De heterosexuella är förtryckare, säger queerfeminist
”Var solidarisk och bekämpa heteronormen”, skrev Ida Maria Gunnarsson nyligen på Newsmill. ”En öppen hbqt-person* får vänja sig vid äcklade blickar, glåpord som skriks efter en på stan och en ständigt närvarande rädsla för våld. Ingen normperson kan föreställa sig hur det är. Hur det är att vara ständigt beroende av andras tolerans.” Artikeln är tankeväckande och viktig i den jämlikhetsprocess som påbörjats för bara några decennier sedan. För homosexualitet och andra avvikande könsidentiteter har under historien ständigt fördömts.
Med några undantag dock. Under antiken var grekernas manliga homosexualitet, precis som i Japan och Kina, fokuserad kring relationen mellan vuxna män och ynglingar. Kärlek mellan män ansågs som något högt skattat, inte minst av Platon. I vikingasamhället var inte homosexualitet förbjudet och under senmedeltiden i Frankrike kunde två personer av samma kön skriva ett kontrakt under överinseende av vittnen och en notarie där man lovade varandra att dela liv och tillgångar i ett juridiskt giltigt dokument.
Med renässansen blev dock homosexuella handlingar strikt förbjudna, men det fanns en möjlighet att skriva homoerotiskt. I bland annat Shakespeares sonetter finner man dubbelbottnade referenser till kärleken till en ung man. Även i Sverige finner man under frihetstiden homoerotiska dikter. Homosexualitet var dock fortfarande förbjudet; visserligen var attityden under sjuttonhundratalet åtminstone inom överklassen mycket tillåtande, men det rådde fortfarande dödsstraff. I till exempel Nederländerna avrättades sjuttio homosexuella män mellan 1730 och 1732.
Under 1800-talet och början av 1900-talet var det i de flesta länder fortsatt förbjudet att idka homosexuella handlingar, som kallades sodomi eller onaturlig otukt. Den vanligaste påföljden var fängelse eller straffarbete. Överallt var homosexuella på olika sätt trakasserade och de tvingades ofta leva i det fördolda. Men runt sekelskiftet 1800/1900 framträdde flera öppet homosexuella personer och världens första tidning för homosexuella Der Eigene kom ut 1896 i Berlin samt senare flera andra tidningar. Berlin blev en samlingsplats för homosexuella redan från början av 1900-talet. Under 1920-talet i stora städer som Berlin och Paris kunde homosexuella leva mer öppet.
Men i Sverige kunde homosexuella handlingar fram till 1934 fortfarande ge straffarbete i upp till två år – en fullständig avkriminalisering skedde inte förrän 1944. Och fram till 1979 betraktades homosexualitet faktiskt som en sjukdom. Internationellt klassificerades homosexualitet fram till 1990 av WHO som en sinnessjukdom. Världens alla homosexuella sågs fram till dess som sinnessjuka. Sedan slutet av 1980-talet har homosexuella i Sverige gradvis fått allt större rättigheter, inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009). Vi har idag en diskrimineringslag som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning.
Delvis parallellt med denna utveckling löper den kvinnliga kampen för jämlikhet med mannen. Här finns några centrala begrepp som uttryck för detta. Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, som Wikipedia så kortfattat uttrycker det. Radikalfeminism är en gren inom feminismen vars huvudsakliga tes är att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett patriarkat. Patriarkatet är från början ett västerländskt religiöst begrepp, där ledarskapet i kyrka och familj utgick från det manliga prästerskapets organisation med påven högst i hierarkin. Patriarkatet är den mest grundläggande strukturen i samhället, menar feminister, något som skär över ålders-, klass- och etnicitetsgränser.
Könsmaktsordning är ett begrepp inom flera olika feministiska inriktningar och syftar på att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Ordet könsmaktsordning används kanske främst inom svensk politik och samhällsdebatt. Inom akademisk forskning förekommer de liknande begreppen genusordning och genussystem. Män i alla samhällen är fostrade att inneha den ekonomiska och beslutande makten i familj och samhälle och samhällets regler är utformade så att denna ordning kan upprätthållas. Eftersom män är i majoritet i beslutande församlingar fördelas ägandet oftast så att kvinnor får en mindre andel, samt att kvinnors insatser och egenskaper nedvärderas.
