Finns det lyckliga platser?
Strax efter backens slut efter Skäve där den lilla vägen svänger vänster mot Linga. Där i dalsänkan med himlen ovanför är PLATSEN. Varför har denna plats en så paradisisk stämning? Den är visserligen vacker, men det finns vackrare ställen.
Men det är som den på något sätt är väsentlig, som om den vill förmedla ett minne av något storartat man glömt. En fantastisk idé formulerad som bild. Handlar det om en visualisering av en erinring? Eftersom upplevelsen inte begränsas av sina fysiska förutsättningar, inte förklaras av att den ser ”trevlig” ut. Det handlar om en stämning.
Men vad är en stämning? Hur kan den förklaras? Är den objektiv? Upplever andra samma sak?
Det är som om jag minns ett tillstånd – inte jordiskt, jag har inga sådana minnen – utan som om detta tillstånd uppenbaras bara då jag är på platsen. Då kommer jag ihåg. Men jag vet inte vad. I antroposofiska sammanhang kan man höra uttryck som för-födslig. Är det ett i så fall ett förfödsligt tillstånd denna plats minner om?
Eller är det helt enkelt att jag anande upplever platsens ande, dess idé? Men hur är det möjligt?
Hur skulle en humanist (f d human-etiker) förklara denna skira upplevelse? Som tillfällig förvirring? Som en subjektiv projektion? Jag är övertygad om att även humanister har aningar de inte kan förklara och som de därför förtränger. För att de inte passar in i deras trånga världsbild.
Om sådana här upplevelser av platsers överjordiska karaktär i förgångna tider kunde förnimmas mer allmänt kanske här grundlades mysterieplatser. Eller ting. De kanske här upplevde att platsen hade en idé, en andlig orsak. Åskådliggjorde den något urbildligt?
Där finns ro. Och den finns kvar då jag har gått. Mitt i mina människobestyr och trivialiteter finns platsen därute kvar som ett stilla faktum. Våra liv är ur en aspekt ett nästan ständigt pågående stresstillstånd. För att komma till sig själv måste man gå inåt. Eller bli eremit och framleva sina dagar i ödemarker.
Det märkliga är att himlen känns som det viktiga här, landskapet utgör mer ett stöd. Och upplevelsens styrka påminner om intensiteten som bara förekommer i drömmar. I dagsmedvetandet råder naturlagar – i drömmen är det stämningarna som är naturlag.