBTQ-människors likaberättigande. Men den finns där likafullt. En känsla går inte att byta lika geschwint som man byter åsikt. Det tar tid.
Därför är det knappast förvånande att Pridefestivaler upplevs som kontroversiella på många håll i världen. Och säkert även här hemma – fast naturligtvis dolt under tjocka lager av politisk korrekthet. Inte för att Stockholm Pride-paraden i sig skulle vara problematisk. Att en i sekler förtryckt minoritet nu öppet kan paradera och visa sin stolthet bejakar säkert de flesta. Om det är något som provocerar är det formen. Tänk bara tvärtom:
Ett tåg genom Stockholm med heterosexuella där man ”hånglar” och agerar erotiskt utmanande. Det skulle ses som både otillständigt och vulgärt. Helt enkelt pinsamt. Som reklam för en strip- eller porrklubb. Att HBTQ-personer paraderar på detta sätt accepteras däremot rakt av. Så till den grad att politiker tävlar med varandra i att delta i både parad och som talare.
Man kan undra varför man i dessa parader lägger tyngdpunkten på en visualisering av den sexuella särarten. Hur kan man tro att man kan provocera fram en växande tolerans hos allmänheten? HBTQ-personers självklara rätt att bli respekterade som fullvärdiga medlemmar av samhällsgemenskapen riskerar att fördunklas av erotiskt färgade happenings. Det är svårt att förstå att detta kan underlätta deras strävanden om en bred acceptans.