Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.