Människor behöver inte vara onda för att begå grymheter
♦ ♦ ♦ Finns det onda människor? Ja men de är få, menar Eva-Lotta Hultén i boken Resan från mörkrets hjärta, och gränserna är otydliga. Många anser att Anders Behring Breivik är en ond man, själv ser han sig som en som räddade Norge, en hjälte. Men han är ett undantag, de flesta som begår i vårt tycke onda handlingar har ingen bakomliggande plan, rationella förklaringar eller högre syfte. Där finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av eget ansvar.
Och det kanske värsta av allt – det är vanliga människor. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till. Människor behöver varken vara onda, fanatiska, galna eller giriga för att begå grymheter och övergrepp. Det är oftast inget annat än yttre omständigheter som avgör vem som får blod på sina händer. Den som hamnar i extrema situationer riskerar alltid att begå extrema handlingar.
Från folkmordet i Rwanda
En som var med i folkmordet i Rwanda berättade att dödandet är svårt och otäckt om man själv måste besluta om det. Men agerar man på myndigheternas order, har blivit förberedd och känner sig manad från olika håll, och dessutom tror sig veta att det inte kommer att få några allvarliga konsekvenser för en själv, då känner man sig lugnad och tar itu med uppgiften utan någon oro. Andra beskrev hur de skrattade och sjöng medan de jagade och dödade, att de kunde finna nöje i det och skrattade åt offer som bad om nåd. Grupptrycket har en stor roll.
»Som jag redan berättat, så tyckte vi inte det var lika farligt att använda macheten som att bli hånade eller utskällda för att vi inte gjorde det. Detta är en sanning som ingen som inte var på vår sida kan begripa, och nu kan den plåga mig.«
Adolf Eichmann, den ansvarige för judeutrotningsprogrammet i nazityskland och Franz Stangl, chef för utrotningslägren Sobibor och Treblinka, uppfattade sig själva som verktyg i andras händer och sökte uppskattning och godkännande från dem.
Franz Stangl, kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Här i sin sista intervju med författaren Gitta Sereny.
»Att inte lyda innebär att inte ha någon annan att skylla på, och därmed bli tvungen att ta det fulla ansvaret för sina handlingar och det var Stangl inte beredd att göra, lika lite som Eichmann. Båda skriver om sina egna handlingar i efterhand, rationaliserar och avskärmar sig. De har lytt, sökt bekräftelse och velat vara till lags. Byråkratin var deras ideologi. De har gjort hemska saker men bara betraktat sig själva som kuggar i ett maskineri. Deras handlingar var exceptionellt onda, deras personligheter högst ordinära.«
I Rwanda råder en stark lydnadskultur. Anpassningen är väldigt djup, väldigt utvecklad. I den rwandiska historien lyder alla sina auktoriteter. Det krävs inget tvång och inga hot, bara instruktioner. Samma gällde även för dem som blev dödade:
»Soldaterna förde dem hit och sa åt dem att sitta ner eftersom de skulle kasta granater på dem. Och de satt.«
Men grannkommunen Giti var en oas i en öken av vansinne. Inte på grund av civilkurage eller att folket på rationellt humanistiska grunder slöt sig samman mot våldet och dödandet. Det var lydnad. Gitis borgmästare hade nämligen gjort klart för medborgarna att de som tog till våld skulle hållas ansvariga.
Det som binder fast människan i ett underdånigt beteende är att vi är uppfostrade att bete oss artigt. Vi uppfattar det som oartigt att säga emot dem som vi ser som auktoriteter. Därför räcker det ofta att människor uppträder som auktoriteter för att vi ska börja lyda dem. Vi gör det även om vi egentligen inte tycker att de står över oss på något vis. Dessutom är vi extremt anpassningsbara.
»Vi ändrar snabbt våra ursprungliga värderingar om situationen förändras och glömmer vilka åsikter vi ursprungligen hade eller vilka värderingar som rådde i den vardag vi annars lever i.«
Socialpsykologen Harald Weltzer skriver i boken Gärningsmän hur tyska soldater under andra världskriget helt byter verklighetsuppfattning och glömmer vilken speciell situation de befinner sig i. De verkar tro att omvärldens referensramar förändrats med samma självklarhet som deras egna. Därför skriver de hem och berättar om massarkebuseringar, mord på barn och andra övergrepp, glömska över att de där hemma inte befinner sig i samma våldskontext som de själva.
»Människan är fenomenal att anpassa sig och duktig på att klyva sin personlighet i flera. Det är fullt möjligt för en människa att vara en grym mobbare på arbetstid och en snäll och tillbakadragen vän på eftermiddagarna. Vår människosyn är töjbar och situationsbunden.«
Sen har vi ett starkt behov att höra till. I ett experiment fick en grupp studenter uppgifter de skulle lösa. Ensamma svarade de fel i bara en procent av fallen. Då de sattes i en grupp där sju andra fått bedöma före dem och instruerats att svara fel, började försökspersonerna svara fel de också. Då blev felprocenten 70. Bara en fjärdedel klarade av att hålla fast vid sina egna bedömningar.
Man vill inte sticka ut. Men det är en sak att man i en situation som ovan av hänsyn till gruppen kompromissar med sina åsikter vid ett tillfälle, en annan då människor rättar sina åsikter efter sitt handlande, snarare än tvärtom. Det har visats genom forskaren Leon Festinger som berättar om läraren som är negativ till betyg får lagstadgat krav på sig att ändå sätta betyg på barn i årskurs sex. Vad händer?
»Det troligaste är att läraren efter att ha satt de första betygen kommer att ha ändrat uppfattning. Inte för att läraren plötsligt fått bevis för att betyg i sexan är bra utan helt enkelt för att vi människor strävar efter att göra oss av med sådan kognitiv dissonans* som uppstår när våra åsikter och våra handlingar inte stämmer överens.«
Ett annat exempel är justitieministern i Rwanda som avsattes då han innan folkmordet motsatte sig hatpropagandan mot tutsier men i sin strävan efter makt ändrade sina åsikter. Han förvandlades raskt från en försvarare av tutsier till en viktig röst för Hutu Power-rörelsen både inom landet och i Europa.
»När hans moral och kunskaper om vad som var rätt inte gav den karriärmässiga utdelning han önskat ändrade han alltså snabbt sina åsikter och sin moral. När journalisten Philip Gourevitch intervjuade honom efter folkmordets slut förklarade han att folkmordet inte varit något folkmord utan ett försvar mot attacker mot Rwanda. Felet låg hos offren – de hade alla utgjort allvarliga hot mot Rwandas säkerhet.«
Luis Ramos-Ruggiero är verksamhetschef för Kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus. Han kan inte se någonting som skiljer ut förövarna från andra människor. Oftast har de blivit förövare av ren slump. De har varit på fel plats vid fel tillfälle och befunnit sig i en utsatt situation. Hos vissa kan man se en anknytningsstörning i botten men i stort sett kan vem som helst utföra hemska saker, menar han.
Eva-Lotta Hulténs bok Resan från mörkrets hjärta – om ondskans och godhetens mekanismer – ger överraskande inblickar i mänskligt beteende.
*Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt.
Johannes Ljungquist