Centralt för teorin om könsmaktsordningen är att kvinnor hålls borta från makten genom så kallade härskartekniker, ett begrepp man menar kan observeras i varje grupp där det existerar någon typ av hierarki. Härskarteknikerna används för att utestänga, nedvärdera och förringa det som kvinnor är och gör, vilket innebär att kvinnor stängs ute från maktutövning.
Detta för oss fram till ett begrepp som på sätt och vis i sig förenar sexuella jämlikhetssträvanden med feminism, nämligen queerfeminism.
Queerfeminismen är en teori som uppstod i början av 1990. Den kritiserar den så kallade heteronormativiteten – alltså att heterosexualitet utgör normen för sexuell läggning, familjebildning och socialt umgänge. Centralt för queerteorin är att betrakta sexuell läggning som socialt, historiskt och geografiskt konstruerad. Den heterokulturella dominansen ses därför som en förtrycksmekanism, vilket Ida Maria Gunnarsson här ovan i sin artikel syftar på. Enligt qeerfeministiskt synsätt existerar ingen ”naturlig” sexualitet eller könstillhörighet och till synes oproblematiska begrepp som ”man” och ”kvinna” ifrågasätts följaktligen.
Logiken är tydlig, men så långt driven att den har tippat över i det absurda. Kan man tycka. Att driva jämlikhetssträvandet så långt känns knappast realistiskt. I vilket fall lär denna föreställning behöva avsevärd tid innan den är förankrad i folkdjupet.
Men även jagbegreppet bakom detta synsätt är radikalt. Vår självbild, det vi upplever att vi ÄR – är ett resultat av rådande normer, menar etnologen Pia Lundahl i sin bok Lesbisk identitet. Upplevelsen av identitet är tydligt förankrad i samhället och det sociala livet. Vår känsla av identitet är mindre avhängig av oss själva än den är av relationen till andra individer, grupper och institutioner. Definieringen av vårt jag går genom ”den andre”. Självet är en produkt av sociala processer, inte de sociala processernas upphov.
För en antroposof framstår detta naturligtvis vid första anblick som något ytterst suspekt. Jaget är ju något högst individuellt och unikt. Men man får inte förväxla jagets objektiva existens med vår upplevelse av det. Och denna upplevelse är beroende av omvärlden. Detta är queerteorins jagbegrepp som den förs fram i boken Queerfeministisk agenda, författad av Tiina Rosenberg, en av grundarna av Feministiskt initiativ (FI).
Heterosexualiteten är inte något naturligt eller fritt valt alternativ utan en mångfacetterad väv av normer, menar Rosenberg. Tack vare dess privilegierade ställning lyckas den upprätthålla sin status som något naturligt och självklart. Och eftersom den är att betrakta som en form av förtryck, måste den ses som en politisk institution – som alltid använt våld för att skydda sig. Samhället gör ”en gigantisk investering i heterosexualiteten”, menar hon.
Den heterosexuella genusordningen har uteslutningen av homosexualitet som sin främsta uppgift. Ledande feminister använder begrepp som det heterosexuella kontraktet, den obligatoriska heterosexualiteten och det heterosexuella paradigmet. Att vara queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt till denna vedertagna norm. Som outsiderposition innebär queer allt från genusvariationer till olika identitetsstilar, helt enkelt en uppfattning om individens rätt att skapa sig själv.
Ida Maria Gunnarssons artikel beskriver en vardag där hon är ”ständigt beroende av andras tolerans”. Den verklighet hon beskriver är på många sätt beklagansvärd, även om den är betydligt bättre än förr. Men frågan är förstås hur radikalt majoritetssamhället kan förändra sitt förhållningssätt till något som så länge varit så skuldbelagt.
*HBTQ är en förkortning av begreppen Homo, Bi, Trans och Queer.
En vanligt förekommande DDU-upplevelse hos anhöriga är att de ser ”något” lämna kroppen i dödsögonblicket och att ett ”runt” grått eller guldliknande ljus framträder med en sorts struktur som förvandlas till en kopia av den dödes kropp. Vanligt är också att anhöriga känner att de lämnar sin kropp och beledsagar den döde halvvägs mot ljuset. ”Skeptiker har alltid avfärdat NDU som fysiologiskt-kemiska hallucinationer hos de som upplevt dem ”, anmärkte Moody stillsamt, ”jag har svårt att se att samma förklaringsmodell kan vara giltig när flera anhöriga delar en sådan här upplevelse – och dessutom samtidigt”.