Den hyllade våldtäktsmannen i Bjästa
Vi upprörs över de djupt tragiska händelserna i Bjästa där två flickor blev våldtagna och mobbade och gärningsmannen hyllades. Idag är indignationen stor – och det med rätta. Men är det inte så att vi känner igen något i skolans och kyrkans handfallenhet? De känns som offer för ett bristande omdöme. Som om de handlade i god tro.
Den svenska modellen har blivit känd för sina starka institutioner. Det är som om vi svenskar behöver det för att kompensera en svag självupplevelse. I svårigheter sätter vi all vår tro till institutions-Sverige. ”Samhället måste gripa in” är mantrat då missförhållanden uppdagas. Så även nu.
Vår svaga självbild kräver att vi tillsammans står för ett starkt samhälle. Vi har därför skapat kraftfulla institutioner som vi hyser förtroende för. Därifrån kommer regelverk som fungerar som ett kollektivt omdöme. Medvetenheten hos allmänheten kring dessa kollektiva föreställningar är hög . ”Samhället är vi” är en allmänt omfattad tankefigur, en tillfrågad vill inte uttala sig förrän en utredning blivit klar, en minister vill inte uttala sig ”i det enskilda fallet”.Vi gömmer oss bakom regelverk eftersom vår osäkerhet kräver det.
Skolan i Bjästa får höra rykten om övergreppen men är osäkra hur de ska uppfattas, och gärningsmannen var ju så trevlig! Är det verkligen möjligt att han gjort det? Rektorn upplever situationen som oklar och tar då beslut att förhålla sig ”neutral”. Man vill inte göra ont värre. Regeltolkningen kändes troligtvis nästan progressiv. Hon upplevde det nog som en hedersam hållning. Att hon inte visste om Facebook-kampanjen beror naturligvis på att inget regelverk ännu upprättats för rektorer att hålla reda på sånt. Det fanns inte i hennes värld en föreställning om detta. Det måste komma påbud från SÖ först. Hon sköter bara sitt jobb.
Och prästen föll tillbaka på kyrkans paradgren: ALLA ska få komma till kyrkan. Han hade hört att pojken hade råkat ut för något tråkigt. Men inför Gud är vi alla lika älskade, tänkte han. Han känner sig storsint när han hälsar pojken välkommen och han är charmerad av blomutdelningen, den publikknipande ”demonstrationen”. Vad flickan anbelangar var hon ju inte där och det var ju liksom inte hans sak att döma… Han upplevde troligen att han handlat rätt och fördomsfritt.
Och mobben handlar som mobben alltid handlat. Lösa rykten duger gott att demonisera någon. Pojkens stora popularitet är utgångspunkten. Man tror inte på flickan för att gärningsmannen är så omtyckt. Och även efter domen är omvärderingen av pojken för smärtsam för att man ska orka se sanningen i vitögat. Det blir mer som om handlingen kletar fast vid offret, som om det är flickans fel, som om det är hon som dragit in denna fina kille i det hela. Flickan är anklagelsen mot deras gode vän. Därför är det hon som gjort brottet! Hans vackra ögon och charm kan inte ha fel. Det är en känslans logik.
Hade gärningsmannen varit obehaglig, ful eller ointressant hade säkert demoniseringen av flickorna uteblivit. Då hade våldtäktsmannen inte kommit på avslutningen, för han skulle inte vågat. Och i så fall hade prästen nog haft invändningar – och inga blommor hade blivit utdelade. Och långt innan dess hade rektorn och kollegiet agerat till flickans fördel. Eller?